Vår bebis på 6 månader har dött! :(
Det mest fruktansvärda har hänt: vår lilla bebis Leonora har lämnat oss.
Hon somnade in i söndags eftermiddag och vi är helt förstörda sedan dess. Det handlar om sk plötslig spädbarnsdöd som ingen har något svar på varför det händer.
Den mardröm vi genomlever nu önskar jag ingen annan människa. Vår älskade Leonora är borta för alltid och kommer inte tillbaka. Vår lilla bebis som var så efterlängtad och som vi älskade så mycket. Det gör så ont in i be4nmärgen att jag inte har ord att säga vilken smärta som tär oss.
Vårt allra käraste lilla knyte, vår Leonora som var den underbaraste i världen. Jag gråter tårar av blod, men inbget kan återkalla henne hur mycket jag än vill krama henne just nu och säga att jag älskar dig.
Det var som vilken dag som helst. Hon hade vilat på eftermiddagen och skulle bli väckt för att få mat. Sedan skulle vi gå ut och gå med barnvagnen. Men så blev det inte. Hon hade dött i sömnen, antar man, och vi hittade henne, larmade 112 och ambulans kom.
Väl framme vid barnsjukhuset i Göteborg blev vi mottagna av en äldre dam som var väldigt varm i sin utstrålning.- Vi hade inte fattat att Leonora re3dan var död då. Vi blev konfunderade när vi blev invusade i ett rum med uppdukade saftglas.
Efter en stund kom läkaren som fick yttra de fasansfulla orden: Er dotter har avlidit.
Det som spelas upp inom en när man får höra något sådant är ett sådant kaos!
Nu har det gått ett par dagar. Det var i söndags det hände. Söndagen den 22:a juli 2007.
Vi får hjälp från alla möjliga håll och kanter och alla stöttar oss. Vi lagar inte ens vår egen mat.
På något sätt känne4r jag hennes närhet ändå. Det är som om hennes ande svävar ovanför oss och hon vakar över oss. Hon finns nära, men jag kan inte krama henne. Åh, min lilla vackra, söta bebis! Pm du ändå kunde komma tillbaka!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-08-01 22:25:23:
Nu har det gått ytterliggare ett par dagar, och jag har gråtit så mycket att jag tror nästan inte det finns några tårar kvar - för tillfället...
Min mamma har rest upp för att hjälpa oss och det är/har varit väldigt mycket att ordna med...
Man tror inte man skall behöva gå och köpa kläder för sin lilla dotters begravning....
Man tror inte man skall behöva gå på kyrkogården för att se ut en gravplats till sin lilla bebis...
Vi har haft så fruktansvärt mycket att göra - men det är skönt att ha varit upptagen också. Begravningen är i början på nästa vecka... Hur skall jag orka? Vi har träffat prästen en gång, han verkar snäll..
Jag tackar alla som har skrivit, jag har inte hunnit läsa genom allt ordentligt. Men det känns skönt att det finns stöd där ute. Man blir ledsen också när man läser att andra också varit med om liknande - det borde ingen få göra! Att förlora sitt barn måste vara det mest fruktansvärda man kan genomgå...
Nu orkar jag inte skriva mer.. men TACK alla ni som skriver!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-08-03 22:50:42:
Jag har satt ihop ett litet minnesalbum med bilder på vår bebis Leonora, om någon vill titta: www.mypix.se/ShowFriend.asp
Tack åter igen alla ni som har skrivit, det värmer
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-08-05 22:15:32:
I övermorgon är det begravning. Jag fasar inför det samtidigt som det känns som jag skall få ta farväl då.. Fast "farväl" vill jag egentligen inte ta alls, om ni förstår.
Idag är det två veckor sedan Leonora dog och jag kom att tänka på att när vi var där då på sjukhuset, så kom ju även polisen dit för Leonora dött i hemmet. Man tror liksom inte att man skall behöva svara på polisens frågor mitt i allt det kaos. Och inte nog med det; de lämnade en lapp också med telefonnummer som vi kunde ringa efter en vecka, "om vi ville fråga något eller kom på något"...
Naturligtvis förstår jag att det händer otäcka saker ute i hemmen.. Men det var verkligen inte kul att behöva prata med polisen. De var iofs vänliga och tog det lugnt...
Vår dotter var HELT frisk. Det fanns INGENTING som tydde på det som sedan hände. Snarare tvärtom. Hon var pigg och glad och höll precis på att lära sig att sitta. De obducerade henne (ja, bara en sån sak...), och fann INGENTING. Då säger man att det är "plötslig spädbarnsdöd".
Vi hade lagt henne för att sova eftermiddag och sedan skulle vi gå ut och promenera hade vi tänkt. Hon var glad och ingenting verkade konstigt alls när hon gick och lade sig..
Det vrålet jag fick höra från min sambo när han gick in för att väcka henne kommer jag ALDRIG att glömma. Jag förstod när jag hörde honom att något var FEL.
Jag rusade in, fick se henne och hon såg helt annorlunda ut. Hon var redan död då, men det fattade vi inte riktigt. Jag skrek att vi måste ringa 112, och tog luren och gjorde det. "Mitt barn kan inte andas"! skrek jag till SOS. Jag fick instruktioner om hur jag skulle rädda henne, men det var för sent.
Att hitta sitt barn dött.. Jag har inte ord. Det är det absolut värsta jag varit med om och när jag skriver om det nu sprider sig samma kalla känsla i bröstet på mig, som jag kände då jag fick se henne ligga livlös i sängen.
Min lilla bebis.. Vi som hade det så mysigt. Jag trodde vi hade hela livet framför oss. Jag skulle få se henne växa upp, säga sina första ord, ta sina första steg, skaffa lekkamrater och allt. Men allt slutade i något så fruktansvärt som plöstlig ond bråd spädbarnsdöd den 22 juli - en helt vanlig söndag. Vi skulle gått ut och promenerat.... Istället hamnade vi i ett krisrum på barnsjukhuset och fick träffa vårdpersonal och poliser och en diakon....
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-08-09 21:34:07:
I förrgår var det min bebis begravning. Kvällen före kände jag ett oerhört lugn, "det här kommer gå bra". Innan jag gick och lade mig stod jag och min sambo på balkongen och såg på stjärnhimlen. Jag tänkte inom mig "Lilla Bebis, kan du inte visa att du finns någonstans därute"? Tro det eller ej, efter 20-30 sekunder fick jag se ett stjärnfall. Jag blev så lycklig - mitt i all min fruktansvärda sorg.
Dagen efter var det begravning i kyrkan. Det var väldigt fint. Vi hade valt ut en del av musiken själva och kistan var dekorerad med ett par stora änglavingar av riktiga fjädrar som jag köpt förra året i London - när jag hade min bebis i magen.
Jag grät så mycket. Herregud, vad jag grät. Alla grät. Vi gick fram och jag fick lämna första rosen på min dotters kista. Där i låg hon i en klänning som jag från början sydde när hon levde, för att hon skulle vara fin i. Efter att hon somnat in, fortsatte jag att sy på den just så hon kunde ha den i kistan. Det fungerade lite som terapi på kvällarna att sy på den klänningen.
I måndags var vi inne på barnsjukhuset och lämnade klänningen, mössan, hennes lilla kudde och sovfilt, så de kunde klä henne till kistan. Hon fick med sig en napp, en cremevit ros, en leksak, foton på oss tre, brev och jag packade även med en nektarin och mandlar i en liten sidentygpåse - lite mat på vägen.
Under begravningen tänkte jag inte så mycket på att hon låg i kistan, för jag kände hennes närvaro nära mig. Men det var absolut inget otäckt med den lilla kistan.. bara så sorgligt, tragiskt.. och så himla orättvist.
Prästen kom vi väldigt bra överens med och eftersom han skall gå i pension berättade han efteråt om en diakon som vi kan få gå och prata med.
Idag var vi inne i Gbg och beställde gravsten. En vit. Tänk om jag hade anat för kanske tre veckor sedan att jag idag skulle sitta och beställa en gravsten för min älskade lilla bebis... Livet kan ta de mest otroliga vändningar. På gravstenen skall vi ha en liten bambi, för hon hade bambiögon.
Min älskade Leonora....
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-08-10 18:16:47:
Tackar alla för att ni skriver. Ni skall veta att det är ett stort stöd! *kram*
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-08-11 23:32:12:
Jag är så ofattbart trött nu sen det här hände...Och när jag lägger mig, så har jag mardrömmar nätterna i genom. Jag vaknar 2-4 ggr per natt av att jag badar i svett och har hjärtklappning.
Jag brukar drömma att Leonora kommer tillbaka, men att hon tas ifrån mig igen. Jag drömmer att hon har vuxit upp, men att hon är sjuk.
På morgonen/förmiddagen när jag går upp är jag helt slut av alla drömmar jag drömt. Jag går även i sömnen. Jag har även skräcktankar att andra människor i min närhet skall dö. I en film jag såg en gång var det någon som sa "Det kan ALLTID bli värre". Jag är jätterädd att min äldsta katt skall dö, han fyller 15 år i november. Han är pigg (peppar, peppar), men han är inte pur-ung längre. Ja, som sagt eller att min sambo skall råka ut för en bilolycka, att jag eller någon annan som står mig nära får cancerbesked eller något annat hemskt.
Vad har jag lärt mig än så länge? Jo, att man skall vara väldigt tacksam för det man har och att man skall ta vara på varann - för man vet aldrig när man måste skiljas åt. Och så blir jag rädd; om man älskar för mycket, blir smärtan ännu större om man måste skiljas åt. Men jag vill inte bli en kall hård människa. Jag är bara så rädd nu. Att ännu mer skall tas bort från mig. Händer det mer nu, så klarar jag mig inte!
Under hela sommaren har jag mått konstigt, så någon vecka innan Leonora beslöt man att göra en glutenintolerans-utredning på mig. Jag har dåligt samvete över att jag inte var så jättepigg de sista veckorna i min dotters liv, att jag inte orkade leka med henne lika mycket. Att jag ibland inget hellre ville än sova. Utredningen fortsätter,hittills har man kommit fram till att jag har näringsbrist, så det är kanske ej konstigt att jag har varit/är trött. Men det hjälper mig knappast nu i mitt sorgearbete och att jag fått skuldkänslor för detta...
Så mitt i allt detta helvete, måste jag äta glutenfritt, tills jag får ev andra direktiv. Skriver inte detta för att ni skall tycka mer synd om mig, men det är skönt att skriva av sig.. Desto mindre skönt att konstatera att en olycka sällan kommer ensam.
Hälsa, kärlek och liv är saker vi måste ta vara på.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-08-17 18:25:35:
I tisdags hade vi urnsättning för min lilla dotter. Vi hade själv dekorerat den vita urnan med en bild på bambi, hjärtan och stjärnor. Vi hade överlämnat den till vaktmästaren på begravningen, så nu vid urnsättningen var det också han som kom och lämnade den vid graven.
Vi var bara jag, Matte, min mamma och Mattes föräldrar. Matte och jag hade kommit överens om att vi själva ville sänka ner urnan i jorden. Vaktmästaren gav oss urnan och lämnade oss, och vi höll så hårt i repet som satt om den och förde sakta ner den i gropen. Sen när den mötte botten i gropen höll vi kvar i snöret bägge två länge och höll varandra i händerna. Man ville inte släppa repet. Tårarna föll - det var ofattbart; vår bebis som varit med oss för bara en kort stund sedan, förde vi nu ner i jorden till hennes sista vila.
Vi var så lyckliga när hon kom. Hon var en mycket efterlängtad bebis. Jag hade en ganska jobbig högriskgraviditet men jag slutade aldrig älska bebisen som fanns i magen på mig, hur dåligt jag än mådde. Och dagen hon föddes är den lyckligaste i mitt liv.
Till slut var vi tvungna att släppa repet om urnan ner i jorden. Vi som var där hade med oss varsin rosa ros som vi också la i gropen. Efteråt så kramade alla om varandra, länge. Vi stod kvar och tittade ner i det ofattbara hålet i marken. Jag kände ett sting i mitt kejsarsnittärr. Jag tittade på skylten som markerar hennes gravplats, med hennes namn.
Efteråt innan vi gick in i bilen sa jag till Matte: ?Tänk att vi en gång hade en liten bebis?. Visst har vi det nu med, men hon är inte med oss på samma sätt längre. Jag känner fortfarande hennes närhet, som om hon svävade ovanför mig... Men jag saknar henne så. Det är en sådan saknad att jag inte finner ord att beskriva den.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-08-25 12:15:44:
Jag var inne på hennes rum och tog fram de kläder hon haft de sista dagarna. Hade lagt ner dem i byrålådan. De doftar fortfarande av henne... Vart skall jag ta vägen?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-09-04 20:11:14:
Tack alla snälla ni som skrivit och varit så omtänksamma.
Dagarna genomlever vi på något sätt. Både jag och Matte är sjukskrivna och vi sover väldigt mycket (upp till 12 timmar per natt) och tar hand om varandra. Nästan varje dag går vi långa rundor skogen och det är det som känns som den bästa medicinen.
Vi pratar mycket om Leonora. Vi har så fina minnen.
Vi trivdes så med att vara föräldrar. Vi älskade vår lilla bebis så oerhört mycket. Hon var så fantastisk på alla sätt och så lätt att ta hand om att jag många gånger tänkte "det här är för bra för att vara sant". Tyvärr var det det också, för hon finns ju inte med oss längre...
Att bli mamma är det bästa jag varit med om i mitt liv. Vi har så smått pratat om att vi inom en viss framtid vill skaffa ett till barn. Men allt måste lugna sig först. Helst vill vi flytta också.
Inom kort kanske vi åker på en resa för att få lite distans till allt som hänt. Vi har inte lagt undan hennes saker än, utan hennes rum är som det är fortfarande. Hennes skötbord har vi gjort till ett fint minnesbord där vi har foto på henne, hennes ap-leksak (en leksaks-apa från IKEA som hon var så glad för), napp, mässingsljusstakar med rosa stearinljus i och blommor som vi sköter om. I en liten ask har jag även lagt den bit av navelsträngen som satt kvar i hennes navel tills hon var ett antal veckor. Jag funderar på att lämna in det till en guldsmed och kanske gjuta in den i guld eller något.
Det känns fortfarande ofattbart. Häromdagen när vi var på väg till kyrkogården med blommor var det ett par flickor i 6-årsåldern som började prata med oss:
-Vart skall ni? Var har ni varit?
-Vi har varit hemma, svarade vi och undvek att berätta att vi skulle till kyrkogården. De följde efter oss en bit och undrade om blommorna jag höll i om det var taggar på rosorna. Sedan frågade de:
-Har ni barn?
-Nej, svarade vi. Kanske hade de blivit rädda om vi sagt att vårt barn hade dött, så det ville vi inte utsätta dem för. Men det tar emot att svara "nej" på en sådan fråga. Herregud, jag bar henne i magen i nio månader, jag födde fram henne om än med kejsarsnitt, hon var den viktigaste av alla i nästan 6 månader, hon är/var min bebis, min dotter, mitt barn, min unge - då tar det emot att svara NEJ på en sådan fråga.
Vi har insett att hon inte kommer tillbaka. Emellanåt genomlever jag eftermiddagen när vi hittade henne död i sängen och jag mår väldigt dåligt. Det är det värsta jag upplevt. Den fruktansvärda chock önskar jag att ingen fick uppleva. Men vi som har varit med om det, dör själva en liten bit inombords varje gång vi tänker på det, när vi återupplever det fruktansvärda genom minnet.
När jag mår som sämst tänker jag på detta, när vi hittade henne i sängen och hon var helt förändrad.
Jag önskar att det skall blekna med tiden, just hur dåligt jag mår när jag tänker på det.
Vi besöker graven ofta. Stenen har inte kommit på plats än men vi går dit med blommor och krattar bort höstlöv från gräset. Det är skönt att gå dit. Det är märkligt, men vi brukar inte vara störtledsna när vi är där. Det känns som terapi att pyssla om blommorna och göra i ordning. Jag tror det är en viktig del i sorgearbetet. I genomsnitt går vi ditt varannan dag. På våra skogspromenader har jag plockat blommor som vi satt där och vi köper även buketter som jag binder om. Det skall bli skönt när den vita stenen kommer på plats. Sedan skall vi ha ett litet fågelbad där och pryda graven med vita snäckor och kanske en liten rosenbuske som kanske kan omsluta stenen bakifrån. Vi får se vad som lämpar sig och vad vi får lov att göra.
Jag drömmer om Leonora fortfarande varje natt i någon form. Ofta är det att hon är äldre, några år gammal och att hon pratar.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-09-09 12:31:58:
Tack alla underbara människor som skrivit så snällt.
Ville bara berätta att jag har lagt till lite bilder på fotosidan till Leonoras minne, www.mypix.se/showfriend.asp , bla med bilder på klänningen hon fick ha i kistan och på hennes gravplats.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-09-14 18:38:33:
Vi har beställt en resa till Rom. Vi skall åka den 20:e och stanna en vecka. Det skall bli skönt att få komma iväg och få lite distans till allt som har hänt.
Känns overkligt. Det känns fortfarande overkligt att min lilla bebis Leonora är borta för alltid. Vi var en så sammansvetsad familj, vi gjorde allt tillsammans. Det var vi tre mot världen, på något sätt.
Aldrig hade jag trott att hon skulle försvinna före mig. Jag trodde hon skulle få växa upp, jag skulle få se henne utvecklas, bli ett större barn, bli tonåring, bli vuxen en dag. Men hon blev inte ens ett halvår gammal. Hon somnade in i sin lilla säng helt oförberett. Åh, lilla Leonora vad din mamma saknar dig, vad jag älskar dig, min allra käraste lilla bebis! Tänk om du hade kunnat komma tillbaka!
Det är ingen vanlig resa vi skall åka på, inte en nöjesresa i den bemärkelsen. Vi skall vila upp oss efter förlusten av vårt barn och få se på lite nya saker. Jag är tacksam att vi får den möjligheten. Förhoppningsvis får vi lite distans till vår tragedi när vi får känna historiens vingslag i Rom.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-10-02 20:13:48:
Vi har kommit hem från Rom, som är en oerhört vacker stad.
Det var skönt att allt var så gammalt och hade stått där sedan ?urminnes? tider. Att det var beständigt och gammalt. Gediget och hållbart.
Det var även skönt att solsken. Den här sommaren som varit har änglarna gråtit hela tiden, det har regnat så mycket. Skönt att få våra frusna själar lite uppvärmda.
Vi tittade på olika saker, bla; Colosseum, Fontana di Trevi, Spanska Trappan, vi var i Vatikanen och vi fick även en skymt av påven som just avslutat ett stort möte framför Peterskyrkan som vi såklart också var i.
Det var skönt att komma hem. Men också svårt. Det är så tomt och jag är rädd för hösten. Hela förra hösten satt jag på kvällarna på balkongen med min växande mage och tittade på stjärnhimmeln när Matte åkt till jobbet. Nu får jag sitta med en tom och tyst barnkammare och ett skriande ärr efter kejsarsnittet på min mage. Jag tyckte graviditeten var jobbig, men jag var glad och förväntansfull när jag satt där om kvällarna.
Herregud, hur kunde detta hända? Vi var ju så lyckliga. Jag vet att jag tänkte en natt i våras när jag hade henne liggandes ovanpå bröstet, Matte bredvid mig i sängen hållandes mig i handen och min älskade katt hos mig, att DET HÄR ÄR LIVET. Om jag bara hade anat att det inte varade för evigt! Det var ett ögonblick av total lycka, att få ha de närmaste hos sig i total harmoni i lugn och ro. Jag låg och snusade på hennes lilla huvud och var så lycklig att just jag av alla människor hade fått ett sådant underverk - min lilla bebis!
Ja, det är svårt att komma hem också. Det var i hemmet det hände, i vårat trygga hem som hon dog. Trösten är att HON var i trygghet, men som mamma känns det som att inte ens hemmet är säkert. Hon låg helt oskyldigt i sin lilla säng med sina rosa sängkläder, sin lilla oranga apa endast iklädd sin blöja och hon fick inte vara kvar i livet.
DET ÄR SÅ ORÄTTVIST! Jag vill inte att någon annan skall råka illa ut heller, men det finns de som är otacksamma. Jag var åtminstone lycklig! Det absolut bästa som hänt mig! Varför fick jag inte ha henne kvar?
Idag har jag gråtit i omgångar. Jag har tänkt mycket på en sådan liten glad bebis hon var. Hur hon alltid var på så glatt humör och blev ännu gladare när jag sjöng för henne. Hur glad hon blev när man kom och skulle plocka upp henne, att hon alltid sken upp. Hon var snäll också, och jag tyckte inte alls det var jobbigt att bli förälder även om man många gånger blev städd inför en ny situation. Hon var en riktig liten ängel, och fick ett par riktiga vingar att flyga från jordens yta också. Men efter inte ens 6 månader.
Matte är ledsen i omgångar under dagarna också. Vi känner båda att vissa dagar är värre än andra. Och det känns som jag inte kan trösta honom, för jag vet själv hur hemskt det är, hur ont smärtan gör när den emellanåt framar om en inombords, att allt annat blir oviktigt. Vi försöker ta hand om varandra. För det mesta har det hittills varit så att när den ene är mer nere än vanligt, så är den andre inte fullt lika nere, så då kan man stödja varann.
Häromkvällen var jag ute och gick själv, helt själv, för första gången på jag vet inte hur länge. Det var sk Kulturnatta och en second hand butik nere i stan hade öppet mellan 18-20. När jag gick ner där i kvällningen kände jag hur FEL det var, att jag gick där själv utan barnvagnen, utan min dotter. Jag grät lite på vägen med hämtade mig så småningom. Senare blev jag hämtad av Matte och jag hade handlat lite mörkrosa rosor och ett gravljus, så åkte vi upp till kyrkogården fast det nästan var helt mörkt och satte nya blommor och tände ljuset. Vi satt på huk och just precis som jag klappade Matte på benet och sa ?Vi skall klara detta?, så kom tårarna igen på mig. Så orättvist att hon inte fick vara kvar här med oss.
Min lilla Bebis, jag hoppas du kan läsa mina tankar och att du vet att du var ett så välkommet barn, att vi verkligen älskade dig, var så glada och förhoppningsfulla inför den framtid vi trodde att vi skulle ha tillsammans. Jag vet att du finns nära oss för du lämnar små tecken som ger oss ro mitt i vår hemska sorg.
Men.. VARFÖR?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-10-09 19:05:00:
I fredags när min dotter Leonora skulle fyllt åtta månader om hon levt, kom gravstenen på plats. Vi hade fått besked om att stenen skulle komma den veckan, men på fredagen var Matte dålig. Han mådde illa, var yr och kunde inte komma upp ur sängen. Vi hade gått dit nästan varje dag och mer eller mindre gett upp hoppet om att gravstenen skulle komma på plats på utsatt tid.
På lördagen var det min tur; jag var yr och trött och kunde liksom inte piggna till. Jag kände det som att jag inte hade något att leva för. Men så drog Matte iväg mig och vi promenerade iväg till kyrkogården och redan på håll såg vi att den vita gravstenen med duvan ovanpå, hade kommit!
Vi blev så glada!
Stenen har för mig varit en symbol och en tillflykt i tanken som jag kunnat finna ro hos. När jag mått extra dåligt, speciellt nät jag tänkt på hur vi hittade lilla bebisen i sängen livlös, så har jag kunnat se stenen framför mig och kunnat lugna ner mig, hur konstigt det än låter. Att den kommit på plats känns skönt. Många kanske tror att då blir man extra ledsen, när man ser stenen med namn och allt, men när vi är på kyrkogården är vi inte störtledsna. Det är skönt att kratta och göra i ordning, det är som terapi.
Vi har sagt till anhöriga också om att det är bara Matte och jag som skall sköta graven. Jag tror det är viktigt för oss; det var vår bebis och nu tar vi hand om henne fast på ett annat sätt.
Under den tid som gått sedan vi beställde gravstenen, har vi planerat mycket över hur vi vill ha det på kyrkogården. Vi bestämde att vi ville ha rosor liksom bakom stenen som kan omsluta den. Idag åkte vi till ett ställe som är specialiserade på just rosor och fick tag i en engelsk sort som doftar, är ljust ljust rosa och är liksom runda. Riktiga stillebenrosor; jag tänker mig gamla holländska målningar med rosenvaser, rundade blommor som doftar underbart. De blommar från veckan före midsommar tills frosten kommer, så det kommer vara blommor där hela somrarna. Mannen som jobbade på handelsträdgården var hjälpsam och berättade exakt hur vi skulle plantera och beskära dem sen i april månad och vi förklarade att det var till kyrkogården.
Och så vill vi flytta. Redan före det här hände, så tänkte vi att vi skulle flytta. Vi ville flytta någonstans där det skulle vara bra för Leonora att växa upp.
Nu vill vi flytta ifrån den här lägenheten för att vi är dödligt trötta på den, speciellt sedan vi miste Leonora. Väggarna andas bara saknad och vi har bott här så länge ändå. Helst vill vi flytta till ett hus, så man kan ha trädgård. Nästa gång vill jag köpa rosor till ett hus...