Galen på svärmor

hittar inte artikeln nu, men jag är uppväxt vid vattnet. När jag var ca. 9-10år så blev det ett jäkla pådrag nere i hamnen. Då var det ett litet barn (kanske 2-3år?) som hade varit ute till havs med sina föräldrar. På bryggan hade barnet fått av sig flytvästen och sedan ramlat i. 
En brandman som inte var i tjänst just då, såg det hela och dök efter. Tänk nu att detta var djupt vatten, mörkt och grumligt. Han var under ytan i närmare 5min innan han hittade barnet. Barnet fick åka in till sjukhus med helikopter, kommer faktiskt inte ihåg hur det slutade.

Så även om barnet var på bryggan, föräldrarna höll på att lasta ur båten samtidigt som barnet på något vänster, tog sig ur flytvästen, och ramlade i. 

Det är lätt att tänka att ?herregud vad du är harig, vilken hönsmamma?, men när man minst anar det så kan olyckan vara framme. Likaså är det lätt att tänka ?vi är på bryggan, det är ingen fara?. Visst, det hör inte till det normala att sådana händelser sker, men vill man verkligen vara en av de få som råkar ut för det?