Partner med autistiska svårigheter som helt saknar förmågan att kommunicera. Vad gör man?
Du älskar partnern på något sätt....
Så verkligt sorgligt. Är det så här ditt liv kommer se ut?
Om 20 år. På något sätt är det så här du lever ditt liv. Ganska ensam emellan skratten.
För lite orm som slingrar i gräset.
Du säger att du håller tyst. Om det som inte fungerar.
Du vet att du har ETT liv right? När din tid kommer. Förhoppningsvis långt in i framtiden. Du är 99 år. Du ligger i sängen och tänker:
Vadå? Du fick en orm då och då. Du anpassade dig till någon annan (då och då?) eller alltid.
Vad ville DU? Vad fick DU aldrig göra/vara? Fick du någonsin se machu picchu vilket var på din bucket list? Fick du se aurora borealis smack down in person? I norr på riktigt?
Och nu. Här din resa nåt sitt slut.
Det enda liv du har. Hur slutar det? Du levde ditt liv och såg/upplevde vad du ville. Eller levde du för någon annan?
Jag har inget liv jag lever. Jag har inga intressen, jag träffar mina vänner högst en gång per kvartal, jag ägnar mig inte åt någon sport. För jag har varken tid eller ork när jag ska sköta allt hemma ensam.
Jag har svårt att se att jag skulle kunna leva som jag ville även utan honom. Jag skulle vilja resa, men det finns inte ekonomiskt utrymme som ensamstående till det t ex. Jag tänker det inte som att jag lever för honom utan att jag lever för barnen.
Jag och min man har varit tillsammans i 20 år och de senaste typ 15 har vi knappt haft ett bråk och väldigt få saker vi behöver reda ut. Inte för att allt är fantastiskt utan för att jag avskyr den typen av samtal och undviker det allt jag kan (och män födda på 70-talet väl inte direkt kända för att själva driva på det). Jag väljer att fokusera på allt positiva och att ha kul tillsammans. Jag vet att han kan störa sig på att han tycker jag sopar saker under mattan, men jag fattar inte varför man ska behöva lösa allt istället för att bara inse att man tycker olika och så får man leva med det.
Däremot det där med jämn fördelning är ju viktigt och något som löst sig typ senaste året. Jag slutade helt enkelt att göra de saker som blir uppenbart att det måste göras och de blev hans områden (tömma och fylla diskmaskinen - rätt uppenbart när den är full, vika tvätt - ställer korgen med den rena tvätten på hans sida av sängen, ta ut soporna - rätt uppenbart det också). Och när han gör det så kan jag fixa alla mindre uppenbara saker som vattna blommor, dammsuga, putsa speglar mm
En skillnad mot er är visserligen att det är jag som både tagit större ansvar och undvikit samtalen.