Feto-maternell transfusion

vill börja med att ge dig en stor kram!
Du får absolut inte klandra dig själv! vad skulle du kunna göra för att hindra detta? ingenting? du gjorde ditt bästa när du var gravid, men tyvärr så är livet jäkligt orättvist ibland!
Vilken vecka var du i när detta upptäcktes?

*kramar om*

vad skulle du ha gjort ? Kunde du misstänka något?
Nej ibland händer det saker som man inte kunde veta om innan,,jag har samma funderingar när det gäller vår ängel,och vad som hände oss,men vad kunde vi ha gjort? INGET.

En liten fundering som jag har är att vi har blivit utvalda att klara av den här sorgen och smärtan som det innebär att förlora ett barn,,bara dom starkaste överlever en sån sak. Varför? vet inte, men en dag i framtiden står vi där med vetskapen om varför..DET vet jag säkert.

vad skulle du ha gjort ? Kunde du misstänka något?
Nej ibland händer det saker som man inte kunde veta om innan,,jag har samma funderingar när det gäller vår ängel,och vad som hände oss,men vad kunde vi ha gjort? INGET.

Hej!

Såg att detta är en gammal tråd så jag vill lyfta den lite. Det är nämligen så att vi har råkat ut för samma sak som trådstartaren. Det var nu 9.sept, jag var i v 39, märkte att vår son slutade röra sig. Vi åkte in till förlossningen samma dag. Dom gjorde ctg men fann bara min puls. Läkare kallades in och gjorde UL. Hans hjärtljud låg då på 52 slag så det blev urakut snitt. När dom fick ut pojken, Oscar, slutade hans hjärta att slå, han var blek. Läkana började omedelbart med intensivvårdsbehandling och fick igång hjärtat efter 18 min. De gav massor med blod för han hade förlorat omkring 60 procent av hans blod till mig genom moderkakan sk feto maternell transfusion. Han låg under intensivvårdsbehandling hela natten och hans liv pendlade upp och ner. Tyvärr hade blodbristen gjort sådan skada i hans kropp och senare nästa morgon så lämnade han jordelivet i våra armar och ändlösa tårar. Han var så efterlängtad.

Sårgen är så stor och tung. Har också hört att detta är mkt ovanligt. Varför hände det?? Inga svar finns att få. Men jag  önskar att komma i kontakt med trådstartaren eller någon annan på forumet som råkat ut för samma sak.

Jag beklagar sorgen.
Mvh,
Elin

Hamelisa: Så ledsen för er skull! Det får ju bara inte hända, barn skall inte dö ifrån en så där..Beklagar innerligt. Vi förlorade vår förstfödde 2007 (inte genom feto-maternell transfusion) och genom detta forumet träffade jag trådstartaren Pelia ( nu en mycket god vän). Tror inte hon är inne så ofta, men jag skickar henne länken till tråden, så kontaktar hon dig nog! Vill bara tillägga att hon fått en pojke sedan detta hände och den graviditeten gick fint! Hoppas ni kommer dit en dag också! massa varma kramar!

Tack så mycket för att du vidarebefodrar detta till henne. Beklagar även eran förlust. Barn ska inte behöva dö. Kul att höra att livet går vidare och att man kan överleva och våga skaffa fler barn.

Mvh,
Elin

Hej,
Jag och min sambo förlorade vår dotter Eveline i sk fetomaternell transfusion. Hon förlöstes akut den 12:e Februari 2014. Vi fick ha och känna henne i en och en halv dag innan hennes själ flög vidare den 13:e februari.

Vi har bestämt att på hennes födelsedag den 12:e februari ska vi tända hennes dopljus, den 13:e ska vi besöka hennes grav och den 14:e ska vi alltid minnas Vårt lilla hjärta på alla hjärtans-dag.
Jag har skrivit en egen sång till minne av vår Eveline som heter:Vårt lilla hjärta och som sjöngs på hennes begravning. Denna sång vill jag sprida när tiden är inne, för den handlar om de önskningar man har som mamma och pappa när man väntar sitt barn och att det barnet för alltid finns med oavsett vad som händer. Kände att det inte fanns några bra sånger för när något sånt här händer.

Jag önskar också starkt att få kontakt med någon som varit med om samma sak, behöver få veta att livet kan gå vidare och hur man kan hantera och leva vidare med den tomhet som blir i hjärtat.

//Emelie

Hej ni underbara mammor,

Hittade den här tråden när jag Googlade runt. Vi har också förlorat vår dotter i fetomaternell transfusion. Vår Lea föddes också den 12 februari som lilla Eveline men 2016, i vecka 39+2. Graviditeten hade varit normal och hon hade rört sig mer vissa dagar och mindre andra, så jag förstod inte att något kunde vara fel. Visste inte ens att detta kunde ske, Vi åkte in till förlossningen med värkar men när vi kom fram fick veta att vi hade förlorat henne, hennes hjärta slog inte längre.

Det känns väldigt tungt och det är svårt att blicka framåt. Känner mig som trådstartaren säger, lite som en mördare. Om vi hade åkt in till förlossningen på en kontroll, hade vi kunnat rädda henne då? Känns så otillräckligt att säga att man inte förstod eller visste bättre när det handlar om liv och död, om en liten flicka som aldrig fick chansen att födas.

Skulle gärna vilja komma i kontakt med andra som har varit med om detta. Ni kan nå mig antigen via familjeliv eller min blogg. 

Många kramar till er alla!