Jag känner en prominent adelskvinna (av en stor och viktig adelssätt av grevar) som är 24-25 som är den enda i adeln jag känner men finns inget mer cringe än att se Riddarhuset stå i centrala Stockholm samtidigt som man vet att alla adelsfamiljer i princip har stora gods som de äger för att de på 13-1500-talet slogs för den svenska kronan.
Att vi ens har en adel kvar är sjukt tråkigt, vi borde blivit som Frankrike eller Norge
Hur kan man vara "prominent adelskvinna" vid 24 års ålder? Hon har nog några år kvar innan hon blir prominent.
För övrigt är det väl inget som medför några särskilda privilegier som inte redan finns hos överklassen i alla länder oavsett vad de kallar sig för?
Sköt dig själv och skit i andra så blir det bra.
För övrigt intressant att du retar dig på själva byggnaden Riddarhuset? Tycker du att det ska rivas för att du ska bli nöjd eller kan det få stå kvar i några hundra år till?
Gick i skolan med en från en fin adlig familj. Lågmäld kille. Väldigt trevlig ich snäll mot alla.
Käkat julbord hos adelsfamilj (kostnad för att hålla igång slottet). Dotter och pappa (dottern 40). Fantastiska berättelser om slottet och söäkters historia. Hon var väldigt rolig, trevlig och ödmjuk. Bästa julbord jag någonsin besökt (väldigt god mat med).
Jaktlag med adel. En äldre gubbe som var lite speciell. Men trevlig. Över medel jämfört med de flesta i vänlighet men inte som de ovan. Annan adlig jägare, skötte sig själv, väldigt trevlig (klart över medel).
Kvinna som gift in sig i adel. En riktig arbetsmyra. En people pleaser.
Adelskvinna som förlorat anhöriga vid tidig ålder. Fantastiskt kul och jordnära men kan bli deppig och låg i perioder.
Adelskvinna som älskar hästar. Väldigt tuff på ytan. Rakt på. Enkel, jobbar i jorden.
Det är de jag kan komma på som jag träffat från adeln. Sammanfattningsvis långt över medel av de jag träffat. Mycket mindre arroganta, mindre behov av att hävda sig, väldigt trevliga, jordnära etc
TS är typisk medelklass som hela tiden varit avundsjuk på grannarnas saker och nu hittat nått nytt att vara avundsjuk på, bildning...
Jag antar att du tror den här är sann 
PS, han som försöker kliva på bussen har fö flyttat från Gärdet till Söder irl, så där går det verkligen utför (han är förvisso inte adel irl heller så) 
TS är typisk medelklass som hela tiden varit avundsjuk på grannarnas saker och nu hittat nått nytt att vara avundsjuk på, bildning...
Jag antar att du tror den här är sann
PS, han som försöker kliva på bussen har fö flyttat från Gärdet till Söder irl, så där går det verkligen utför (han är förvisso inte adel irl heller så)
TS är typisk medelklass som hela tiden varit avundsjuk på grannarnas saker och nu hittat nått nytt att vara avundsjuk på, bildning...
Jag antar att du tror den här är sann
PS, han som försöker kliva på bussen har fö flyttat från Gärdet till Söder irl, så där går det verkligen utför (han är förvisso inte adel irl heller så)
Jag håller med om det som Cheers skriver här. En av mina bästa vänner var greve, dog tyvärr ung. Jag brukade gå med honom på fester och baler och där fanns alla sorter av adel så att säga. Genom honom fick jag lite inblick i hur differentierad adeln är också, det finns ju ett antal gamla ätter som är den riktiga adeln så att säga och sen finns det en massa lågadel, invandrade släkter osv.
Har haft två adliga pojkvänner, de har varit som alla andra men det är klart att det finns en bildning i dessa familjer som inte finns i alla andra vanliga familjer där det är mer blandat enligt min uppfattning.
Jag kan känna mig avundsjuk på att de är så grundade i historien och vet att de har anfäder att vara stolta över . Samtidigt som de kan känna en tyngd av att föra arvet vidare, det är inte alltid ok att bli elektriker så att säga i dessa familjer.
Men ja just det att veta så mycket om sin släkt, ha kvar egendomar och saker från förr och så?det saknar jag. Jag vet lite om min släkt men har ju inte alls samma stabila grund i släkten att stå på. Det är idel bönder och valloner?
Jag håller med om det som Cheers skriver här. En av mina bästa vänner var greve, dog tyvärr ung. Jag brukade gå med honom på fester och baler och där fanns alla sorter av adel så att säga. Genom honom fick jag lite inblick i hur differentierad adeln är också, det finns ju ett antal gamla ätter som är den riktiga adeln så att säga och sen finns det en massa lågadel, invandrade släkter osv.
Har haft två adliga pojkvänner, de har varit som alla andra men det är klart att det finns en bildning i dessa familjer som inte finns i alla andra vanliga familjer där det är mer blandat enligt min uppfattning.
Jag kan känna mig avundsjuk på att de är så grundade i historien och vet att de har anfäder att vara stolta över . Samtidigt som de kan känna en tyngd av att föra arvet vidare, det är inte alltid ok att bli elektriker så att säga i dessa familjer.
Men ja just det att veta så mycket om sin släkt, ha kvar egendomar och saker från förr och så?det saknar jag. Jag vet lite om min släkt men har ju inte alls samma stabila grund i släkten att stå på. Det är idel bönder och valloner?
Jag har gått i skolan med två olika adelsflickor. Den ena jordnära, familjen lägger in alla sina pengar från jordbruket i att rusta upp husen. Den andra hade näsan i vädret och umgås idag med "rätt" människor, men hon har fått hemifrån att vara lite förmer än andra.
Sen har du adel som ex Carl Piper som kallades den röda baronen, som bl.a. ville avveckla gårdsstödet (från eu).
Nej du ts, du låter bara avundsjuk...