Diagnos som ursäkt ?
Ja men jag har själv diagnos och känner flertalet som har. Jag försöker oftast "gömma" min, el. inte berätta alls, vilket inte heller är rätt men har märkt att när jag INTE berättar om den så uppfattar folk mig som "normal, så inte ens mitt jobb vet om diagnosen, men om jag berättar så börjar folk snarare tolka in beteendet som en del av diagnosen. Klarade av skolan med mycket ångest, omprov, skolk, bråk med klasskamrater, inga vänner, uppksjutande etc. Samt nöd och näppe av skolan genom ja, förmodligen personliga styrkor. De som vet om diagnosen säger ex att de ser tydligt att jag har den. De som inte vet säger snarare positiva saker om mig eller skulle ens aldrig tro det, men när jag ens nämner en av mina diagnoser eller dåliga sidor så förklarar alla det med diagnosen eller min rena personlighet? Ja genom att falla inom en kategori, ser alla den, såklart.
Hatar när särskt lata föräldrar ska skylla sina egna tillkortakommanden på barnens diagnoser. Visst, det finns en genetisk sårbarhet men när du tar droger under graviditeten, ger barnen noll rutiner eller struktur, omedvetet lär barnen att det fungerar med att slippa som är svårare, saker som är jobbiga eller som föräldern själv behöver engagera sig i, eller inte kan hantera dina känslor/ partner/ liv själv, eller är en förälder som mestadels bryr sig om bara sig själv, och tycker att det är "skönare" att förklara konsekvenserna av ditt bristande fräldrarskap med diagnoser så är diagnoser en bra sak för dessa föräldrar. Eller? Det förminskar snarare. Nu finns det såklart individer som vuxit upp med anpassade förhållanden. Men lååångt (störst andel) ifrån Alla har gjort det, inklusive mig själv. Tror även att jag hade utvecklat mina sociala förmågor sämre om jag hade fått aspergerdiagnos som ung.