Boogiegirl: Tyvärr finns det ingen som kan säga någonting som får det att kännas bättre för dig... I alla fall upplevde jag det så. Alla sa så hurtigt: "Det är tur att naturen sköter sånt, barnet var antagligen inte friskt", "Ni ska vara glada för att det var tidigt missfall", "Ni är unga, det är bara att försöka igen". Jag trodde att jag skulle spy på dem! Jag hade ju världens sorg! Jag hade förlorat det barn jag gick och väntade på, barnet som jag redan gick och funderade på vad det skulle heta, och nästa sommar skulle det bli dop samtidigt som jag och pappan fyllde 30 och jag var så lycklig för att det skulle vara 2år och tre månader mellan barnen. Vad brydde jag mig om deras hurtfriska kommentarer?!?
Jag hade till och med svårt att prata med andra som fått missfall, kanske för länge sen, och som fått barn efteråt och levde ett annat liv. De var ju nån annanstans än där jag var. Jag skulle nog ha mått bäst av att prata med såna som låg i fas med mig tror jag, och kanske inte ta till mig så mycket råd och sånt, utan mest få prata av mig. Det är väl det som löser flest knutar, i alla fall för mig.
Tänker på dig och skickar massor med kramar!!!!!
Ps. Observera att jag inte skriver nån klyscha som "det känns snart bättre fast du inte tror det" (.....men det är faktiskt så...)
