Jag vill ha barn men han vill vänta

Min bistra observation på män och kvinnor är dessvärre att majoriteten män inte har något som helst problem att leva och bo ihop med en kvinna som de egentligen innerst inne vet inte är -the one-, medan kvinnor i större utsträckning hellre lever ensamma än med en man där det inte finns en framtid med.

Ts sambo är 45, hon 31 och de har inte varit ihop så länge. Jag tror seriöst inte att TS man ser henne som kvinna i hans liv. Inte än iallafall. En man som hittat kvinnan i sitt liv skulle inte tveka med att skaffa barn med henne. Jag tror helt enkelt inte TS kille resonerade i dessa seriösa termer när de blev ihop. För män gör sällan det.

Tack för svar. Jag är alltså helt hundra på att han är mannen i mitt liv. Det är inte där problemet är. Jag vill inte förändra honom, jag älskar honom djupt för den han är. Han går inte i terapi för att förändra sig som person utan det handlar om barnfrågan och hans rädslor. Om han bara hade kunnat komma över det finns det i nuläget inga större problem. Men, kärleken och längtan till ett framtida barn är trots min kärlek till honom än större.

Vem har sagt att de andra barnen är ett hinder??? Men HUR tänker man när man skaffar barn med en person och chansar på att denne landar i beslutet så småningom...? Oansvarigt till tusen!