Kan jag lita på honom nu?
Jag och min kille har varit tillsammans i 8,5 år. Från början märkte jag att det var något som inte stod helt rätt till. Min kille kunde dricka kopiösa mängder öl på helgerna och däcka i soffan.
En gång i början skulle vi ses. Han var packad och svamlade bara.
Vår första jul söps bort, den slutade i att jag satt och väntade på honom i tre timmar tills han skulle komma till mig. När han väl kom, så var han så packad så han däckade.
En annan gång jag minns var när vi var ute på ett ställe här i byn. Båda drack men jag var i princip nykter som vanligt (och ännu mer för att hålla reda på honom). Jag blev ledsen för att han var packad, så jag cyklade hem. När han sedan flera timmar senare kom hem till mig så var han såklart lika full då. Han sa att jag skulle ha varit efter någon kille där (Stämde inte). Någon kille hade nämligen kollat in mig. Han knuffade ner mig i sängen och skrek din fula fitta. När jag stod i hallen spände han ögonen i mig någon centimeter ifrån mitt ansikte och frustade och pustade samtidigt som han var jättearg. Det beteendet skrämmer mig. Jag blev ledsen.
Tiden gick. Han bad om ursäkt efter varenda gång och lovade dyrt och heligt att det aldrig någonsin skulle hända igen.
Något jag dock reagerade på var att han aldrig någonsin haft en bra förklaring på beteendet. Jag har frågat varför, men han sa bara att han inte visste.
Och mycket riktigt fortsatte det. Han har förstört fester. Halsat en flaska whiskey när vi skulle gå in på en krog en gång vilket såklart gjorde att vi inte kom in överhuvudtaget. Vi fick åka hem igen. Men halvvägs skulle han hoppa ut genom bildörren i farten så vi stannade. Sedan låg han på marken nedspydd och var helt väck. Jag ringde polisen och bad dom ta in honom i fyllecell. Sa att jag vägrar ansvara för honom. Hans föräldrar fick åka och hämta honom dagen efter, som dock bara sa att ?det är sånt som händer alla? och så var det inget mer med det.
En annan gång kom han hemrullandes kl 3 på natten och däckade naken på golvet.
Det fortsatte. Jag kände osäkerhet hela tiden. En så otroligt snäll kille annars, vänlig och omtänksam. Gullig. Vill vara med mig hela tiden. Vi gör allt tillsammans och alltid gjort.
Nu sist för ett halvår sedan var vi på släktkalas (hans släkt). I vanlig ordning söps det rejält (de är likadana). Min kille hade aldrig tidigare sagt ifrån om någon pratat dåligt om mig (det har hänt), men nu hade han börjat göra det. Det blev kaos. Jag gick hem. Enligt min kille började alla skrika och knuffas. Min kille hotade med att ta livet av sig. Släkten blev av den anledningen arga på honom och menade att så kan man inte säga. Nu är han utesluten ur släktkalasen. Iallafall från hans bröder, där vi då var.
Det här är lite av ?fina familjen? enligt mig utifrån. Folk super men vägrar se det själva. Man kan sitta i rummet bredvid och så står de gömda i tvättstugan och pratar de skit om någon. Och är det inte mig (för jag oftast inte dricker och inte alltid varit med på deras släktfester av kanske en förståelig anledning) så är det någon annan de pratar dåligt om.
Nu har iallafall ALLT kommit fram. Släkten har sagt till min kille på skarpen att han inte kan hålla på så. Tidigare har INGEN sagt ifrån mer än jag. Min kille förklarar att han inte någonsin har lyssnat /trott på mig eftersom ingen annan sagt något, han trodde att jag överdrev för att jag själv mådde dåligt. Är det här en hållbar förklaring?
Han har nu börjat se dåliga beteenden i sin omgivning. Märker när folk har problem med alkoholen. Lyssnar på mig och behandlar mig som någon sorts drottning nu. Jag vet inte hur jag ska ta det? Ska jag vara glad? Det känns mest som fjäsk. Han har varit totalt nykter länge nu och säger sig inte vilja dricka mer. Och absolut inte så. Han har trott att jag varit en sådan som överdriver precis allting.
Men hur kan man tro så? Om någon man älskar? Hur kan man inte lyssina när jag i detalj sagt hur han betett sig, gång på gång?
Nu har vi sett vårt drömhus och han vill så gärna köpa huset med mig. Idag bor vi i en bostadsrätt. Jag vet inte vad jag ska göra. Även om han slutat dricka säger vi, så känner jag mig sårad.
Eftersom jag var ganska skadad pga amera händelser när vi träffades hade jag överseende med hans beteende och ville hjälpa honom. Men nu har jag kört mig själv i botten istället och är utmattad.
Kan jag lita på honom någonsin? Eller är det bättre att gå. Men innerst inne vill jag inte. För tänk om han verklgien har insett nu när alla andra sagt till honom också? Men jag är ju ändå sårad sedan innan.
