Jag sa upp kontakten med min mamma för en timme sen, vad fan gör jag nu?

Jag är en svag individ som inte klarar mig själv i livet. Jag kan inte hantera pengar och jag är en känslostyrd människa som tar dåliga beslut och min mamma är den enda som kan tänka rationellt och jag behöver den hjälpen från henne. Min mamma är den enda som egentligen känner mig, ingen annan känner mig så som hon gör och att jag nu har planer på att flytta från min hemstad långt bort från henne är en DÅLIG idé. För i den nya staden jag tänker flytta till, där kommer min man lämna mig och vårt barn och då kommer jag bli ensam för resten av mitt liv och jag kommer inte ha henne där. Att jag inte trivs i min hemstad spelar ingen roll, ingen är ändå riktigt nöjd med livet. Hon är den enda som kan hjälpa mig. Ingen annan tycker om mig särskilt mycket, min pappa tycker inte om mig, min mormor tycker inte om mig och min släkt tycker att jag är konstig. 

Detta är sant om man ska tro min mamma. 

På papper är jag:
30+
Gift
Utbildning
Har barn 
Bostad
Nöjd med livet

 Hela livet har hon manipulerat mig, varit bitter, missunnsam, fått mig att tro att jag är en svag individ som behöver vara i hennes beskydd. Men det är först nu när det kommit på tal om att jag och min man vill flytta iväg som jag ser hennes riktigt fula sidor. För det är första gången jag gör något som inte ingår i hennes plan om mig. Hon har provat alla taktiker, gråtit, skrikit, sagt att jag förstör hennes liv, försökt så tvivel i min man m.m. Men det är bra nu och idag när vi hade ett sista telefonsamtal så bröt jag med henne. Jag orkar inte med det mer. 

Jag förstår att det inte kommer vara en spikrak väg framåt, jag kommer tvivla på mitt val vissa dagar, säkert även ha skuldkänslor. Hur har ni andra gjort som brutit med föräldrar? Hur lång tid tar det innan man mår bättre? Min självkänsla har alltid varit låg och jag misstänker att det är mycket på grund av henne så jag står handfallen nu och vet inte hur jag ska ta mig vidare från detta.  

Du lär känna dig själv och på sikt hoppas jag att du kan finna ett lugn i att du är precis lika viktig som alla andra. Som du beskriver hur din mamma beter sig nu när ni ska flytta, så låter det som att hon är en person som vill att andra ska ta ansvar för hennes känslor och anpassa sig efter henne. Personer och barn nära dessa personer  förlorar ofta sig själva. Man väger sina ord och anpassar sig för att ha ett någorlunda lugn. Är det så för dig så hoppas jag att du nu inte fortsätter att anpassa bort dig själv i dina relationer hemma och socialt, utan att du och din man istället lär er att ha en ömsesidig kärleksrelation där ni båda är lika viktiga. Att du och din man skapar en miljö där allas, även barnens åsikter, behov och känslor är så pass viktiga att de alltid tas på allvar och inte förminskas. Du kan ha givit dig och din familj en väldigt stor möjlighet om du i din generation bryter ett förmodligen gammalt mönster som din mamma i sin tur lärt sig av någon annan. Ta hand om dig!