One and done - hur vet man?

Först av allt.. tiden med barn går oerhört fort och är du inte i panikåldern kring 40 ser jag ingen anledning att stressa fram ett beslut om ett till barn.  Redan om bara 1 år till kan läget se helt annorlunda ut för både er och et barn. 
Njut av bebistiden som fortfarande pågår och låt ert barn vara ?ebis så länge det går. Sen när barnet är mer präglat av kompisar på dagis och lite mer självständigt kan ni i så fall börja fundera på om ett syskon kan få plats. 

Jag tycker inte ni ska avstå barn men låt tiden gå och landa bättre i det liv ni har och bearbeta det jobbiga så kan beslutet komma av sig själv med tiden. 

Man måste faktiskt inte ta ett aktivt beslut om ja eller nej. 

Ja vi är båda öppna för att vi inte behöver bestämma oss än, vi är båda omkring 30, jag har dock lite försvårande omständigheter som kan göra det svårare för mig att bli gravid. Men oavsett om vårt barn blir mer självständig (det kommer ju bli så tids nog) så ändrar ju inte det det faktum att det känns stressande att gå igenom samma period igen med ett till barn, barnet kommer ju ändå vara ett barn och jag vlll bara en närvarande förälder.

Min fråga är ju dock mer hur de som är nöjd med ett barn hittar tryggheten i det, mer än hur vi som par ska göra. Det är ett stort beslut oavsett och därför vill jag reflektera kring det. 

Jag är inte en norm-person utan mycket självständig. Är chef bland 95% män.

Min mamma är enda barnet, jag är enda barnet och min son är enda barnet. Han är nu 20 och trivs som fisken i vattnet på en lång teknisk utbildning.

För vår familj är det alltså norm med ett barn, både för att koncentrera resurser och för att jag tycker det ska finnas färre personer på planeten, inte fler. Det är ett rationellt grundat etiskt beslut.

Min mans beslut att inte vilja ha mer än ett barn grundar sig på en syster med diagnoser som på riktigt försökte döda honom när han var bebis. Han har fysiska ärr av henne och de har hatat varandra en hel uppväxt. De kommer aldrig att höras av efter att sista arvet är skiftat. Så kan det också bli med syskon, men det låtsas inte alla barnivrare om.

Mitt mål är att min son blir första generationen som har nog med pengar för att göra vad han vill.

Med tidens gång kommer ni också bättre landa i rollen som föräldrar och lär er vilka fallgroparna är och vad ni kan förbättra . Samt framförallt landar ni i bättre självförtroende kring att vara förälder. På något finurligt sätt så räcker man alltid till när det finns ett barn till ..

I mitt fall var beslutet inte mitt att det inte blev flera.  Tidens gång gjorde det åt mig.  Jag och pappan separerade . Vi var rätt chill med tanken på syskon och kände varken ja eller nej på fler barn. Men förhållandet knakade och han lämnade mig. Och DÅ kom paniklängtan från avgrunden... Jag var under ett par år besatt på syskon och ville hitta ny man att få barn med men så enkelt är det inte.   Efter 4 år hittade jag en man men han var osäker på barn och var äldre än mig. Vi pratade mycket och ofta om barn men han kunde inte lova mig något. Vi gifte oss, renoverade huset, åkte på resor och vips hade jag fyllt 40 .. och en dag insåg jag att tåget gått.   Nu blir det inga barn.  Mitt barn är vuxet och nu är det bara ?ag och maken.  
Beslut om barn var aldrig mitt. 

Så kan det också bli i livet. Ibland vill man men det blir inte så. 

Tack för din berättelse. Ja såklart kan det ju bli så att det inte blir vårt eget val men där står vi inte än iaf. 

Jag skulle ändå säga att vi är trygg i vårt föräldraskap (såklart kan vi se vissa saker vi kanske skulle göra annorlunda) men jag tänker mer att barn är olika och tycker inte vi varit i några fallgropar utan har helt enkelt ett barn som stora närhetsbehov som vi väljer att möta upp genom att tillgodose det närhets behovet och att det då är så att det påverkar vilket utrymme vi själva har. Jag hade inte gjort det annorlunda om jag börjat om, jag är övertygad om att vårt barn kommer må bra av att ha fått de behoven tillgodosedda genom livet och aldrig behövt tvivla på att vi alltid finns där. 

Tack, vad fint du skriver och vilka möjligheter du ger din son. Det är lite så jag resonerar mer och mer att vi kommer kunna ge vårt barn mycket mer om vi bara har barnet att fokusera på, men kanske också att vi som föräldrar också kommer få en annan kvalité på livet. Vi har ju bara ett liv ändå.

Jag tänkte lite som du efter barn 1. Tyckte förlossningen var hemsk och man blev väldigt sliten av den kroppsligt. Vi hade vårt enda barn tills hon var 6 år, sedan började jag (som du gör nu) fundera på om man inte ska ha ett barn till ändå. Så då fick vi ett barn till. Man måste ju inte bestämma det på en gång, låt det gå ett tag så får ni se hur ni känner det. Man kan ju ändra sig. 

Ja visst är det så, jag kommer kunna ändra mig i några år till (även om det aldrig finns garantier), men just nu känner jag inte att jag vill ha fler barn. Men jag vill gärna höra hur de som stannat vid ett barn har vetat att det är rätt för dem. 

Puff. Inga fler som kan dela erfarenhet om hur ni visste och kände att ni var nöjd efter ett barn?

Det var inte ett val men det blev så.

Vad normen är struntade jag fullständigt i. Jag är jag och ingen jäkla medelsvensson som vill vara som "alla andra". Jag minns inte ens att jag fick några frågor men i så fall skulle jag bara sagt "Ett barn räcker för oss".

Förlossningen var jobbig, och det var jobbigt de första åren. Jag tänkte många gånger att det nog var bäst att det inte blev fler barn. Vet inte om jag orkat med flera barn, syskonbråk, sämre ekonom etc. 

Men det var inte heller så att dottern själv önskade några syskon, trots att alla hennes kamrater hade syskon. Hon hade andra barn omkring sig på förskolan och senare i skolan och ett gäng nära vänner. Hon var fullt nöjd med att ha föräldrar som fokuserade på henne och bara henne. 

Tack för att du delar med dig! Vad skönt att din dotter inte har uttryckt en önskan om syskon. Mitt barn är ju lite för litet för att kunna uttrycka det själv än så länge men en rädsla är ju absolut att barnet senare (framförallt som vuxen) ska känna en besvikelse över att inte få ha syskon. 

Stressa inte fram ett beslut. Jag vet att det finns en väldigt stark "Ha 2 år mellan barnen"-norm, men längre tid mellan syskon fungerar också bra. Eller inga syskon. Det är liksom ingen idé att låta normer påverka ens beslut i så viktiga frågor - man får göra det som känns rätt för ens egen familj och vara nöjd så.

(Och ska man vara petig är ett barn faktiskt inte normbrytande alls i dagens Sverige. Enligt SCB har 43% av barnfamiljerna två barn och 41% ett barn. Bara 13% har tre och 4% fyra eller fler. Så statistiskt sett har vi en ett- eller tvåbarnsnorm.)