Vad tycker du är viktigt i uppfostran?

Jag har en 7-åring med många kompisar där jag ser föräldrar och barn interagera. Jag arbetar på förskola och har gjort så under 15+ år nu. Jag börjar bli mörkrädd och uppgiven!

För varje år som går blir det lite värre: det är färre 5-åringar som kan läsa eller ens kan enstaka bokstäver om vi inte lär dem i förskolan eller som har någon form av allmänbildning hemifrån.

Nästan alla 4-7-åringar jag umgås med tycker att det är okej att leksaker går sönder, eller säger åt mig att JAG ska plocka upp någonting som de har tappat/kastat eller liknande på golvet. Nästan ingen 5-åring kan snyta sig själv eller vill ens försöka torka sig själv när de har varit på toaletten. De tycker att det är "äckligt" och säger att "sånt gör vuxna och jag är ett barn och därför ska DU hjälpa mig!"

Knappt ingen fem-sexåring vet sin adress eller att de bor i den här staden eller att de ens bor i Sverige eller på jorden. De vet inte hur man handlar eller hur mat blir till. (För femton år sedan i förskolan hade vi ett skämt om att "när ett barn tror att fiskpinnar växer på träd, då har vi misslyckats." Det skämtet har inte fungerat på många år.

Vi i personalen kämpar någonting fruktansvärt, men barnen lär sig ingenting hemifrån vilket gör att vi hela tiden måste börja på någon miniminivå. Idag lärde jag en 4-åring hur en paprika ser ut (och det är ingenting konstigt alls. Jag har lärt fler 4-åringar vad paprika är) men om man är född och uppvuxen i Sverige med svenska föräldrar så måste man ju för sjutton veta vad man äter! Den grundläggande kunskapen kan inte hamna på personalen i förskolan.

För varje barnkull jag får av 5-6-åringar på förskolan så kan de mindre och mindre! De har nästan inga förkunskaper. Det är precis som att föräldrar tycker att barnen är mindre värda och inte värda att prata med, eller att förskolan ska lära dem allt. Problemet är att vi kan ha 2-åringar som är på 4-åringars nivå och plötsligt så försvinner alla kunskaper när barnet får ett syskon (trots att de får vara MINST  15 timmar per vecka i förskola), eller 5-åringar som inte ens kan hantera en leksak eller ens vet hur man ska leka och bara förstör leksaker för att det typ är kul  - det är vad de säger. (Här bortser jag helt från barn med diagnoser.) Samma barn vet heller ingenting om omvärlden som de lever i: de vet inte vart de bor, de vet inte vad maten på tallriken heter, de vet inte vad klädesplaggen de bär heter, de kan inte benämna frukter, grönsaker eller ens identifiera vad de äter.

Vi kommer att få en generation av mörker så småningom. Vi hinner inte lära era barn allt ifrån social kompetens till vardagliga saker. Vad sjutton pratar ni föräldrar med era barn om?

Hur lär föräldrar barn nuförtiden och varför lär man inte sina barn någonting längre?

Din beskrivning låter märklig (jag tvivlar absolut inte på att den är riktig!).

Vår 4 åring har kunnat alfabetet sen hen var 2 år. Kan räkna till över 100 (har förstått principen med 101 etc.). Hen torkat sig när hen kissat men inte efter bajsning (hen har problem med uvi så vi bromsar kanske mer än vi borde?). Hen talar två språk flytande och kan lite engelska och tyska.

Hen kan inte cykla utan stödhjul. Hen kan läsa ord men enbart i versaler (gemener tycker hen är svårt). Hen har ett mindre syskon och jag märkte att jag utvecklingen stannade när lillen kom och energin för aktivt lärande gick ner... Det börjar ta sig igen nu när mini är 1 år.

Jag kan hålla med om att endel kunskap borde komma hemifrån. Sen tycker jag att förskolan och skolan ska kompensera och hjälp de barn som inte har resurser hemma (då menar jag de föräldrar som inte kan och inte dem som prioriterar ned barnen). Som våra barn som är tvåspråkiga kan ha lite svårt ibland för att skilja språken åt. Men det har nog blivit så att endel föräldrar outsourcat uppfostran och lärandet av kunskap som behövs för att bli en fungerande samhällsmedborgare.

Mitt äldsta barn fyller 5 sent i höst. Jag har ingen aning hur han ligger till utvecklingsmässigt jämfört med jämnåriga eftersom han aldrig träffar några pga pandemin. Erkänner att jag är lite nervös inför skolstarten nästa höst. Kommer jag hinna lära honom läsa, skriva och räkna? Det är tydligen sånt barn "ska" kunna numer redan i förskoleklass. På min tid fanns det inte ens en antydan att man skulle kunna det när man började ettan.

Hur som helst... Han pratar flytande sen han var 2- ordförrådet har bara fyllts på med tex blommor ( han kan fler än pappan), fler djur, lite mer udda saker, kroppsdelar m.m. Han kan räkna till minst 20, på engelska till 5, baklänges från 10, han kan flera färger på engelska, många bokstäver, men inte alls läsa. Han torkar sig själv efter bara kiss- inte bajs. Han kan inte cykla för han har ingen cykel. Vi bor fruktansvärt illa vad gäller att lära sig cykla. Få vuxna människor klarar vår uppförsbacke med grus. Han klär sig själv, plockar undan tallrik/bestick efter maten, älskar att hjälpa till med allt möjligt inkl. rensa ogräs.  Skriver sitt namn med rätt bokstäver, dock inte alltid i rätt ordning för han har ett långt namn. Han ritar ofta och gärna och långt mer än huvudfotingar. 

Eftersom vi bor på landet vet han av naturliga skäl mer om djur, skog och natur än de flesta stadsbarn. Vilken stadsunge vet skillnaden på en skotare och en skördare tex? Eller skillnaden på herr och fru koltrast?  

Vi hoppas barngrupperna får starta till hösten så vi får se hur han ligger till.

Jag tycker ofta jag hör och läser om barn som kan läsa redan före förskoleklassen. Kanske beror på var man bor? Jag tänker som så att om 80% kan läsa och skriva blir det väldigt synd om de där 20% som inte kan för lärarna anpassar väl undervisningen efter vilken nivå de flesta ligger på? Men vad vet jag. På min tid fanns inte förskoleklass utan vi gick på lekis. Där var det just mest lek. Nån samling med nåt tema förstås.

Vi har en knapp 3-åring också som i mångt och mycket inte ligger långt efter 4-åringen. Han har ett enormt bra minne och stort intresse för bokstäver och siffror.  Han är dock inte i närheten av att ens kunna rita nånting som liknar nåt- absolut inte en huvudfoting. Han saknar intresse tror jag. Det var lika med pussel. Han la inte ens knoppussel som liten, men en dag la han plötsligt 9-bitars. Den äldre la pussel långt före 2.

Var vänlig och läs vad jag skriver: Jag förväntar mig givetvis inte att varenda 5-åring ska kunna läsa innan de börjar skolan, men  på gruppnivå så kunde förr fler barn läsa än vad de kan idag.

(Ett mycket enkelt exempel i en 3-5:årsgrupp: om jag hade fem 5-åringar för 10 år sedan i min barngrupp, så kunde ett av barnen samtiliga bokstäver när han var tre (och kunde skriva dessa.) Ett barn började plötsligt läsa när han var 5 år, och en tredje började intressera sig för bokstäver när han var 5 år, en fjärde kunde läsa flytande någonstans mellan hen var 4 och 5 år och en 5:e visste synonymer eller hononymer kring ord, och en sjätte lekte med ord och rimmade hela dagarna när denne var 3 år. Idag ser det inte alls ut så. Barnen har snarare ett grundläggande ointresse för ALLT. Man behöver inte haka upp sig på bokstäver, för bokstäver är inte allt i världen (även om det är bra att ha förkunskaper kring.) Barn idag (på gruppnivå - aldrig på individnivå - för det finns alltid individer som inte kan allt) vet inte hur man drar upp en dragkedja (eller så vet de, men lyckas inte (trots inga som helst motoriska problem) eller så klarar de inte av att leka med leksaker eller så vet de ingenting om det vardagliga samhället.

Ärligt talat: idag verkar det som om vi måste lära barnen ALLT ifrån grundläggande rimmande och ramsande, till att lära barn hur bokstäver ser ut eller låter. Så var det aldrig förut och jag ser förfallet! 

Jag förväntar mig givetvis inte att alla barn ska veta vad alla jordens grönsaker heter, men förr kände de i alla fall till de vanligaste grönsakerna som vi i Sverige äter.

Ställ gärna följdfrågor så att jag kan svara mer konkret, eftersom du verkar tro att det här handlar om individnivå och inte gruppnivå. (Jag trodde verkligen att jag var tydlig med det här.)

Ett mycket konkret exempel: Barnen har reflexvästar på sig när de går ut. En dag låg dessa i torktumlaren och barnen fick därmed inte gå ut med reflexvästar. Vi förklarade både enskilt och i grupp 15 gånger om att anledningen till att reflexvästarna var borta, var att dessa tvättades och måste torkas, men om 10 minuter så kommer dessa fram. Jag förstår att barn inte alltid vill ha reflexväst på sig, men den konstigaste - och återkommande - frågan från barnen var: "Vadå tvättats? Vadå torktumlare? Vad betyder det?"

Som sagt: tänk vad mycket vi hade kunnat lära era barn om man inte hade behövt lära ut grundläggande kunskaper (jag tror att medelklassföräldrar har det största problemet här.) Tänk om jag istället hade kunnat ta era 4-5-åringar och på extremt grundläggande nivå hade kunnat tala om centrifugalkraft, eftersom jag då hade kunnat uppnå ett av målen i läroplanen. (för att inte få en hatstorm kring mig, så nej, centrifugalkraft ingår inte på något vis, men däremot gör naturvetenskap det.)

För 10 år sedan kunde jag (med samma socioekonomiska bakgrund) göra roliga experiment med is för barnen, där vi skyndade på issmältningen med salt och andra metoder.

Idag tror barnen att is uppstår om man häger vatten i taket...