Ångest över husköp

Det är inte konstigt att vara ambivalent, det vore värre om man aldrig ifrågasatte sina beslut. 

Jag har känt samma som du, och det har löst sig på ett eller annat sätt. Är du osäker på om det är din partner som är rätt eller fel att köpa hus med? Funkar er relation? Om svaret är ja på den sista frågan så tycker jag att du kan slappna av. Funkar det inte så får ni lösa det. Ge det ett år i alla fall? Så du inte går runt och känner efter varje dag, det blir man ju knäpp av. Skriv lite anteckningar om hur det känns typ en gång i månaden? 

Barn klarar av att flytta, speciellt med föräldrar som är försiktiga och bryr sig om dem, precis som du verkar göra :)

Ja så är det ju. Jag hoppas att det kommer lösa sig sen men just nu är jag verkligen så osäker och ångar mig så mycket och tänker att det hade vart bättre att flytta till ett annat område, ett annat hus och att detta inte är drömhuset, och att det kommer komma nått bättre, så lätt att se allt det negativa istället för det positiva .. Så dum man är. Det känns helt rätt med min partner och vår relation fungerar toppen. Han är också positivt inställd till allt och försöker peppa (som tur är) annars hade jag gått under tror jag. 

Låter som en bra idé att skriva upp lite hur man tänker och känner varje månad och såklart ge det tid, jag kommer ju bli knäpp om jag skulle känna efter varje dag. Känns som jag redan håller på att bli det bara för att det snurrar så mycket tankar.

Det är ett stort inköp - många miljoner oftast - det är klart att man får panik och ångest över det. 

Vårt hus är inte mitt drömhus. Skulle inte ens bo i detta området. 

Efter ett antal år här nu så är det fortfarande inte mitt drömhus, men det är ett helt okej hus! För barnen har det varit ett toppenområde med kompisar på gång- och cykelavstånd och en del aktiviteter på samma avstånd. 

Tyvärr är det svårt att göra något åt den planlösning som jag insett inte var helt optimal, men den är okej ändå. Däremot har vi under åren sakta gjort huset till vårt med tapeter, badrumsrenovering, lampor med mera. 

Vi flyttade också när vårt äldsta barn var tre år. Under cirka ett års tid (planen var ett halvår, men vi ville åt en speciell förskola så det blev ett år) så pendlade vi till gamla förskolan en mil bort. Just för att det inte skulle bli för mycket nytt för vårt barn. 

Vi pratade JÄTTEMYCKET under detta året om att det på sikt skulle bytas förskola och kompisar och att man kunde träffa bästisarna ändå. Så när det väl blev byte så var det inget drama alls utan bara spännande. Låt också sonen vara med och riva tapeter om ni ska göra det. Låt honom måla på väggen innan med kritor (och berätta att man bara får göra det när man ska ta bort tapeten direkt ) Låt honom få välja lite färger inom vissa gränser så hans rum blir hans rum. En matta, gardiner eller färgen på väggarna som ni tror ni kan leva med ett antal år framöver. 

Renovera inte allt på en gång, ta det viktigaste. Bo in er. Renovera inte heller sönder er själva, ert förhållande eller barnets barndom. Jag tror det kommer bli toppenbra när ni väl har landat. <3

Glömde skriva lite:

Min typ av drömhus och drömläge är inte min sambos drömhus eller drömläge, men ibland behöver man hitta en bra kompromiss. Min sambo skulle aldrig komma på idén att bo så som jag vill av flera anledningar. Jag vill bo med honom så jag respekterar det och då hittade vi en medelväg. 

Det är jobbigt att både sälja och köpa hus. Och det är inte så konstigt med tanke på att man oftast är van vid och trygg i sitt hem. Man har ju ingen aning om hur det är i det nya.

Oftast blir det ju dock bra. Hade det Känts helt fel hade ni ju inte köpt. 

Tänk att det är lite som resfeber. Det är lite jobbigt innan man kommer iväg.

En sak till, drömhus är få förunnat. Gnetar man så kanske man får till det när ungarna är vuxna. Först då har många tillräckligt med pengar.