Nu som inte har "lyckats"...

Jag känner mig också misslyckad många gånger. är långtidsarbetslös, aldrig haft tjej, blev av med oskulden vid 35, åldern börjar märkas, blivit överviktig nu när jag går hemma, blivit bitter osv.
Men ibland får jag stunder då jag tänker mer positivt och jag hoppas att livet har mer att erbjuda. Att jag kan bli glad igen. Jag försöker tänka att jag inte träffat rätt än, jag vet att många har gillat mig, och det brukar alltid finnas nåt att se fram emot. Kan vara de små sakerna.

Om du hade läst ordentligt så hade du sett att jag skriver att det inte handlar om vad andra tycker, utan om vad jag själv känner och tycker! Läs om, läs rätt!

Jag kan nog delvis känna igen mig i det  där. Ofta har jag sökt utmaningar och äventyr och känt mig hemma i skeendena där. Fått någon sorts bekräftelse på att jag kan och klarar av, och även kan njuta av det. Det är som att det ibland kan brinna en eld inom en, som kan bli förödande om den får växa, därför gäller det att använda den till något konstruktivt istället. Livskraften finns i dig, i upplevelsen av något eller någon du älskar. Skapa intryck, resonemang och synvinklar.

Att lyckas= att få åstadkomma saker som är betydelsefulla för mig. Tex: ta körkort och skaffa bil, lyckas fullfölja nån utbildning som jag har nytta av, att för en gångs skull få vara i "överläge" och inte alltid i underläge(att ha någon slags titel som får mitt självförtroende att växa lite), jag är så himla LESS på att alltid vara i underläge dvs vara patient, klient, elev, deltagare eller vad det nu kan vara, jag är så trött på att jag alltid befinner mig i sammanhang där jag är i beroendeställning till folk! 

Handlar väl egentligen inte så mycket om att "bli lyckad" utan mer att göra något som är betydelsefullt för MIG. Körkort har man tex kvar och kan använda sig av, medan jag liksom inte kan "använda" att jag är en underbar människa. Det sistnämnda är för abstrakt för mig! Det går liksom inte att ta på! Jag får tex ingen anställning på att vara en underbar människa. 

Bara för att förtydliga så att alla förstår: Andra tycker att det duger långt, men jag upplever att tillvaron saknar en tydlig mening! Jag vill lyckas få nånting som finns kvar, som jag har nytta av långt efteråt också!

Har du jobb idag?

Vad är det som gör att du inte kan ta körkort? För mig är det ekonomin.

Du skulle kunna få en anställning genom att vara en underbar människa. Sådana som du behövs ju tex som personlig assistent, undersköterska på äldreboende eller som stödassistent tex. Där är att vara en underbar människa en stor tillgång.

Du vill göra något som stannar kvar, är det hos dig eller hos andra? Varför inte lära dig något nytt? Dataprogrammering? Dreja? Spela piano? 

Vad hindrar dig från att nå allt det du vill uppnå? Och har du en realistisk syn på när du kan nå dina mål? Jag kan förstå att man kan känna sig frustrerad när saker och ting inte blir som man tänkt men man kan hålla fokus om man ändå nånstans skapar en plan för hur man kan ta sig till sina mål. 

Jag var 30 när jag tog körkort,  det kändes aldrig som ett misslyckande utan precis tvärtom. Då först var jag på rätt plats i livet och hade möjlighet ekonomiskt och pusselbitarna föll på plats. 

Jag har heller aldrig utbildat mig utan bara tagit studenten.  Jag har prioriterat annat i mitt liv så avsaknad av utbildning har aldrig varit ett misslyckande för mig. Jag har ändå alltid haft jobb och slitit hårt för att nå dit jag är idag. 

Det här handlar om dålig självkänsla. Inte dåligt självförtroende, utan självkänsla. En uppfattning att du inte duger som du är och måste prestera något för att vara lyckad. Jobba på självkänslan först och främst. Ev behövd terapeut för det men det finns mycket böcker på ämnet också. I övrigt är det väl bara att sätta små delmål till ett större mål. T.ex ett stort mål kan vara att ta körkortet. Gör då upp en konkret plan på hur du ska ta dig dit med mindre mål på vägen. T.ex spara ihop till körlektioner, plugga ett kapitel teori osv. 

Min blogg som jag skriver i på fritiden är min livskraft, och jag får verkligen jobba med skallen. Jag hade inte klarat mig utan den stimulansen. Det ska aldrig spela någon roll om man har få/många/inga läsare. Man skriver främst för sig själv. Och om man nu ska sätta ihop "det" som jag beskrev, som jag finner som så himla roligt, med resten av samhället, så kan man tänka att man är en bra förebild när man visar hur man Inte har tråkigt och hur man blir mer depressionsresistent, för hjärnan har fått jobba och har stärkts.

Om bloggen är om t.ex. kemi så kan man finna viktiga samband inom forskning, även om det inte behöver vara huvudsyftet såklart. Det jag beskriver är till stor del social forskning, hur man kan gå till väga för att bygga upp sig själv och självförtroendet om man vill, men bloggen är om kemi. I framtiden blir det kanske annan forskning av det.

Man gör det för sig själv. Och det känns lite som om du letar genvägar till intelligens, och det finns det inga tyvärr. Man kan även läsa kurs efter kurs efter kurs på komvux, bara för att. Hjärnan växer av det och du kommer må bättre. Men du gör som du vill. :)

 
Du nämner själv "ute i samhället" Vad är samhället? Vad består det av? Människor.

Men om du inte gör det för andra, utan för dig själv. Så håller jag med en annan talare här. Du har taskigt självförtroende. 

Kanske jobba lite med din attityd på samma gång. Underbar sa du? LOL!

Först skriver du att det inte handlar om vad andra tycker om dig. Sedan skriver du att du inte kan använda att du är en underbar människa. Vad ska du använda det till om inte att andra ska tycka det? 

 

Här har du en till misslyckad. Ingen familj, inga vänner, okysst, inget arbete/utdömd, hälsan både fysisk och psykisk blir bara sämre, taskig ekonomi, ingen livsglädje och ovanpå alltihop hatar jag sommaren. Jag tänker ofta att det är lika bra att avsluta allt men jag är för feg för det. 

Precis, en hel del verkar inte förstå. Att det finns människor i vårat samhälle.
Som faktiskt inte har råd med körkort. Det är mer eller mindre en klassfråga numera. Andra orsaker kan spela in också. Man kanske inte har någon att köra upp med. Och det tillkommer ju kostnader för bil, försäkringar annat.

Jag får intrycket att TS känner sig mindre lyckad, pga av att det saknas körkort. Och annat. Vissa saker kommer man aldrig kunna påverka. Då får man släppa det. Jag har polare som vet att dom aldrig ekonomiskt, kommer ha råd med t.ex. bostadsrätt, eller bil. Blir man mindre lyckad som person då? Tycker jag inte.  Upplever inte heller, att dom "går runt" och tycker att dom är det. Klart att det blir knepigare. Utan körkort t.ex. Men man ska ha ekonomi för det. Idag handlar mycket om att bara klara sig, kunna betala hyra, köpa mat. Betala räkningar.

Men man ska ju knappast straffas för sin bakgrund. Och dom förutsättningar man kanske fått i livet.  Då har jag svårare med människor som har alla förutsättningar, men är för lata för att göra det. Där det finns möjligheter.

Utbildningar är bra som du nämner, eller lära sig spela ett instrument.

Du måste tänka att det kommer komma någonting i ditt liv, som kommer göra det bättre för dig. Hur liten eller stor den än är. Du måste hålla fast vid det. Om du kan föreställa dig något i ditt huvud. Hjälper det rätt mycket. Visionärer är oftast vanligt bland folk som uppfunnit saker etc. Man kan se det framför sig. Folk som har bra karriärer etc. Jag säger inte att det är allt man måste ha. Men just den grejen, med att man kan föreställa sig något. Du har minst en sak i ditt liv som du gillar mycket, eller brinner för. 

Varför ljuga för sig själv? Det tar så mycket på krafterna att ljuga/hålla fasaden inför andra.

Nej, jag har ingenting som jag gillar mycket eller brinner för. Allt är mest bara skit samma.

Jag är för feg för att ta livet av mig, men om jag vaknar är faktiskt just det, skit samma. 

LOL på dig själv du! Vad är det du inte fattar? Jag har förklarat att jag vill hitta och åstadkomma saker som är meningsfulla för mig, inte för att imponera på andra. Och jag har inte hittat något sånt än, hur mycket och länge jag än har letat. Du kan sluta skriva om du inte tänker bidra med något annat än att försöka trycka ner mig! Vart är det du vill komma?

Läs igenom trådstarten igen! Jag har förklarat att jag nu är i en ganska speciell livssituation där jag inte kan göra just de sakerna JUST NU! Jag håller på att växa och utvecklas och bli starkare och det finns inte utrymme för att börja övningsköra just nu, eller något annat av de förslag som jag fått här. Det ligger i framtiden! Just nu är jag i en fas där jag håller på att reflektera över hur livet varit hittills och jag får hjälp med att bygga upp en bra framtid. Räcker det som information? 🙂

Va?? Jag förstår inte, kan du ta om det där?

Var tvungen att läsa om det några gånger. :)

Jag menar att jag inte åstadkommer något jag vill enbart på den grunden. Det krävs att man har förutsättningar, och jag har inte det, och kommer inte att ha det på ett tag framöver pga min livssituation. (Jag sitter inte på kåken eller något sådant, bara så att ingen tror det:)

Jag kan inte jobba pga vissa orsaker, så nej jag får inte jobb för att jag är en underbar människa.

Detta inlägg visar att du missförstått mig helt! Jag har varken ekonomi för körkort nu eller inom en lång framtid. Jag har inte fått några förutsättningar alls, aldrig fått några chanser i livet! Det kan såklart ändras i framtiden, men du tror att det bara handlar om att jag har dåligt självförtroende?! När jag faktiskt inte har några förutsättningar! Döm inte folk pga dina egna fördomar!