Jag har läst igenom några svar här och känner verkligen igen mig i mycket. Det är skönt att veta att man inte är ensam om att uppleva det här, men samtidigt lite sorgligt att det verkar vara så många som känner likadant.
De gånger jag har försökt prata om det här med andra människor, eller bara delat med mig av mina tankar och erfarenheter, har svaret ofta varit detsamma: 'Jag är inte intresserad.' Som om det handlade om intresse?! Det handlar inte om att du ska tycka att jag är spännande, det handlar om medkänsla och artighet. Det handlar om att försöka sätta sig in i någon annans skor och förstå vad den personen går igenom. Att kunna se världen ur någon annans perspektiv, om så bara för en stund. Det är inte intresse ? det är att vara människa.
Och det här med att hålla ett samtal? Jag är ju bara en vanlig kille, men jag upplever att det ibland framstår som någon sorts ovanlig talang att kunna få samtal att flyta. Jag fattar inte hur det har blivit så här. Vad hände med att vara nyfiken på varandra?
För mig är frågor som oljan i maskineriet ? de gör att samtalet rullar framåt. Utan frågor blir det bara stelt och tyst. Eller ännu värre: en monolog. Och följdfrågor är nyckeln! De visar att du inte bara hörde vad jag sa, utan att du faktiskt lyssnade och vill veta mer. Det bygger relationer, det skapar tillit, och det gör att vi inte bara går runt och känner oss som främlingar för varandra.
Jag har tänkt på det här mycket, och min känsla är att något har hänt med vårt samhälle. Vi är för upptagna, för stressade eller bara för ovana vid att verkligen engagera oss i ett samtal. Samtidigt tycker jag att exempelvis amerikaner och britter ofta är mycket bättre på det här. De kanske inte alltid är superdjupa, men de är mästare på att hålla en konversation vid liv. Det är som att deras kultur har en annan respekt för samtalets konst.
Samtal är inte bara prat ? det är hur vi skapar kontakt. Det är hur vi visar att vi bryr oss om varandra. Och det är något vi alla behöver, även om vi inte alltid tänker på det. Utan bra samtal riskerar vi att glida isär som människor.
Vad tänker ni? Har ni också märkt att samtalen har förändrats? Hur ser ni på vikten av frågor och följdfrågor i att bygga relationer?
