Förlossningsdepression

Jag tyckte själv att det var rätt jobbigt i början. Förlossningen gick jättefort, jag öppnade mig från 3 cm till 9 på väg in till BB i bilen...hahaha. Detta kan jag skratta åt nu, men fan va jobbigt det var då.

Förlossningen gick som hejsan och jag hann inte med riktigt allt. När Liam kom upp till mig så var jag rätt väck i skallen och kände inte den där glädjen och gråten i halsen. På ett kort så ser jag själv på mig att jag inte kände något speciellt. Bara att nu var det över, va ska man göra nu. Tvingade mig själv att gråta lite...för att visa hur LYCKLIG jag var.

Min första tanke var väl att allt gick för fort, jag ville uppleva alla cm där med min sambo och med personal, ville få bedövning och bada lite och njuta av att NU kommer han, NU är han på väg.

Efter det funkade inte amningen, inget funkade och jag var så rädd för att jag skulle misslyckas och aldrig få det att funka. BB personalen tvingade stackars Liam att amma, fastän han inte fattade hur han skulle göra (han sög på tungan och fick inte rätt sugteknik). Han grät och jag grät vid varje ätstund, den stunden som skulle vara mysig och underbar. Den känslan man bara kan ha som mor och barn. Det blev inte så och jag stannade på BB i 5 dagar och dagen hem var ren panik.

Väl hemma så fick Liam kolik och allt var bara skrik och gnäll ocoh jobbigt. Nätter, dagar och timmar. Jag hann inte ens att gå på toa, äta eller något annat under denna tid...att sova eller att få sova lite var inte att tänka på. Samtidigt så ville jag vara den bästa mamman och sambon..ta hand om huset (lägenheten), laga mat, tvätta och ta hand om sonen...och jag ville inget alls, orkade inte, kände inte för det mm.

Jag var så arg och ledsen och vill slänga ut ungen och mig själv vissa dagar (dom flesta dagarna),det fanns lixom ingen enda på alla problem som kom.

Min sambo verkade inte förstå mig utan blev arg och irriterad på mitt beteende när det gällde allt, vilket inte fick mig att må bättre. Det är så svårt att göra sig förstådd när man själv inte förstår.

Jag har velat dö, funderat på hur det skulle kunna gå till, vad hade jag kunnat göra. Hängt mig, tabletter, skärt mig, kört ihjäl mig? Men så kollar jag på allt runt omkring mig och inser att jag vill vakna upp till det i morgon oxå och dagen efter det. Vill se min son växa upp, se honom med en tjej/kille, vill se honom gifta sig och skaffa egna barn och få hjälpa honom genom alla motgångar. Så jag lever och tar varje dag som den kommer.

Nu är han 9 månader och en riktig ängel. Han är lugn, rolig att vara med, han sover jättebra i egen säng, han äter och skrattar och klarar sig själv väldigt bra. Han behöver inte en hela tiden utan gnäller när han har bajsat eller när han vill vara lite nära och då är vi nära, kramas, pussar och leker en stund tills han tröttnar på mamma och pappa.

Nu är han mitt allt och jag kan inte tänka mig en bättre unge, han har verkligen blivit underbar.

Jag kan ta lite motgångar nu på ett bättre sätt, när han är sjuk och otröstlig så tänker jag på ett annat sätt.

Men då, då gick inget och jag tog ingen hjälp, frågade inte efter det. Vet inte om det räknas som en depp. men det var en jobbig period i mitt liv som jag inte önskar någon.

Jag har aldrig berättat detta för någon för det är tydligen tabu att berätta dom värsta tankarna och historierna om sin förlossning och om sitt barn. Men det betyder inte att man inte älskar dom. Man kan inte kontrollera det som händer bara. Allt ska man inte kunna sätta ett finger på och veta att så här är det..det bara är så ibland.

TACK för att du kanske orkar läsa, tack för att du skrev detta inlägg...TACK för att sådana som du finns...TACK!