Vill inte längre ha barnet

Du borde omedelbart ringa din barnmorska och berätta hur du mår och att du behöver hjälp. Det finns inget ädelt i att gå omkring och och låtsas för det kommer slå hårt ordentligt och kan sluta illa. 
En förlossningspsykos/depression leker man inte med och kan sitta i flera månader och i värsta fall kan man behöva sjukhusvård.  
Kanske är det så att nu när förlossningen närmar sig kommer verkligheten ikapp med att du står ensam i detta och att livet just nu inte blev som du tänkte. 

Var rädd om dig och sök hjälp 

Skäms inte över dina känslor, du är inte först eller sist att må dåligt under en graviditet - men du måste be om hjälp. Berätta för din barnmorska så hon kan lotsa dig vidare men även så att du kan få rätt hjälp efter förlossningen. 
Jag har tyvärr inga råd att ge dig, men för din och ditt barns skull måste du be om hjälp.

Jag önskar dig all lycka och tror att det kommer bli bra i slutändan men vägen kanske inte är spikrak dit!

TS, prata med din barnmorska. Då kan du få en samtalskontakt som du kan prata med. 

Jag tror det är din livssituation som gör att du känner som du gör, det var inte så här det skulle vara, ni skulle vara två om det. Men du klarar mer än du tror. Men sök hjälp, både med dina tankar men även med det praktiska. Kanske finns någon mammagrupp du kan vara med i med andra nyblivna mammor när barnet fötts.

Det ÄR vanligt! Det är så skamfyllt och tabubelagt att få vill prata om det men som su har läst så är det ganska vanligt. 

Jag brottades själv båda med en depression under graviditetet och känslor av att jag önskade att barnet skulle dö i magen - vilket jag omedelbart fick panik över för jag vet ju genom andra vilken fruktansvärd sorg det är att förlora ett ofött barn. Jag brottades också med mindre känslostyrda och mer rationella tankar om hur mitt liv kommer att förändras på ett sätt som jag inte önskar. Och då var ändå barnet planerat och jag i en stabil familjesituation. 

Jag antar att det båda har att göra med hormoner och den stora livsföräbdring det innebär att bli förälder. Det är helt naturligt att få panik inför något så stort! 

Sen blir väl känslorna större och farligare av den enträgna bilden av att man som gravid ska vara så lycklig och förväntansfull och tacksam. 

Jag skulle absolut råda dig att prata med din bm om saken. Är hon det minsta rutinerad så har hon säkert stött på det här förr. Hon kan också ge dig remiss till psykologer kopplade till mödrahälsovården som också är specialister på sånt här. 

Sen kanske det bästa är att bara vänta ut situationen? Det är fysiskt och psykiskt påfrestande att vara gravid, och det kommer att vara påfrestande att vara nyförlöst och ha litet spädbarn och bebis också. Du kommer antagligen att känna dig låst och kanske fången. Men sen stabiliseras hormonerna, sömnen återvänder, det blir mindre och mindre jobbigt, barnet ger mer och mer lycka och du kommer att se att ditt vanliga liv kan komma tillbaka - om du fortfarande önskar det. 

Så för att sammanfatta - be om hjälp och håll ut! 

Du är inte hemsk. Man kan känna alla möjliga konstiga känslor under en graviditet. Du är dessutom ensam i allt.  Men du måste verkligen berätta det här för din bm Så du kan få hjälp och stöd. Du är inte ensam om att ha såna här känslor. Kram till dig ❤️

Ring din barnmorska idag! Det finns kuratorer kopplade till MVC just av anledningar som dessa.

Ja, det är så att vissa känner känner såhär men det innebär inte att du ska bita ihop och dölja det. Du behöver prata med en professionell, men de kan bara hjälpa dig om du är ärlig mot dem. De är inte dömande eller anser att det du känner är fel.

Jag kände likadant med min dotter, jag har inget kontaktnät och ingen familj, ingen mamma jag kan lämpa över barnet på eller ens fråga om råd. När jag fick upp min dotter på bröstet så kände jag bara trötthet. Men för varje gång hon tittade på mig så kände jag något litet och det tog 10 dagar innan jag kunde säga att jag älskade henne, men nu är hon 6 och börjar snart skolan, och jag älskar henne så enormt.

Lilltjejen din kommer bli din bästa vän, ni kommer ha så mysigt ihop, ni kommer sjunga och dansa, ni kommer leka med my little pony och hon kommer rita små bilder till dig på dagis. Du grejar detta.