Skärmfri barndom
Vi har valt att inte ha särskilt mycket skärmar för barn. Barnen har inte tillgång till internet själva och har inga småskärmar, förutom nioåringen som har en telefon när hon är ensam hemma. Där kan man smsa och ringa. TV har de mer eller mindre fri tillgång till, men vi saknar streamingtjänster.
Barnen, 9 och 5 år, är inte ett dugg utanför på något sätt. Vi talar mycket om varför vi har valt som vi gjort och om både för- och nackdelar. Mina barn läser oerhört mycket och båda barnen har ett mycket avancerat språk för sin ålder. Nioåringen är alldeles hygglig i engelska, trots att hon inte använder skärmar. Min man, som faktiskt är flytande i engelska efter många år i ett engelsktalande land, låter hälsa att de barn som lärt sig engelska via plattan, inte alls är särskilt flytande, utan talar en slangengelska med mängder av fel.
Det är klart att det hade varit lättare för oss föräldrar att sätta en skärm i händerna på barnen. Inte minst vid långresor och restaurangbesök, där vi istället fått jobba för att aktivera barnen och hålla dem på gott humör. Jag tycker dock att vi har fått många fördelar av det. Vid yngsta barnets fotbollsträning i förmiddags, hörde jag ett gäng föräldrar beklaga sig över att deras barn inte vill gå ut i det fina vädret. De ville hellre sitta kvar hemma och spela. Mina ungar studsade ut. De ville så klart passa på att leka i det fina vädret, innan det blir kallare nästa vecka. Det visste mitt äldsta barn, som gärna lyssnar och läser nyheter och diskuterar vad som händer i världen. Allt detta utan skärmar.