Om du har läst några av mina inlägg här på FL har du säkert sett att jag och min sambo blev gravida efter vårt första IVF. Vi började med utredning i januari 2011, blev inskrivna på IVF kliniken i Umeå 1:a november 2011. Behandlingen med korta metoden (Gonal F, Orgalutran) kom igång redan den 27:e november. Äggplocket var den 7/12 och ET den 9/12. Vi fick 11 ägg av toppkvalitet så ett sattes in och 10 kunde frysas. Den 20:e januari var vi på första vaginala ultraljudet i vecka 9 (8+2). Tyvärr visade det sig att det inte fanns någon därinne, det fanns inget blivande barn. I det ögonblicket hade någon lika gärna kunnat ge mig en dödsdom för chocken var enorm. Det fanns inget som tydde på att graviditeten avstannat, jag hade fortfarande alla symtom och hade inte haft någon blödning alls.
Beskedet kommer att ta tid att smälta, även om läkaren var väldigt positiv. Han menade att det var ett mycket gott tecken att det hade fäst och att det hade utvecklats ett tag därinne. Paniken hos mig växer dock eftersom jag inte blir yngre och jag gärna vill ha fler än ett barn. Jag vill inte ha ett liv tomt på barn med bara en yrkeskarriär att tänka på. Det skulle vara alltför endimensionellt och utan utmaningar.
Uppdatering:
Idag, den 10 april 2012, har jag och min sambo kunnat gå vidare efter det fruktansvärda som hände i början av året. Vi har genomfört ett FET, frozen embryo transfer, i naturlig cykel, dvs helt utan hormoner och annan medicinering. Insättningen av ett embryo av toppkvalitet gjordes den 22:a mars. Det var helt odramatiskt, jag gick tillbaka till jobbet sedan. Av våra 10 befruktade ägg finns nu 7 kvar. Jag har inte alls haft några förväntningar på att bli gravid eftersom jag tänker att eftersom jag lyckades första gången så borde det statistiskt sett inte lyckas igen direkt. MEN DET GJORDE DET! Jag har testat positivt idag, RD20. För att vara ärlig så testade jag positivt redan för en vecka sedan men kunde inte lita på det riktigt. Jag testade tidigt av en enda orsak och det var att jag var säker på att jag skulle få mens - jag hade vaknat på natten med vidriga menssmärtor och på morgonen kom några droppar blod. Jag tänkte att det var kört och testade därför. Förmodligen var det jag kände implantationen och blodet som kom var det som kallas för nidblödning. Imorgon ringer jag kliniken och bokar tid för min stora skräck - VUL. Tänk om det slutar lika som förra gången... Jag vill aldrig vara med om det igen.
VUL
Vul igår (3/5). Var sjukt nervös men de är så lugna och duktiga på kliniken att man blir lugn själv. Undersökningen gick snabbt och allt såg bra ut - Vi har en bebis i magen! 15 mm (v 8 + 2) och beräknad födelsedatum är den 11/12. HURRA! Hon menade att risken för MF nu är väldigt liten eftersom hjärtat slår och allt ser bra ut i övrigt. Mina graviditetssymtom är ganska lindriga: illamående endast korta stunder, utan att behöva kräkas. Törstig och trött och otäcka mardrömmar om döda foster, men annars är det bara lite mensvärksliknande dragningar i magen och det är inte alls farligt. Nu känns det som att det är på riktigt. ÄNTLIGEN!
Inskrivning och KUB
den 18/5 var vi på inskrivning hos barnmorskan. Det var ett bra besök och vi tyckte att vi fick förtroende för vår BM. Eftersom jag är över 35 år så erbjöds vi att göra ett KUB test för att se om det fanns hög risk för kromosomavvikelser hos fostret. Idag, den 4/6 hade vi tid för UL som görs i kombination med blodprover för att ta reda på detta. Vår risk var 1:728, dvs mycket lägre än vad min ålder enbart skulle antyda. Vi är jättenöjda med detta och kommer inte att gå vidare med fvp eller mkp. Dessutom fick vi ju se det lilla barnet i magen. Först låg den och sov, men sedan kom den igång ordentligt, sparkade och rullade runt i magen. Hjärtat slog och allt verkade superbra sa BM. Jag är nu i v. 12+5 och fostret, som låg ihopkurad, uppmättes till 6 cm. Vi fick med oss 5 bilder hem som bevis på att det är sant också, så nu får vi försöka slappna av.
Andra besöket hos BM och RUL
Så var det dags för ett nytt besök hos barnmorskan Elena den 16/7. De vanliga proverna togs och visade att jag fortfarande har topenbra värden: Blodsocker som det ska vara, blodvärde på 142=superbra, fortfarande lågt blodtryck och proverna som togs förra gången visade att jag har blodgrupp 0 Rhd positiv och ingen konflikt med bebisen. Ingen äggvita i urinen heller. Så varför klaga? Enda problemen som jag har är att jag lätt blir åksjuk (lättare än vanligt t.o.m), är trött och har känning av lätt foglossning även i min ömma navel.
Tid för RUL den 20/7. Spännande och lite oroligt tycker jag. Väl där, klockan 08.00 på morgonen, var det inte så lite spänt: jag har ju inte haft så många känningar av bebisen ännu pga. att moderkakan ligger ivägen, så jag vet helt enkelt inte om det finns någon där. Naturligtvis var allt bra! Varför ska man alltid oroa sig i onödan? Vi frågade om de saker som vi varit oroliga för: diafragma- och ryggmärgsbråck, om hjärnan var utvecklad som den skulle etc. men han sa att det ser toppen ut. Hjärtat hade fyra kammare, hjärnan hade två halvor och den lile var väldigt livlig och alert. Min sambo tyckte att det var roligt att bebisen redan nu vägrar vara stilla för att bli fotograferad! Nu börjar det äntligen sjunka in att det kommer nog ändå att födas en liten filur i december - det känns otroligt skönt...
17:e december 2012 föddes hon - vår efterlängtade flicka! PÅ kvällen gick vattnet. Klockan var 22.45 och vi var på väg att gå och lägga oss. Jag stod utanför toaletten och det kom liksom skvättar kändes det som. Jag sa till min sambo att nu kommer det vatten! Jag tänkte att vi skulle vänta en stund med att ringa till BB men jag fick värkar direkt så jag ringde. De sa precis som väntat att vi skulle gå och lägga oss och återkomma när jag hade tre värkar på tio minuter. Vi lade oss och sambon tog tid. Redan en halvtimme senare var värkarna såpass täta att jag ringde igen. Då fick vi komma in för att de ville kolla upp om det var dags redan så snabbt. Jag fick på mig kläder och vi ringde till mina föräldrar för att säga att vi åkt in. Jag satte mig i bilen och såg att jag hade tagit på mig stövlar! Ingen tid att byta... Snön hade vräkt ner och vi hade oroat oss för att det inte skulle vara plogat. I vår lilla by var det nyplogat och fint men när vi kom till stan var det 15 cm snömodd och vi kunde nästan inte ta oss fram. Parkeringen vid förlossningen var helt igenkorkad så det började verkligen bra... Vi skrevs in och efter undersökningen visade det sig att jag var öppen 4 cm redan så förlossningen hade börjat. När klockan var runt 6 på morgonen hade jag provat alla typer av bedövning utom epidural: Det var varmt bad, massage, lustgas och sterila kvaddlar. Alla hade fungerat i ca en timme vardera. Jag kommer dock aldrig att rekommendera sterila kvaddlar för det är det värsta jag har upplevt - 20 getingstick på några sekunder. FYYY!! JAg hörde mig själv skrika och kravlade mig iväg bort från smärtan men min sambo fick hålla fast mig. Jag var vid denna tid helt öppen men kände att det var dags för epidural och det fick jag. Då stannade hela kalaset av och började inte om förrän just före 12-tiden då de satte in värkstimulerande dropp. Jag var helt utmattad eftersom jag hade kräkts precis hela natten och inte kunnat äta och dropp i all ära det är ju inte riktigt detsamma. Sedan satte det fart dock och ut kom hon 14.06. Fantastiskt! i mina ögon var hon stor som en flodhäst men otroligt fin ändå. Hon vägde 4050g och var 52 cm lång. Tyvärr var det inte slut där - jag fick en störtblödning och akutteamet kallades in. Det var ett blodkärl som brustit men det löste sig. Det tog dem två och en halv timme att sy ihop mig också eftersom hon kom snabbt på slutet. Efter en lång natt följde en lång dag. Vi blev inte utskrivna från förlossningen förrän halv åtta på kvällen. Då hade vi även genomlidit att våningsplanet ovanför oss höll på att renoveras så värmen stängdes av och ljudet av hur de bilade i golvet var öronbedövande. Droppapparaten hade också något fel så den pep och tjöt i flera timmar. Gissa om det var skönt att få eget rum på BB?! Helt för oss själva var vi med bra personal och mat och fika - det hade vi gjort rätt för:)
Beskedet kommer att ta tid att smälta, även om läkaren var väldigt positiv. Han menade att det var ett mycket gott tecken att det hade fäst och att det hade utvecklats ett tag därinne. Paniken hos mig växer dock eftersom jag inte blir yngre och jag gärna vill ha fler än ett barn. Jag vill inte ha ett liv tomt på barn med bara en yrkeskarriär att tänka på. Det skulle vara alltför endimensionellt och utan utmaningar.
Uppdatering:
Idag, den 10 april 2012, har jag och min sambo kunnat gå vidare efter det fruktansvärda som hände i början av året. Vi har genomfört ett FET, frozen embryo transfer, i naturlig cykel, dvs helt utan hormoner och annan medicinering. Insättningen av ett embryo av toppkvalitet gjordes den 22:a mars. Det var helt odramatiskt, jag gick tillbaka till jobbet sedan. Av våra 10 befruktade ägg finns nu 7 kvar. Jag har inte alls haft några förväntningar på att bli gravid eftersom jag tänker att eftersom jag lyckades första gången så borde det statistiskt sett inte lyckas igen direkt. MEN DET GJORDE DET! Jag har testat positivt idag, RD20. För att vara ärlig så testade jag positivt redan för en vecka sedan men kunde inte lita på det riktigt. Jag testade tidigt av en enda orsak och det var att jag var säker på att jag skulle få mens - jag hade vaknat på natten med vidriga menssmärtor och på morgonen kom några droppar blod. Jag tänkte att det var kört och testade därför. Förmodligen var det jag kände implantationen och blodet som kom var det som kallas för nidblödning. Imorgon ringer jag kliniken och bokar tid för min stora skräck - VUL. Tänk om det slutar lika som förra gången... Jag vill aldrig vara med om det igen.
VUL
Vul igår (3/5). Var sjukt nervös men de är så lugna och duktiga på kliniken att man blir lugn själv. Undersökningen gick snabbt och allt såg bra ut - Vi har en bebis i magen! 15 mm (v 8 + 2) och beräknad födelsedatum är den 11/12. HURRA! Hon menade att risken för MF nu är väldigt liten eftersom hjärtat slår och allt ser bra ut i övrigt. Mina graviditetssymtom är ganska lindriga: illamående endast korta stunder, utan att behöva kräkas. Törstig och trött och otäcka mardrömmar om döda foster, men annars är det bara lite mensvärksliknande dragningar i magen och det är inte alls farligt. Nu känns det som att det är på riktigt. ÄNTLIGEN!
Inskrivning och KUB
den 18/5 var vi på inskrivning hos barnmorskan. Det var ett bra besök och vi tyckte att vi fick förtroende för vår BM. Eftersom jag är över 35 år så erbjöds vi att göra ett KUB test för att se om det fanns hög risk för kromosomavvikelser hos fostret. Idag, den 4/6 hade vi tid för UL som görs i kombination med blodprover för att ta reda på detta. Vår risk var 1:728, dvs mycket lägre än vad min ålder enbart skulle antyda. Vi är jättenöjda med detta och kommer inte att gå vidare med fvp eller mkp. Dessutom fick vi ju se det lilla barnet i magen. Först låg den och sov, men sedan kom den igång ordentligt, sparkade och rullade runt i magen. Hjärtat slog och allt verkade superbra sa BM. Jag är nu i v. 12+5 och fostret, som låg ihopkurad, uppmättes till 6 cm. Vi fick med oss 5 bilder hem som bevis på att det är sant också, så nu får vi försöka slappna av.
Andra besöket hos BM och RUL
Så var det dags för ett nytt besök hos barnmorskan Elena den 16/7. De vanliga proverna togs och visade att jag fortfarande har topenbra värden: Blodsocker som det ska vara, blodvärde på 142=superbra, fortfarande lågt blodtryck och proverna som togs förra gången visade att jag har blodgrupp 0 Rhd positiv och ingen konflikt med bebisen. Ingen äggvita i urinen heller. Så varför klaga? Enda problemen som jag har är att jag lätt blir åksjuk (lättare än vanligt t.o.m), är trött och har känning av lätt foglossning även i min ömma navel.
Tid för RUL den 20/7. Spännande och lite oroligt tycker jag. Väl där, klockan 08.00 på morgonen, var det inte så lite spänt: jag har ju inte haft så många känningar av bebisen ännu pga. att moderkakan ligger ivägen, så jag vet helt enkelt inte om det finns någon där. Naturligtvis var allt bra! Varför ska man alltid oroa sig i onödan? Vi frågade om de saker som vi varit oroliga för: diafragma- och ryggmärgsbråck, om hjärnan var utvecklad som den skulle etc. men han sa att det ser toppen ut. Hjärtat hade fyra kammare, hjärnan hade två halvor och den lile var väldigt livlig och alert. Min sambo tyckte att det var roligt att bebisen redan nu vägrar vara stilla för att bli fotograferad! Nu börjar det äntligen sjunka in att det kommer nog ändå att födas en liten filur i december - det känns otroligt skönt...
17:e december 2012 föddes hon - vår efterlängtade flicka! PÅ kvällen gick vattnet. Klockan var 22.45 och vi var på väg att gå och lägga oss. Jag stod utanför toaletten och det kom liksom skvättar kändes det som. Jag sa till min sambo att nu kommer det vatten! Jag tänkte att vi skulle vänta en stund med att ringa till BB men jag fick värkar direkt så jag ringde. De sa precis som väntat att vi skulle gå och lägga oss och återkomma när jag hade tre värkar på tio minuter. Vi lade oss och sambon tog tid. Redan en halvtimme senare var värkarna såpass täta att jag ringde igen. Då fick vi komma in för att de ville kolla upp om det var dags redan så snabbt. Jag fick på mig kläder och vi ringde till mina föräldrar för att säga att vi åkt in. Jag satte mig i bilen och såg att jag hade tagit på mig stövlar! Ingen tid att byta... Snön hade vräkt ner och vi hade oroat oss för att det inte skulle vara plogat. I vår lilla by var det nyplogat och fint men när vi kom till stan var det 15 cm snömodd och vi kunde nästan inte ta oss fram. Parkeringen vid förlossningen var helt igenkorkad så det började verkligen bra... Vi skrevs in och efter undersökningen visade det sig att jag var öppen 4 cm redan så förlossningen hade börjat. När klockan var runt 6 på morgonen hade jag provat alla typer av bedövning utom epidural: Det var varmt bad, massage, lustgas och sterila kvaddlar. Alla hade fungerat i ca en timme vardera. Jag kommer dock aldrig att rekommendera sterila kvaddlar för det är det värsta jag har upplevt - 20 getingstick på några sekunder. FYYY!! JAg hörde mig själv skrika och kravlade mig iväg bort från smärtan men min sambo fick hålla fast mig. Jag var vid denna tid helt öppen men kände att det var dags för epidural och det fick jag. Då stannade hela kalaset av och började inte om förrän just före 12-tiden då de satte in värkstimulerande dropp. Jag var helt utmattad eftersom jag hade kräkts precis hela natten och inte kunnat äta och dropp i all ära det är ju inte riktigt detsamma. Sedan satte det fart dock och ut kom hon 14.06. Fantastiskt! i mina ögon var hon stor som en flodhäst men otroligt fin ändå. Hon vägde 4050g och var 52 cm lång. Tyvärr var det inte slut där - jag fick en störtblödning och akutteamet kallades in. Det var ett blodkärl som brustit men det löste sig. Det tog dem två och en halv timme att sy ihop mig också eftersom hon kom snabbt på slutet. Efter en lång natt följde en lång dag. Vi blev inte utskrivna från förlossningen förrän halv åtta på kvällen. Då hade vi även genomlidit att våningsplanet ovanför oss höll på att renoveras så värmen stängdes av och ljudet av hur de bilade i golvet var öronbedövande. Droppapparaten hade också något fel så den pep och tjöt i flera timmar. Gissa om det var skönt att få eget rum på BB?! Helt för oss själva var vi med bra personal och mat och fika - det hade vi gjort rätt för:)
Ålder
49 år
Civilstatus
Sambo
Personlighet
Ambitiös
Ambivalent
Glad
Morgonmänniska
Omtänksam
Snäll
Stressad
Trygg
Intressen
Djur
Heminredning
Matlagning/Bakning
Natur/Miljö
Vetenskap
Trädgård
Uteliv
Träning
Musik
Blues
Hårdrock
Metal
Rock
Husdjur
Allergisk