Partner med autistiska svårigheter som helt saknar förmågan att kommunicera. Vad gör man?

Vad gör man med en partner som helt saknar förmåga till kommunikation?

Min partner och jag har varit tillsammans i många år. Har har autistiska svårigheter, men inte en sådan diagnos. Men svårt med socialt samspel bl a. Ett återkommande problem i vår relation är att han helt saknar förmåga till kommunikation. Han kan inte. Han blir helt tyst direkt jag tar upp något som handlar om vår relation, barnuppfostran, känslomässiga saker. Han kan på sin höjd svara "Jag vet inte". Sen väntar han ut mig tills jag blir ger upp eller så lämnar han helt sonika rummet för ta tag i en syssla han struntat i att göra senaste timmarna. Sen låtsas han som ingenting. Kan visa ett kul klipp, säga något om jobbet eller fråga en vardaglig fråga som att inget skett. Om jag tar upp saken igen tycker han att jag ältar och tjatar, medan jag anser att problemet inte är utrett. Han anser att det är färdigpratat eftersom jag sagt det jag vill säga och han har hört det. Men sen lyssnar han ändå inte. Det blir ingen förändring. När jag försöker förstå hans perspektiv så är han tyst. När jag frågar vad han tänker om det jag säger så är han tyst. Jag ber om input så är han tyst.

Jag känner att jag mer och mer blir inåtvänd, nedstämd och att jag inte mår bra i relationen. Vi har som sagt varit tillsammans i många år och både varit i familjerådgivning och privat parterapi, men det är samma respons där och han är inte mottaglig till förändring. Han vill avsluta efter ett par gånger då han tycker personen inte är objektiv och att han "inte har en chans då jag har talets gåva och inte han". Jag orkar inte ens nämna något åt honom längre. Ibland frågar han hur det är när jag är uppenbart nedstämd och när han får svaret så suckar han och går iväg. Handlar det om något annat än honom så kan han ge en kram och trösta mig.

Han kan säga saker som "Jag förstår inte vad du vill" eller "Hur orkar du älta detta hela tiden?". Jag är en väldigt verbal person som har beskrivit in i minsta detalj hur jag tänker eller känner, men han förstår ändå inte. Har varir så rak och tydlig jag kan för att det inte ska vara luddigt och inlindat. Han förstår inte behovet av att prata om saker. Man kan bara vara nöjd också tycker han. Jag är missnöjd för att jag har en inställning att vara missnöjd och för att tjafsa är min hobby enligt honom.

Vad ska jag ta mig till?

Anonym (TS) Trådstartaren

Sat 5 Apr 17:05

#24

Anonym (J) skrev 2025-04-05 07:44:43 följande:

Ts har du sagt rent ut att du blir ledsen för att hsn börjar prata om annat? Fångs det när han gör det och säg ifrån

Ja, det blir samma respons. Suckande över att jag "återigen vill prata om samma sak".

Anonym (TS) Trådstartaren

Sat 5 Apr 17:08

#25

Ikaros12 skrev 2025-04-04 20:34:31 följande:

Min erfarenhet är att personer med autistiska drag ofta är väldigt bra på att prata om sina känslor och lyssna på andras. De kan däremot ha svårt att läsa av och förstå hur en annan person reagerar om de säger något och kan därför såra ibland utan att de menar det. Däremot förstår de absolut hur olika känslor känns och känner sig ofta missförstådda i relationer. Därför kan de vara väldigt duktiga på att prata om just känslor och många tar stor hänsyn och förändras när de förstår att någon mår dåligt av att de gör eller inte gör något. De vet nämligen hur det känns att bli sårad, kanske mer än andra. Det gör de dock så länge de inte behöver gå mot sina egna känslor.

För mig låter det snarare som att din man har lärt sig genom livet att hans känslor är fel. Att det alltid varit viktigt att anpassa sig till andra istället för att uttrycka sig och hoppas istället att det på något sätt ska lösa sig utan att han ska behöva säga vad han tycker och tänker. Han behöver ta ansvar för att han har svårt för det och söka hjälp i sånt fall. inser han inte det problemet så är det ju ganska meningslöst med parterapi. Det riskerar ju bara att relationen blir sämre, eftersom parterapi handlar om att uttrycka sig och lyssna på varandra i en lugn miljö. Första steget för honom är att förstå att hans beteende inte är bra. Vägrar han det så kommer du inte komma någonstans och då behöver du i din tur ta ansvar och ändra det du själv kan förändra. Nämligen din livssituation.

Det jag märkt är att hans mamma är likadan. Pratar inte om känslor. Berättade inte när hon hade fått cancer utan det var hans pappa som sa det till hans syskon som sa det till honom. Hon tycker man ska undanhålla saker från barnen. T ex när jag var sjukskriven för utmattning, att man inte får säga till barnen att man har huvudvärk och liknande för att "de mår dåligt" av att höra sånt.
Han säger att han aldrig hört sina föräldrar ha ett tjafs samtidigt som hans pappa har alkoholproblem. Det ska liksom tystas ner och låtsas som ingenting och det är väl det mönstret han har. Att man ska bita ihop och acceptera allt och aldrig prata om saker.

Anonym (TS) Trådstartaren

Sat 5 Apr 20:53

#28

Ikaros12 skrev 2025-04-05 17:38:46 följande:

Så han har i hela sin uppväxt lärt sig att det är fel att ha och visa känslor, eller att vara sårbar. Det är väldigt sorgligt. men det är han som måste ha insikt i det och arbeta med sig själv, det är inte du som ska ta hänsyn till det. Det är däremot schysst att visa honom hänsyn i det om han är beredd att arbeta med sig själv. Försök att belysa detta för honom, så att han kan ta hjälp och säg att du gärna stöttar honom om han gör det. Däremot är det inte ditt jobb att ta hand om hans känslor och anpassa dig för att han inte kan prata om dem. Försök att även göra det tydligt för honom, så att han förstår att det är han som har ett eget ansvar i sitt eget mående och för sig själv i relation med andra. Lycka till!

Han förstår inte och det är där jag tänker att hans autistiska drag visar sig. Han förstår inte hur hans föräldrars beteende påverkar honom nu. Likväl som han inte förstår att man behöver vara en engagerad förälder för att ge barnen verktyg att klara sig som vuxna. "Alla kan laga mat" t ex och då tänker han att det är e färdighet som liksom låses upp vid en viss ålder och inget föräldrarna lär dem eller att samspela med andra, säga tack, respektera andra, sköta ett hem, ta hand om sin ekonomi osv. Allt sånt kommer automatiskt tror han.

Jag har lyft detta med honom flera gånger, men han förstår inte. Han har ytterst svårt att ta in andras perspektiv. Det är såsom han tycker och alla andra har fel. Han tänker att alla tycker och tänker som honom och därför har jag fel eller att det är jag som tänker annorlunda mot alla andra.

Ett exempel kan vara tjafs i relationen. Jag säger att alla tjafsar ibland. Man är oense om något och man löser det. Han har aldrig sett sina föräldrar tjafsa, han har aldrig tjafsat i sin enda tidigare relation utan bitit ihop genom otrohet och missbruk hos partnern och då är hans verklighet att ingen tjafsar någonsin i en relation. Tar jag upp t ex att "Min kompis X tjafsade igår med sin pojkvän om bla bla bla" så är hans svar "Ja men pojkvännen har ju olika diagnoser så det är därför". Alltid olika förklaringar till varför något inte faller in i hans norm.

Anonym (TS) Trådstartaren

Sun 6 Apr 02:04

#34

Anonym (l) skrev 2025-04-05 20:58:14 följande:

Du kan inte skylla på drag när det inte finns någon diagnos, drag är naturlig variation. Det du säger är "autismen" är inget universalt autistiskt utan de flesta vuxna kan se vad som går snett och är villiga att förbättra kommunikationen med sin partner. Det kommer alltid att finnas personer som inte är villiga att förbättra sig själv och då får man ge upp eller acceptera dessa som de är.

Han uppfyller alla A kriterier för diagnos med inte alla B kriterierna. Dvs han har varaktiga brister i social kommunikation och social interaktion, bristande förmåga till social ömsesidighet, bristande förmåga till icke verbalt kommunikativt beteende samt bristande förmåga till att utveckla, bevara och förstå relationer (samt avgränsade intessen från B kriterierna). Men han har inga stereotypa eller repetitiva motoriska rörelser eller tal, han är inte oflexibel eller har sensoriska svårigheter.

Anonym (TS) Trådstartaren

Sun 6 Apr 02:28

#35

Hellishen skrev 2025-04-06 00:52:56 följande:

Varför är du ihop med honom?

Ja, det frågar jag mig själv ofta. Jag känner ett ansvar gentemot de barn jag varit bonusförälder åt under många år är nog det främsta svaret. Jag är också en person som inte ger upp så lätt. Jag vill uttömma alla möjligheter innan jag anser att loppet är kört. Det handlar väl också om att jag investerat hela mig själv i relationen och att det är svårt att bara "slänga bort" det och tänka att det man gjort och gett varit förgäves.
Det är ju lite som dessa som blir lurade på pengar. Ju mer pengar de lånat ut, desto mer pengar fortsätter de låna ut i hopp om att få sina pengar tillbaka.

Sen finns det såklart andra aspekter också. Det ekonomiska t ex. Jag tänker att jag skulle ha det svårt att klara mig själv rent ekonomiskt. Det är bostadsbrist i den kommunen jag bor i, vilket gör att det är svårt att få bostad och jag har inte råd att köpa något ensam. Har en kötid på över 15 år och de senaste tre åren har det kommit ut tre bostäder på det bostadsområdet jag vill bo på där samtliga gick till personer med kötid på över 20 år. Jag känner att jag inte vill bo någon annanstans då mina barn gått skola här sedan förskoleklass och har byggt upp hela sitt sociala liv här. I detta avseende kan jag må skit i flera år till, för att barnen ska slippa ryckas upp från sin trygghet.

Sen älskar jag denna mannen på något sätt. Allt funkar så bra förutom kommunikationen och att han inte perioder inte gör så mycket hemma då han fastnar i sina specialintressen. Vi har i övrigt kul tillsammans. Skojar, skämtar, har intimitet, kan prata om allt som inte handlar om vår relation eller känslor, vi funkar bra tillsammans i övrigt. Vi är ett bra team på andra sätt. Litegrann att så länge jag håller tyst och gör allt så funkar det bra.

Anonym (TS) Trådstartaren

Sun 6 Apr 08:58

#38

Anonym (Mo) skrev 2025-04-06 06:36:07 följande:

Kan det vara så att du vill stöta och blöta ett problem om och om igen?

Allt kanske inte är hans fel?

Ja, det är väl självklart samma problem återkommer när man inte reder ut det. Att gång på gång sitta tyst, inte svara och lämna rummet skapar ju egentligen mer frågetecken än svar. Jag har många års obesvarade frågor inombords. Saker som jag känner att jag behöver "visa motstånd" mot och inte acceptera. T ex att jag för dra ett betydligt större lass hemma. Fördelningen är väl 90/10. Det är en återkommande diskussion, för det blir ingen kommunikation när jag tar upp det.

Anonym (aj) skrev 2025-04-06 05:50:26 följande:

Du älskar partnern på något sätt....
Så verkligt sorgligt. Är det så här ditt liv kommer se ut?

Om 20 år. På något sätt är det så här du lever ditt liv. Ganska ensam emellan skratten.
För lite orm som slingrar i gräset.

Du säger att du håller tyst. Om det som inte fungerar.
Du vet att du har ETT liv right? När din tid kommer. Förhoppningsvis långt in i framtiden. Du är 99 år. Du ligger i sängen och tänker:

Vadå? Du fick en orm då och då. Du anpassade dig till någon annan (då och då?) eller alltid.
Vad ville DU? Vad fick DU aldrig göra/vara? Fick du någonsin se machu picchu vilket var på din bucket list? Fick du se aurora borealis smack down in person? I norr på riktigt?

Och nu. Här din resa nåt sitt slut.

Det enda liv du har. Hur slutar det? Du levde ditt liv och såg/upplevde vad du ville. Eller levde du för någon annan?

Jag tänker ibland att detta är min lott i livet.
Jag har inget liv jag lever. Jag har inga intressen, jag träffar mina vänner högst en gång per kvartal, jag ägnar mig inte åt någon sport. För jag har varken tid eller ork när jag ska sköta allt hemma ensam.

Jag har svårt att se att jag skulle kunna leva som jag ville även utan honom. Jag skulle vilja resa, men det finns inte ekonomiskt utrymme som ensamstående till det t ex. Jag tänker det inte som att jag lever för honom utan att jag lever för barnen.

Partner med autistiska svårigheter som helt saknar förmågan att kommunicera. Vad gör man?

INNEHÅLL