Vill inte längre ha barnet

Det ÄR vanligt! Det är så skamfyllt och tabubelagt att få vill prata om det men som su har läst så är det ganska vanligt. 

Jag brottades själv båda med en depression under graviditetet och känslor av att jag önskade att barnet skulle dö i magen - vilket jag omedelbart fick panik över för jag vet ju genom andra vilken fruktansvärd sorg det är att förlora ett ofött barn. Jag brottades också med mindre känslostyrda och mer rationella tankar om hur mitt liv kommer att förändras på ett sätt som jag inte önskar. Och då var ändå barnet planerat och jag i en stabil familjesituation. 

Jag antar att det båda har att göra med hormoner och den stora livsföräbdring det innebär att bli förälder. Det är helt naturligt att få panik inför något så stort! 

Sen blir väl känslorna större och farligare av den enträgna bilden av att man som gravid ska vara så lycklig och förväntansfull och tacksam. 

Jag skulle absolut råda dig att prata med din bm om saken. Är hon det minsta rutinerad så har hon säkert stött på det här förr. Hon kan också ge dig remiss till psykologer kopplade till mödrahälsovården som också är specialister på sånt här. 

Sen kanske det bästa är att bara vänta ut situationen? Det är fysiskt och psykiskt påfrestande att vara gravid, och det kommer att vara påfrestande att vara nyförlöst och ha litet spädbarn och bebis också. Du kommer antagligen att känna dig låst och kanske fången. Men sen stabiliseras hormonerna, sömnen återvänder, det blir mindre och mindre jobbigt, barnet ger mer och mer lycka och du kommer att se att ditt vanliga liv kan komma tillbaka - om du fortfarande önskar det. 

Så för att sammanfatta - be om hjälp och håll ut!