Partner med autistiska svårigheter som helt saknar förmågan att kommunicera. Vad gör man?

Om det nu är autistiska svårigheter som din partner har, så brukar personer med de svårigheterna ha svårt med:

Att skärskåda sina egna känslor och motiv. Kallas svårigheter med introspektion. Det blir då svårt att även uttrycka dem, för att man har själv dålig koll på dem.

Att känna in hur andra känner ifall de inte varit i en likadan situation själv.

De kan diskutera och se situationer intellektuellt, men ha svårt med inkänningen, kan inte känna sig in i partnens känslor.  Då kan de tycka att den andra personen  verka vara överdriven i sina känslor. Däremot blir de oroliga när partnen blir ledsen och arg, man vill antagligen  att det ska vara bra i relationen.

Eftersom de har lite svårt att se sociala sammanhang kan de ibland även ha svårt intellektuellt att fullt förstå vilka situationer som andra människor har hamnat i. Ibland har de också svårt att fullt förstå de sociala situationer som de själva befinner sig i.

De kan ha svårt att skapa sig en fullständig bild av en annan människa, kan se många delar och egenskaper, men får intw ihop det hela.

Så jag kan inte ge något annat råd än att vara supertydlig, men det verkar du ha varit. 

Om det inte är autism så är det helt enkelt att personen inte har lust att försöka.

En person med språkstörning har däremot svårigheter med att uttrycka sig på modersmålet, men då gäller den svårigheten i alla samnanhang. Har ett mycket enkelt språk.

Tillägg: Det klart att personer med autism har känslor som de uppfattar och kan berätta om.

Men ibland är det svårt för dem att helt förstå sig själva, känslorna är ofta lite onyanserade, bara "arg" och/ eller "ledsen" . Känslora svåra att definiera närmare och det är också svårare fundera på varför de uppkom.

De kan också vara okritiska gentemot sina egna känslor, " känner jag så här så har jag rätt" och blir då oflexibla.

Helt rätt, Risperidon är för andra psykiska problem. Risperidon är framförallt antipsykotiskt.

Men en autistisk person kan ju ha flera olika psykiska problem. Oro och depression  är t.ex  vanligt, Det beror på att det ofta blir problem i relationer, på jobb och privat.  Med du kan aldrig medicinera bort grundsvårigheterna i autism.

En autistisk person kan få kortare psykotiska perioder. Det beror då inte på autisnen, utan på att jusr den personen har vissa anlag för det och sedan har en jättestor stress för att livet kör ihop sig mycket som  då utlöser en psykotisk episod.

Dessutom kan en autistisk person ha anlag för mer allvarlig psykisk sjukdom, exempelvis schizofreni. Men det har som sagt inget med själva svårigheten i autismenatt göra.

Antispsykotiska mediciner kan vara lugnande, men ska inte användas som förstahandsval. De ger ett större ingrepp i en persons psykiska fungerande än vad andra mediciner gör. Bäst att bara använda dem när personwr verkligen blir psykotiska, d.v.s. tappar verklighetsförankringen helt.

Ja det är fint att visa omsorg om barnen! Det är att vara en bra mamma och då får fin gemenskap upp genom åren i ditt liv.  Men i längden räcker det inte, man blir deprimerad. Ja, det är tufft att vara ensamstående.

Men har ni en bostadsrätt/hus, så har du en biljett till ett annat liv. Åtminstone om du kan tänka dig att bo i lite mer i utkanten, om du bor i någon av våra största städer.

Alltså, skilj dig och köp minsta möjliga bostadsrätt i ett lugnt område. Du kommer inte ha råd med några längre utlandsresor så länge barnen är små. Men du kan åka på mindre resor i närområdet och varannan vecka så får exet ta hand om alla hemsysslor när han har barnen.

Ni har ju redan försökt med parterapi/rådgivning, flera gånger,om jag minns rätt. 

Tycker du fortfarande om din partner så ställer du ultimatum: antingen börjar du göra din del av hushållssysslorna eller också skiljer jag mig. 

Därför att den här mannen inte hjälper till hemma. TS gör 90 % av allt. Han går bara undan om hon försöker prata om det. De har försökt med parrådgivning flera gånger, men det funkar inte, han vill sluta. Hon går på knäna och orkar aldrig göra något för eget nöje.

Jag vet inte om TS sambo har en diagnos. Kanske, kanske inte. Stora problem har han i alla fall, som spiller över på TS.

Personer med en full autismdiagnos brukar förr eller senare få stora problem i sina relationer och/eller på jobbet. 
Det är nästan alltid en lättnad för dem att få en diagnos, då förstår de äntligen varför det är så svårt i olika delar av livet. Andra människor får också större överseende med dem, blir inte lika vansinnigt arga.
En npf- utredning är frivillig.

Det finns breda gråzoner när det gäller npf-diagnoser. Har man lite av det behöver man inte alls någon diagnos. Det är om man själv lider av stora svårigheter som det kan vara till hjälp.

Om det är så att sambon har en npf- diagnos, så kan det hända att det skulle hjälpa honom om han fick mer precisa instruktioner om vad det är som han behöver hjälpa till med hemma.

Alltså exakt avgränsat vad som ska göras, när det ska göras, i vilken ordning och på vilket sätt det ska göras. Och när man är klar (exempelvis att det ingår att torka av bänken när man är färdig med matlagningen). 
Det är klassisk pedagogik när det gäller personer med autusm.

Sedan behöver det ske stegvis med träning av en syssla åt gången.

Ja det är vara svårt att växa upp med en förälder som inte klarar rollen och inte kan leva sig in i andras situation! Som inte har koll på barns behov i olika åldrar. Kritiserar utan att tänka på hur det kan tas upp av barnet. 

Föräldern får ofta tilläggssvårigheter utöver npf på grund av att det är svårt för dem att klara jobb och andra relationer. De blir då en ännu sämre förälder än vad autismem bidrar med. Det är så sorgligt.

Jag hoppas att du har fått stöttning senare i livet!
(Har arbetat med personer med olika funktionsnedsättningar och känner med deras barn, i de fall som föräldraskapet fungerade bristfälligt.)