Hur hantera ett egoistiskt barn

Att låta henne utredas löser ju inte problemet på en gång.
Om hon verkligen är så besvärlig skulle jag skickat henne till barnpsykolog för länge sedan.

Tycker inte det låter som npf diagnos utan något annat.
Varför vill inte din bror utreda henne?

Inte för att skrämmas men det där låter väldigt likt min storasyster som flertalet gånger utreddes för npf men som inte fick diagnos förrän i vuxen ålder, då det visade sig att hon har en personlighetsstörning som sannolikt har sin början i dålig anknytning till föräldrarna.

Antar att det tar emot för att de inte vill acceptera/tycker det är jobbigt att ta in att de har ett barn med problem. Kanske rädsla för vad det kommer att innebära.

Kanske rädsla för en utredning och att skapa ett stigma hos barnet, jag vet inte..

Jag är frustrerad för det blir tvärtom nu, hon får bete sig hur som helst men behöver sällan ta ansvar för beteendet och det tror jag inte kommer sluta bra.

Vet du vad skolan säger?
Ofta brukar skolan se om barnen har vissa problemskapande beteenden och ta upp det med föräldrarna, vet du om skolan har tagit upp det med din bror och mamman?

Vad orsakade den dåliga anknytningen, vet man det?

Hur har hon det hemma då? Stöttande föräldrar? 

Psykiskt sjuk mamma, samt att båda föräldrarna var unga, omogna och inte redo för ansvaret som det innebar att bli föräldrar. Mamma försökte undanhålla storasyster från pappa men ville inte ta mer ansvar än nödvändigt, har jag fått berättat. Sedan kan det ju finnas massor som jag inte är medveten om.

Håller med ovanstående, låter inte som autism. 

De måste ju inte börja med utredning utan bara ta henne till en barnpsykolog. 

Man kan ju även konsultera en barnpsykolog som förälder om hur man kan bryta vissa mönster och agera för att hon inte ska få utbrott. Kan du inte föreslå det?

 

Hon låter inte egoistisk. Hon låter som om hon är en bortskämd unge.

Jag har en pojke som beter sig som ett monster så fort vi gör något son faller utanför rutinerna. Vi har jobbat massor med att skapa en förutsägbar vardag för honom och att förstå vad han behöver för att må bra.

Han har atypisk autism, adhd och är extrovert. Just det där med att inte klara av förändringar är vanligt när man har autism.
Min pojke behöver otroliga mängder fysisk träning och social stimulans men samtidigt så blir han för trött om han utsätts för ovana sociala situationer eller nya miljöer eller nya situationer. Det har tagit oss många år att förstå. Skolan har som tur är ett arbetssätt där de har en tydlig struktur, rutiner och förutsägbarhet. 

Just släktträffar blir ofta väldigt svåra för barn med autism. Det är både människor man inte brukar träffa, kanske en ovan miljö samt ett man gör andra saker än vanligt. 

Jag tycker det låter som att flickan har någon form av npf,