Svor falskt på mitt barns liv

Nej, inget olagligt. Nåt väldigt personligt och känsligt.

Förstår att du gör dig rolig på min bekostnad, men sådant har jag tagit på allvar hela mitt liv. Nej, jag korsade inte fingrarna

Det var en för komplicerad diskussion. Men nu äts jag upp inifrån för att jag sa så. Hur ska jag göra??

Det förstnämnda kämpar jag för redan, men min vidskeplighet är stark också. På sätt och vis lugnar ditt inlägg mig ändå för det är ju sant det med osten.

Kan inte. Det ämnet har infekterat vårt förhållande under lång tid (nåt som har med mitt förflutna att göra). Jag ville rädda vårt förhållande och därför ljög jag. Det kändes lättare så. Men självklart skulle tyngden försvinna från mina axlar om jag bara sa som det var. Dock har ju jag redan svurit falskt, skulle det onda försvinna av sig själv om jag erkände att jag ljugit? Jag kan bara inte säga sanningen Men jag vill ta mig ur denna känsla av ondska, skam och skuld.

Jag berättade sanningen en gång och det blev ett helvete. Men personen fortsatte på nåt sätt att tro att även sanningen var en lögn och fortsatte att ifrågasätta mig. För att få ett slut på helvetet ljög jag och gav nåt svar som jag visste att han skulle bli nöjd med. Och när jag sa det som jag visste att han ville höra så ville han att jag skulle svära på mitt barns liv att det jag säger är sant. Och då svor jag. Jag blir galen! Hur ska jag bli av med dessa känslor?? Finns det nåt jag kan göra istället för att erkänna att jag ljugit, så att min falska ed inte ska drabba mitt barn? Jag vet att låter knäpp.

Jag har aldrig varit otrogen. Problemet nu handlar inte om vad jag har gjort, utan det att jag svor falskt. Och min rädsla att det ska hända nåt ont

Okej, ja det var nödvändigt. Har du någon gång ljugit och dessutom svurit falskt på någons liv?

Få bort "det"? Skuldkänslan eller vad menar du?