Skaffa ett barn till?

Är i samma sits. För mig är det mer att jag längtar efter ett barn till, kön spelar ingen roll. Känner också att det är sista chansen nu, är 36. Vill uppleva allt igen och tror jag skulle njuta mer nu av det när jag vet att det är sista gången. Samtidigt är det dubbelt, tänk om vi får ett till barn, men det är sjukt på något sätt? Att vi inte kommer orka det, att vi borde vara tacksamma för två friska barn som vi redan har? Och nöjda med det. Kommer vi orka ett till barn? Min man är dessutom några år äldre och han är väldigt nöjd med två barn. Men jag funderar mycket på detta och blir lite avundsjuk på vänner som är uppe i graviditet och bebisliv just nu. Kanske är det bara den biologiska klockan? Jag har inga råd att ge men förstår dina funderingar?

Kör på. Så länge ni skulle vilja ha och älska barnet även om det är en tredje pojke, har råd, ork och tid så finns det väl inget att diskutera. 

Jag har själv tre barn. Första och andra är pojkar och tredje är flicka. Det var dock inte bara på grund av att jag ville ha en dotter som jag skaffade ett tredje barn. Ville ha fler barn och större familj bara. Försöker få fjärde nu.

Är själv 36 och väntar fjärde, det var inte svårt att bli gravid och jag tror inte fertiliteten oftast sjunker så extremt mycket förrän man är 40+ (och inte ens då för alla). Så det behöver inte vara nån superpanik bara för att man är 35+ , speciellt om man redan har barn så att det inte är nån katastrof om det inte skulle gå, 

Men iallafall , det viktigaste är väl om din man / sambo vill också? Vill inte han så blir det ju inte bra. Vill han så får du väl helt enkelt fundera på vad du vill. Fundera på om du verkligen vill ha ett barn till eller om det bara är att du vill vara gravid och ha en bebis.

Är det ett barn till du vill ha, en bebistid till, eller en flicka? 

Hur gamla är de andra två, kommer ni ha ork nu för dem om det blir en intensiv bebis? Kommer de få sina behov ändå?

Vi har två barn med, och hade jag varit mkt yngre kanske det hade blivit en trea. Dock har jag funderat på det - min äldste fick ju pausa mig en del när yngste kom pga att han var ett barn som krävde mamma nästan dygnet om i ett år. Jag vet inte om det för mig skulle ha känts rätt att riskera att han skulle få pausa mamma så ett år till för ännu en bebis. 

Min sambo är också några år äldre än mig och tycker också att det räcker med två. Men han har blivit mer och mer öppen för ett till nu senaste tiden efter att jag började ta upp det. Jag har också tänkt den tanken om att det kanske inte blir perfekt bara för att man får ett till barn utan tvärtom, och om jag skulle bli besviken om det blir en pojke till. Frågan är hur man ska komma fram till ett beslut som känns rätt? 

Om du inte är säker på om du skulle bli besviken om barnet blir en pojke tycker jag du ska avstå.

Vi är nog många som befunnit sig i dina tankebanor i tid och otid.

Om ni vill, har tid, råd och lust så kör på såklart.

Jag var mer i ångestlängtandet över att se mitt yngsta barn bli äldre och insikten att min minsta blir stor. Jag är i 40-års åldern och vet att det ju såklart inte är kört än och drömmer ibland om natten att jag är gravid men jag vet att jag inte vill börja om från början längre. Jag tycker att det är skönt nu när de är nästan tonåringar och självgående. Tror det är hormonellt för mig haha, nån inre klocka som bara säger att "bara så du vet, OM du vill så måste du göra det nu"..

Älskar bebisar och minns med värme bebistiden med mina barn men, en gång till från scratch när jag precis börjar få kycklingarna självständiga, nej inte för mig för det känns inte rätt. Därmed sagt, för den som vill, om du vill, så absolut! :)