Knyta an till barnet

Jag är i vecka 12 d6 och känner ingenting, trötts att jag har sätt fostret på ultraljudet. 

Jag känner mig som ett robot som tar folsyra varje morgon och begränsar kaffe. 

Grattis till graviditeten!

Typ sådär kände jag också i början och vet många som har känt så. För mig gick det över successivt ju längre in i graviditeten vi kom, jag är lite äldre och hade en del komplikationer tidigt så tror inte riktigt jag vågade hoppas först. Nu i slutet av graviditeten är det helt annorlunda och samtliga jag känner som upplevt liknande i början har sedan lyckats bonda jättefint med sina bebisar. Så var inte orolig om känslan inte infinner sig direkt, den kommer, även en efterlängtad graviditet är en omställning och det är olika för alla. Ta hand om dig och stressa inte över detta. :)

Jag har varit gravid flera gånger och den där knyta-an känslan kommer inte förrän i typ vecka 20 när man börjar känna något där inne 😌 inte för mig i alla fall. 

Det är ju väldigt vanligt att känna så i början av en graviditet. Vanligt att tom ångra sig fast man kämpat för att bli gravid och längtar innan. Googla om det så hittar du mycket info. Det är en del av den psykologiska och hormonella omställningen. Det kommer säkert ändra sig med graviditetens gång. Lita på den känslan du hade innan du visste att du var gravid

Hej! Grattis till graviditeten :) Med min första upplevde jag samma sak. Jag ville inte ens prata om att jag var gravid, blev mest deppig av tanken. Sen när jag började känna honom sparka blev det något annat, men den riktiga anknytningen kom när jag akut behövde opereras med honom i magen. Jag vaknade efter narkosen och var desperat efter att få veta hur han mådde. För att inte tala om när man sedan fick hålla sitt barn för första gången.. obeskrivligt. Det kommer ska du se, jag tror det är ett naturligt skydd på något vis :) 

Jag knöt an när barnet var fött. Hur kan man knyta an innan?

Jag har aldrig förstått hur man kan knyta an till ett barn i magen. För mig var graviditeten bara ett medicinskt tillstånd som jag var i, likaså förlossningen. Att det var ett barn, en individ, var helt ogreppbart. Inte heller kände jag den där ofattbara känslan när jag höll honom första gången som en del pratar om. Stort och speciellt - javisst, men inte himlastormande kärlek eller innerlig anknytning. Det växte fram med tiden, med början när han var ca tre månader eller så. Det gick hur bra som helst ändå - jag har ett tryggt barn som jag har väldigt nära relation till. 

Tack för alla svar. jag känner nästan att det finns något skamset i detta. Nästan som man frågar sig själv "vad har jag gjort". Jag är orolig för min position på jobbet, jag är orolig för ekonomin. Orolig för att jag ska sitta där med ett barn som jag inte känner det där för som alla pratar om. 

Jag var nästan lite rädd för att skriva inlägget för jag trodde jag var ensam om att känna såhär. Men TACK, så himla skönt att få svar på att fler känt som jag och att det kommer att ändra sig.

Jag har 4 barn, inte ens knytit an till dem direkt på BB.

Beskyddarinstinkt ja, det har varit helt naturligt att ta hand om och ge närhet och kärlek och ömhet, men att bli sådär himlastormande kär direkt som många säger. Absolut inte. Har tagit ganska lång tid för mig. 

När jag haft äldre barn och fått bebisar så skulle jag säga att det tagit nästan ett halvår innan jag haft lika starka känslor för bebisen som för den äldre. Jag funkar tydligen så och det får vara ok. Älskar mina barn över allt annat men det har inte kommit automatiskt bara för att de landat i mina armar. 

På BB med fjärde gjorde jag precis det. Frågade mig själv om det där verkligen var smart. Jag hade ju redan tre hemma.

Men det blev fantastiskt. 

Samma här. Beskyddarinstinkten fanns definitivt, men den där starka kärleken tog nästan ett år för mig. 

Jag har passerat BF med några dagar nu, väntar på att förlossningen ska dra igång... Och jag har känt som du genom hela graviditeten. Jag tror att det är väldigt olika från person till person och tråkigt att kvinnor ska behöva skämmas för sin upplevelse. Det skapar stigma och blir ännu jobbigare, när man inte vågar tala om det (så har i alla fall jag känt!). Men när jag väl öppnat upp om min känsla och oro är det jättemånga som kunnat bekräfta att de också känt så. Att de inte knutit an förrän barnet varit fött, eller till och med ett par månader gammalt. 

Jag tycker att det rent logiskt är rimligt att inte känna en relation till bebisen innan den är född. Jag menar, trots att jag är fullgången så har det på sin höjd varit en rörelse i magen. Barnet har ju liksom ingen personlighet eller drag man kan fästa sig vid än. Visst har jag haft stunder där det varit mer "verkligt", på ultraljuden till exempel. Sista ultraljudet var en tillväxtkontroll och då var bebisen i stort sett helt färdigutvecklad, och vi fick jättebra bilder och det syntes liksom att han kommer få en väldigt speciell näsa, precis som sin pappa. Först då kändes det som MITT barn, inte bara ETT barn. Men jag kan verkligen inte påstå att jag knutit an. 

Ska inte säga "oroa dig inte", för det är helt normalt att oroa sig inför en så stor livsförändrande händelse. Och ta det på allvar om det känns övermäktigt, hellre hitta en samtalskontakt i tidigt skede än att förstöra en upplevelse som har potential att bli jättefin och i förlängningen riskera att drabbas av en förlossningsdepression. Jag har varit väldigt ängslig genom hela graviditeten, såhär i efterhand borde jag ha bett att få tala med någon för länge sedan bara för att bolla tankar med någon som kan sin sak. Nu sörjer jag lite att jag inte gav mig en chans att njuta av graviditeten. Så även om din upplevelse är fullt normal vill jag ändå uppmuntra dig att ta dina känslor på allvar. 

Det kan ta månader efter att barnet kommit att knyta an. Hade liknande resa till vårt första barn och jag kunde inte knyta an under graviditeten, jag räknade typ med att det skulle skita sig då jag tidigare hade missfall. När han föddes trodde jag inte att han levde och det tog tid innan jag förstod att vi skulle få behålla honom ❤️

Va betryggande att höra  Precis så upplevde jag det, trots 3,5 års kämpande, 5 IVFer och tredje försöket med äggdonation som äntligen ledde till en återföring och som tog sig. Var verkligen det sista jag förväntade mig att känna så! Men har börjat vända nu när jag mår fysiskt bättre.