Något som jag inte vet om jag pratat om någon gång tidigare är "skuggfolket".
Det är ett fenomen som jag i princip ALDRIG pratar om. Kanske för att det skrämmer mig så extremt mycket.
I perioder av mitt liv har jag kunnat se det som jag kallar skuggfolket.
Skuggfolket är skuggor av människor som bara jag kan se. Jag har många gånger vaknat av att skuggan av en man i hatt står böjd över sängen och tittar intensivt på mig. Men i samma stund skuggan inser att jag sett honom försvinner han i tomma intet.
Jag har även sett en liten pojke titta in på mig genom fönstret på min balkong.
Mannen med hatten har följt mig sedan jag var tretton år. Då såg jag honom nästan dagligen, nu är det inte ofta längre. Bara under perioder av mycket stress, dålig sömn, depressiva episoder och vid mycket ångest.
Trots att skuggfolket varit en del av mitt liv i snart tio år så vänjer jag mig aldrig av känslan av att bli iakttagen och att se en svart skugga som lurar.
Jag vet att skuggfolket inte kommer att skada mig. MEN jag är livrädd för att bli skrämd av dem.
För skrämd det blir jag.
Tänk dig själv att du bor ensam, och helt plötsligt står det en främmande människa i ditt hem. Man blir rädd.
Varje gång det händer mig känns det som jag ska få en hjärtattack. Jag är så rädd och på helspänn att jag inte vågar titta ut på balkongen när det börjar bli mörkt ute. Ett tag var de så illa att jag inte vågade gå ut på balkongen själv.
När jag ser dessa skuggfolk så vet jag inte vad jag ska tro. För mig är de en verklighet precis som om jag har ett oönskat husdjur. Jag kan känna deras närvaro , jag kan se dem i ögonvrån. Jag kan inte ta på dem, men jag kan känna känslan av att det är någon där.
De försvinner så fort så har bara en vag uppfattning av vilka de är. En ledsen orolig man, ibland är han arg. Jag vet inte om han vill skada mig eller skydda mig. Men han har förföljt mig i många år. Det började när jag var tretton med att jag kunde känna en närvaro utanför mitt fönster. Jag mins också känslan av att vara förföljd. Jag var rädd när jag var ute i mörkret. Första gången? (en av de gånger som jag minns) jag såg skuggan med hatten var en mörk kväll när jag var ute. Jag kände mig för följd och jag sneglade mig över axeln. Jag såg en svart skugga bland mörka träd, och när jag skulle titta noga var skugga borta.
Jag har också minnen av mannen i hatten stå bakom min dörr när jag bodde hemma hos mamma.
Det är också han som brukar stå böjd över mig när jag sover.
Den andra skuggfiguren som jag sett flera gånger är en ung pojke, Han känns som en pojke som har mycket hyss för sig. Han har ett elakt grin i sitt ansikte och utstrålar en känsla av illvilja. Det känns som han vill skada mig, skrämma mig och få mig att må dåligt. Jag kan känna hans skadeglädje då han skrämt mig. Det är han som brukar vara på balkongen.
Jag har bara tagit upp detta med psykiatrin två gånger, för när jag inte känner dem i min närhet så vägrar jag tro på att det överhuvudtaget hänt. Jag försöker förtränga dem. Känns lite som att om jag berättar om detta kommer de låsa in mig för evigt.
Men jag berättade på BUP när det först började. Då kallades det för Paranoia eller förföljelsemani. Men man förklarade inte vad man menade med det, eller vad det innebar. Jag har fortfarande ingen aning vad de menade och ingenting om detta står nämnt i de journaler som jag fått läsa.
Andra gången jag pratade om detta och mina andra "syner" som jag haft, var med min förra psykolog, hon ansåg att det kunde röra sig om "gränspsykoser" som hon kallade. Det vet jag inte så mycket om vad det är heller. Men fick förklarat hur hon menade i alla fall. Hon sa att jag har så kraftig ångest att jag förlorar verklighetsuppfattningen och glider in i en slags psykos. Känner mig inte särskilt bekväm med att prata om just denna delen av mitt liv.
Men det känns ändå befriande att ha skrivit ut en så stor hemlighet här. Det känns för mig lite som ett friskhetstecken att jag kan börja inse att dessa tankar eller vad det nu är, är en del av min psykiska ohälsa och inte faktiskt ett folk som förföljer mig. Fast de skrämmer mig fortfarande. Hur gör man för att inte låta sig skrämmas av skuggfolk?
