Ge bort en dyr sak till ett av barnen/ta emot. Fel?

Det är upp till föräldern att bestämma vad den ger bort eller inte. Ska barnet säga att nej, jag tar inte emot detta, jag bedömer att du inte har råd, jag vet bättre?

Det är upp till föräldern att bestämma vad den ger bort eller inte. Ska barnet säga att nej, jag tar inte emot detta, jag bedömer att du inte har råd, jag vet bättre?

Det är ändå förälderns beslut och ansvar att bedöma. 

Otroligt dåligt av barnet. Man kan undra om de uppfostrats utan samvete.
Vuxna barn ska väl försörja sig själva om de har gott ställt. Att snylta på fattig förälder är bara äckligt. 

Är barnet väldigt ungt?

Fräckt av barnet att fråga naturligtvis men föräldern är fri att säga ja eller nej. 

Det här är inte alls av samma kaliber men vi hade en diskussion uppe kring att nyttja far/morföräldrar som barnvakt nyligen.
Mina föräldrar:
Kan sällan, är yngre än hans föräldrar, vi är den enda familjen som bor nära (enda barnbarnen), jobbar må-fre som vi så de kan inte hämta eller stötta i vardagen
Hans föräldrar:
Pensionärer 75+ med sviktande hälsa, många läkarbesök inom både vård och rehab varje månad, ena går med rullator pga har haft stroke x 2. Makens syskon med familjer bor hyfsat nära = det finns fler som potentiellt kan fråga om barnvakt.

Jag frågar mina föräldrar och vet att jag får ett 100% ärligt svar. Nej vi kan inte.  Ja vi kan. Ja vi kan men bara till kl 1830 för sen x x x 

När vi frågat makens föräldrar så är det alltid ja. Alltid. De slår knut på sig och skjuter på läkarbesök och skiter i tvättstugan om barnbarnen kommer. Fast det inte är bra för dem.  Därför har vi nu gjort så att vi verkligen prioriterar när vi frågar. För deras eget bästa och för att de är för snälla. Och aldrig skulle vi be sköra äldre passa sjuka barn!

Makens syskon däremot tänker inte så. De kan boka upp vilka tider och datum som helst utan omsorg eller hänsyn alls. Bestämmer att farmor och farfar ska hämta dagisbarn inne i stan (de bor i förort) två gånger i veckan. Eller att de ska passa de sjuka dagisbarnen (och riskerar smittor) så föräldrarna slipper vabba för de utgår från att "de säger väl nej i så fall". Nej!

Sen kan man ha en diskussion om att andra ska få fatta egna beslut och de får väl stå för det om de säger ja. Men det funkar inte så alltid. Samma med den här bilen. Barnet skulle aldrig frågat och utnyttjat sin förälder på det sättet. Nu har hen ju ingen bil!!!

Ja, alltså om barnet vet att pappan har svårt att säga nej är det ju såklart fel. Det blir ju en form av utnyttjande. Klart att man också får försöka lita på att pappan kan ta egna beslut, men alltså, om det var jag, så hade det känts väldigt absurt att be om att få min förälders bil, som jag vet att han behöver och inte har råd att ersätta. Speciellt om jag själv bara tänkt använda den för att köpa en bättre bil till mig själv, samt inte har det särskilt dåligt ställt. 

Nånstans måste ju barnet själv förstå att det inte är helt rätt det här. Jag kan ärligt talat inte ens föreställa mig hur man kan göra nåt sånt mot sin förälder utan att reflektera över om det är en bra väg att gå. 

1) Ett barn ska ge fullständigt fan i vad dess förälder ger bort till den ene eller den andre.

2) Är gåvans värde stort kan det ses som förskott på arv.

När barn kommer i efterhand och klagar på att deras förälder gjort si eller så ...

"Det är klart att mamma skulle ha sålt bilen, det fattar du väl?"

Klart att mamma inte ville ge bort den där möbeln. Det var X som tjatade"

Bara sluta ha åsikter om vad mamma och pappa gjorde med sina egna grejer medan de levde.

Det får förälderns svara på om det är OK eller inte.

Alternativt så anser man sig veta bättre vad föräldern vill och behöver än vad denne själv gör.