Ofrivilligt ensam
Jag är en kvinna som är ofrivilligt ensam. Utåt sett lever jag ett normalt liv. Jag studerar, bor själv, har ordnad ekonomi, har körkort, är engagerad i föreningar på min fritid och tycker jag ser okej ut. Sköter min hygien. Har inte heller något brottsligt i bagaget och dricker inte alkohol eller missbrukar några droger.
Varför är jag då så himla ensam? Förstår inte varför det går fel i varenda relation? Ser varenda en rinna ut i sanden eller blockera mig på sociala medier efter en tid. Försöker fråga men får inga tydliga svar, de säger bara att de inte har tid typ. Försöker ställa frågor och vara intresserad av den andra personen men får inte samma intresse tillbaka. Varför? Jag förstår ingenting, ärligt talat. Det enda jag vill är att ha rak och tydlig kommunikation. Skrev till en person jag var intresserad av men han slutade svara så jag gav upp.
Jag går sönder inombords... Vill känna mig behövd, önskad och uppskattad för den jag är. Vill att någon hör av sig ibland och kollar läget med mig ibland och genuint bryr sig om mig och vill lyssna på mig. Är det för mycket begärt?