jag har funderat mkt framo tillbaka nu och jag funderar på att lämna ett kärlekslöst förhllande. men så till det praktiska, jag vill lfytta till australien, men vi har barn, hur gör vi med den saken? jag vill ju självklart att h*n ska bo hos mig men fortfarande att h*n ska få träffa sin far. varannan vecka grejjen funkar ju inte riktigt med ett sådant avstånd.. hmm. ngn som har erfarenhet?
Försök vända på situationen. Vad skulle du göra och tänka om ditt ex skulle ta er son och fara till Australien? Vänta tills han får en bra kontakt med sin far även om det är svårt. Jag vet ärligt talat inte hur jag själv skulle ha gjort. Hade det varit ett land närmare sverige tex Tyskland eller USA NewYork skulle jag bara sagt lycka till för där går det att pendla emellan för pappan ett par gånger i månaden eller var tredje vecka. Till Australien ta det ju drygt ett dygn att åka.
Ängel1982: Vad menar du igentligen? Skulle han inte vilja sin son det bästa om han vill kunna träffa honom varje månad?
haha vilken sick tråd!
oj, det gick för fort där...
Jag tycker TS låter som en klok kvinna som kommer göra det bästa av situationen oavsett om hon sitter i Svedala med sin tolvåriga man, eller granne med hon som har ÅÄochÖ på tangentbordet fast hon är Aussie...
Ghaada, måste du förstöra med ditt otrevliga sätt här i tråden? Diskutera det som är relevant och som TS vill ha svar på och inte det som hon tydligt sagt ifrån att hon inte har bett om synpunkter om!
Anonym plutt: jag skrev förutsatt att pappan går med på det... för de kanske de är det bästa, vad vet du om det???
Ängel1982: Läs igen vad du skrivit så kanske du föstår varför jag undrade.
Du skrev: "Jag tycker absolut att du ska flytta till Australien om det är det du vill förutsatt då att ditt ex/din sambo(?) går med på det. Och varför skulle han inte göra det, han vill väl förmodligen det bästa för sitt barn, precis som du vill." Det verkar där som att om han vill sitt barns bästa så kommer han att gå med på detta och om han inte gör det så vill han inte barnets bästa.
Jag har mycket svårt att tro att det är det bästa för barnet, däremot kanske det är det för mamman som kan tjäna storkovan.
Svår fråga TS. Jag tror svaret är extremt individuellt beroende på ens egen situation och vad man anser vara bäst för barnet.
Är i USA och har ännu inga barn. Om jag och min man hade barn tillsammans och gick skilda vägar skulle jag vilja ta med dem och låta dem växa upp med min familj i Sverige. Aldrig i livet skulle jag vilja vara utan mina barn och inte heller skulle jag vilja stanna i USA. Så vi har lite att diskutera innan barnen kommer 
För oss i "internationella förhållanden" tror jag man får kompromissa och prata med varann innan man får barn om de värsta tänkbara situationerna.
Ni som säger att man inte kan flytta på barn som "grott in sig" vid två års ålder. Hur skulle ni göra om mamman var ifrån Sverige, pappan Australien och bebisen föddes i Frankrike där de levt sedan dess. Är båda föräldrarna tvunga att bo i Frankrike ytterligare 16 år tills barnet är 18? Har ni ens bott utomlands utöver eventuella studier, resor?
Jag tycker personligen att det skulle vara värre att flytta ett barn 6år+ ifrån Göteborg till Stockholm än Göteborg till Australien då jag anser att man "rubbar" barnets indentitet mer än om man skulle flytta utomlands då man är annorlunda för att man är "svensk". Sin kontakt med mamma och pappa är vad man gör den till, den är inte alltid bättre för att man bor grannar eller i samma hus.
Ang ÅÄÖ (förlåt TS)
Gör följande:
1. Start
2. Control Panel
3. Regional and Language Options
3b Klicka på "Language" fliken
4. Klicka på "Details"
5. Under "Settings" klicka på "Add"
6. Lägg till svenska
7. Klicka på "Language bar"
8. Markera "Show the language bar on the desktop"
9. Tryck på "Apply" - klart
Nu har du en liten ikon i nedre högra hörnet av din dator som i ett klick byter mellan ett svenskt och engelskt tangentbord. Smidigt värre!
ö=;
å=[
ä='
nu har jag fått nog om detta, im out. tjing!
TS: Vad hade du väntat dig? Att alla bara skulle stryka dig medhårs eller?
Hon hade kanske väntat sej någon sånär vettig diskussion
Jag har varit i din situation
17 år sen jag flyttade till Australien och lämnade min då 6 åriga dotter
Min farfar gav min syster en gåva värd 80.000. vi är två barnbarn till och han sa att han skulle ?kompensera? oss övriga två. Nu har tiden gått och det har bara tystats ner och ?runnit Ut i sanden? ingen talar om det. Jag har inte bett min farfar om något för jag tycker inte om att be om någon kompensation. Samtidigt känns det inte helt rättvist att min syster fått 80.000 kr. Ingen av oss är speciellt rika och det är i min värld mycket pengar.
ska jag bara strunta i detta trots att det stör mig? Ska jag be min farfar om något eller vad ska jag göra? Och hur skulle jag kunna säga det på ett sätt som inte är gnidigt
Vad tycker din syster om saken? Skulle hon kunna påminna farfar?
Vad tycker din syster om saken? Skulle hon kunna påminna farfar?
Jag skulle ha svårt för att säga att jag vill bli kompenserad.
Jag minns när jag blev ensamstående och min pappa ville köpa mig en bostadsrätt, då sade jag att då måste han ge lika mycket till mina andra syskon.
Han ville inte det ( av olika anledningar) så då avstod även jag.
Jag ville inte skapa en onödig klyfta mellan mig och mina syskon som redan då var en aningen skör.
Du får bara vänta och se om farfar kommer att kompensera er andra, men ofint att fråga.
Jag skulle ha svårt för att säga att jag vill bli kompenserad.
Jag minns när jag blev ensamstående och min pappa ville köpa mig en bostadsrätt, då sade jag att då måste han ge lika mycket till mina andra syskon.
Han ville inte det ( av olika anledningar) så då avstod även jag.
Jag ville inte skapa en onödig klyfta mellan mig och mina syskon som redan då var en aningen skör.
Du får bara vänta och se om farfar kommer att kompensera er andra, men ofint att fråga.
Nej, det går inte att ta upp utan att det låter girigt.
Han är inte skyldig att ge dig något.
Att han förstör relationerna till sina barnbarn skiter han i.
Låter som förskott på arv det där.