en ny tråd för oss som fått missfall

Hej på er tjejer! Beklagar att ni alla fått ett eller flera missfall, det är aldrig kul . Själv hade jag två tidiga missfall 1998 och 2000, men är nu lyckligt lottad med två barn .

Mitt råd till er att ta er tillåtelse och tid att sörja de barn som aldrig blev. Det var inte "bara" en cellklump som kom ut, det var vad som kunnat bli ert barn. Förneka inte den sorgen, den är lika viktig som sorgen över att inte vara gravid längre. Ni kan bli gravida igen, men inte med ert förlorade barn. Fast när ni sörjt färdigt, så är det bara att ta nya tag. Ni kommer säkert att bli mammor snart ni också . Det som känns lite knepigt idag, är att det är tack vare missfallen som jag har mina barn. Visst jag hade haft andra barn, men inte de underbara ungar som jag har idag. Det var nog meningen att jag skulle få dem!

Jag kom just på en bra bok som jag vill rekomendera er! Den heter "Den lilla sorgen". Jag kommer tyvärr inte ihåg vilka som skrivit den, men det är en man och en kvinna och kvinnan är ganska känd . Den finns säkert att låna på biblioteket.

Förstå mig rätt nu, men det är bra att ni är ledsna och sörjer. Ni måste bara förstå vad ni sörjer och att det faktiskt är tillåtet. Det är inte fel på er för att ni får missfall och ni är inte okvinnliga! Ni har bara haft otur, liksom många andra kvinnor. Jag känner fler kvinnor som fått missfall, än kvinnor som inte fått det.

Ni ska inte skämmas för att ni fått missfall, ni har ju inte medvetet orsakat dem, eller hur? Jag tycker att ni ska vara uppriktiga mot er omgivning och berätta för nära och kära vad ni gått igenom. Kanske inte just nu, men längre fram. Då får ni stöttning och slipper alla hurtiga frågor om när ni ska ha barn. Gud vad jag hatar de där frågorna! Genom att vara öppna, kommer ni att inse att ni är långt ifrån ensamma. Kram och lycka till!

Braxton: Försök hitta en plats som du kan gå till och sörja, t ex någon minneslund på kyrkogården. När man har fått missfall, så har man ju ingen grav att sörja vid och det blir svårt att rikta sorgen. Jag gjorde många promenader efter mitt första missfall och en dag gick jag in på kyrkogården och där kunde jag finna ett inre lugn. Sedan håll inte emot utan gråt och skrik om du så behöver. Förhoppningsvis kommer du snart må bättre. Försök även skilja på dina känslor, du ska känna sorg och inte skam. Du har inget att skämmas för! Du har inte orsakat missfallet själv! Känner du ändå att du inte kan hantera situationen, tycker jag att du ska söka hjälp. Du ska inte behöva vara rädd! Ta hand om dig och lycka till!

Hur är det med er? Det har varit väldigt tyst här senaste veckan!

Braxton: Skönt att höra att du mår bättre! Skönt att skuldkänslorna har minskat, vi gör ju som sagt inget medvetet för att vi ska få missfall. Det som styr är saker som vi inte kan rå om. Jag blev väldigt känslig i ryggen när jag blev gravid och minsta lilla överansträngning gjorde att jag fick missfall. Det har läkarna vägrat att bekräfta men jag vet ändå att det är så. Tredje och fjärde gången jag var gravid, var jag väldigt försiktig och då gick det bra. Nu säger jag inte att det är så här för alla. Jag har fel i bäckenet och i ryggen som ställt till mycket problem efter mina graviditer. Det tog lång tid innan jag kunde inse att jag ändå inte var ansvarig för mina missfall. Tillslut kom jag fram till att jag aldrig skulle ha lyft, om jag vetat att jag skulle få missfall!

Ina67: Jag beklagar det som hänt, livet är orättvist ibland . Om du fortfarande är orolig för smärtan och blödningarna tycker jag att du ska kontakta sjukhuset igen! Jag har inte haft så sena missfall och heller inte förlorat något barn. för att inte upprepa mig själv, tycker jag att du ska läsa igenom tråden och alla goda råd som jag och andra skrivit. Kram!