Förlossningsdepression

Klart jag läser! Tack för dina fina ord!

Det glädjer mig att du mår bättre idag, hoppas det känns lite som en lättnad nu när du äntligen fått skriva av dig lite, för mig är det en del av bearbetningen.

Det som du upplevde är det som de allra flesta upplever, inte konstigt att det tar ett tag för känslorna att komma efter en förlossning, jag vad är större och mer omvävlade än en förlossning? Ja, det skulle va hela grejen med att bli förälder i så fall...
Att amma verkar så lätt och underbart, bara att lägga intill bebis till bröstet vid första målet och så kommer den där magiska mamma-barn-känslan som du talar om, yeah right! Det verkar som att det är mer som en bonus OM man lyckas få amningen att funka, många, många måste kämpa sig igenom tårar, ångest och såriga bröstvårtor.

Men det är ju tvärr så att man sällan hör någon prata om det här. Man har nån sorts illusion om hur det "ska" va att bli mamma/pappa och vilka känslor man "ska" ha, när det sedan inte blir så så tror man att man är konstig eller en dålig förälder som inte älskar sitt barn, därför väljer tyvärr många att hålla detta inom sig.

Jag menar absolut inte att man ska skrämma upp alla förstföderskor men att få höra lite mer om hur det är på riktigt tror jag faktiskt hjälper mer än det stjälper.

Jag tycker du är jättestark som nu vågar berätta! Kram

Du ska veta att du är helt NORMAL, tillåt dessa känslor! Det är helt normalt och tillåtet att vilja fly och sakna och sörja sitt gamla liv, det kommer ju faktiskt aldrig tillbaka. Dina tankar och känslor är inte så ovanliga som du kanske tror, det är bara det att ingen vågar tala om det. Du har ju blivit mamma, allt är helt nytt, du vet ingenting, hur skulle du kunna veta det - du har ju aldrig varit mamma förut! Det tar tid att vänja sig, du har hand om en liten varelse som inte kan tala för sig, det tar tid att lära sig förstå sig på henne. Det är inte som alla säger att man så fort navelsträngen klipps kan tyda sitt barn och skilja på dess olika skrik. Men det låter ju fint... Tillåt dina tankar och känslor, skäms inte utan tala med din sambo, era föräldrar, vänner, BVC - du är långt ifrån ensam, jag lovar!

Var inte rädd att söka hjälp om du känner att du skulle börja må allt för dåligt, ju tidigare man får hjälp desto fortare kan börja må bra igen.

Du får mer än gärna inboxa mig, eller skriva i min blogg!
Styrkekramar

Jag vet inte vad du vill med ditt inlägg, om det är att provocera kanske... Men klart är i alla fall att du inte har en aning vad en förlossningsdepression/depression är och innebär, avsaknad av empati och ödmjukhet verkar du däremot ha. Att drabbas av en förlossningsdepression har inget att göra med hur pass lämpad man är att ta hand om småbarn.

Min man var hemma i över två månader efter min dotters födelse, som svar på din fråga.

kajsaliten:
Du kommer ABSOLUT att kunna älska din dotter, det är jag säker på! Just nu tror jag att du är stressad och rädd för att din sambo ska börja jobba på måndag, eller? Prata med din sambo om det och ring till BVC redan i morgon och tala med din BVC-kontakt. Att känna denna ångest och rädsla när man för första gången ska vara ensam med sitt barn är inte konstigt, det gör vi nog alla mer eller mindre.

Jag känner igen det där med att vara räd för att hon ska vakna, när jag var dålig kunde jag tycka att min dotter var vackrast i världen och helt underbar, när hon sedan rörde på sig så räckte det för att jag skulle få en klump en klump i halsen och hjärtat började slå snabbare...

Om även fäder drabbas av förlossningsdep så torde det ju inte spela nån roll om man jobbar eller inte, förändringen kommer ju ändå. Nu talar jag för mig själv men jag skulle ha svårt att genomgå en hel graviditet och en förlossning och sen bara gå tillbaka till jobbet som om inget hade hänt, man vill ju vara hemma och ta hand om sitt barn. En depression går ju inte att förutspå så det är klart att man planerar att va hemma och att mannen ska jobba. Nej, jag tror helt enkelt INTE på den lösningen...

Jag vågar nästan påstå att jag VET att du kommer att älska henne, men det kan ta lite tid och hon är inte gammal än, din lilla flicka. Just nu är omställning i livet överväldigande och då måste man tillåta att låta känslorna för barnet vänta på sig lite, dom kommer! Jag vet hur frustrerande det är, man VILL ju älska och känna alla de där känslorna som man "SKA" och som man hade trott att man skulle känna...

Liksom Snobben79 så var jag också sjukskriven, min man kunde således också va hemma med mig och vår flicka på föräldrapenning. Vår flicka föddes 19 nov -07 och Claes började jobba igen 1 feb -08.

Jag känner igen mig till 100% i det du skriver. Jag slutade också amma och att även Claes kunde mata ta nätter hjälpte mycket. Härligt att höra att du väntar smått igen!

Arne Anka skrev 2008-09-12 12:54:03 följande:Bara att både du och din sambo har läst denna tråd tror jag kommer hjälpa er jättemycket. Det är stort att få barn och många känslor är inblandade, både hos kvinnan och mannen. Det viktigaste är att vara lyhörd och ge varandra stöttning. Våga tala om era känslor för varann och för barnet, som du säkert läst så kan känslorna för barnet utebli i början och det är viktigt inte bli rädd för detta utan att veta att det är normalt. Många gånger är man inte förberedd på det. Att få barn är bland det störta man går igenom och omställningen i livet blir stor. Man får låta processen ta sin tid och inte skynda på. Som nybliven mamma idag ska man hellst kunna säga dagen efter förlossningen att det här gör vi igen nu på en gång, man ska hålla hemmet rent och städat, man ska visa upp bebis och va glad och hellst ska man också kunna springa ett maraton, det är inte så!

Tänk på att ge varandra avlasting och egentid, det kan räcka med att få duscha i lugn och ro eller att gå på toa med stängd dörr, kanske gå till närbutiken själv och handla lite godis till kvällen. Du ska absolut inte va orlig för att din sambo ska drabbas av förlossningsdepression, men som sagt du och hon är medvetna nu. Sen mår ALLA (tror i alla fall jag) mer eller mindre dåligt när man får barn men du ska veta att det är ju långt ifrån alla som drabbas av en depression. Och jag vet inte om du har läst mitt blogginlägg, men att behandlas med ECT är extremt ovanligt.

Det finns många som känner och mår som du, du är inte ensam. Jättebra att din sambo kan va hemma och att du sökt hjälp, förhoppningsvis kommer du snart märka av tabletterna också. Du behöver bara ge det lite tid: hjälp, ev medicinering, stöd och tid är det som behövs.
Styrkekramar till dig från mig som vet hur det känns

Jag tror absolut att du är på rätt spår! Du anar inte vad det glädjer mig, blir alldeles varm innombords. Kram

Jag nästan börjar gråta när jag läser detta, kajsaliten, jag blir så rörd av din styrka och ditt mod! Att söka hjälp är det svåra och största steget och det har du tagit nu, nu kommer det att rulla på mot det bättre och om ett tag kommer du att kunna älska din dotter så som du hade föreställt dig innan hon föddes!

Jättebra att din sambo också kommer med! Det är svårt för ens partner att kunna förstå, så här i efterhand kan jag inte klandra min man för att han inte förstod förrens jag fick en diagnos och professionell hjälp. Det var jättejobbigt då men nu i efterhand förstår jag hans agerande och frustration, jag menar jag förstod ju knappt själv vad det var med mig och jag tror ingen som inte har upplevt det kan förstå. Men att han hela tiden var vid min sida och var delaktig gjorde att han snart kunde bli ett stort stöd.
Jättebra om du kan bli sjukskriven så att han kan va hemma med dig och lill-flickan!

Du har all anledning att vara STOLT över dig själv så sträck ordentligt på dig, tjejen!

Jag blir så otroligt varm i hjärtat när jag läser att ni är några som finner tröst i denna tråd, det var det som var meningen!

Ååå, vad glad jag blir när jag läser detta, Kajsaliten!

Kram på er allihop!!!

Ni är verkligen jättebra allihopa! Ni ska va stolta över er själva för hur bra och tappert ni kämpar! Kram på er!

Kajsaliten: Ååå, vad glad jag blir att läsa detta! Ha inte för stora krav på dig själv bara, när ångesten och rädslan kommer så tillåt det, du vet ju att du KAN känna kärlek och att det så småningom är det du kommer att känna mest av.

Krav är orimliga för ALLA i din situation, tala med din sambo och förklara att bara för att du har en ljus stund just nu betyder inte det att du mår överhängande bra och klarar dig utan honom ännu. Han måste finnas tills DU känner att du VILL och klarar av att va själv med henne. Den dagen kommer, jag lovar för jag vet av egen erfarenhet, men det kan ta ett tag.

När jag hade skrivits ut ifrån sjukhuset så bodde min mamma här hos oss ett tag, hon fanns för mig och Claes tog huvudansvaret för Selma. Man måste tillåta sig att vara beroende av andra utan att få dåligt samvete och känna sig som en börda.

Kram på er!
fridaochpricken.blogspot.com

Du älskar din dotter, men just nu tar andra känslor överhanden. Dessa känslor är en plåga men måste tyvärr tas i tu med först, dom inte att förtränga.

Försök att inte känna dig dålig som mamma/människa för det är du INTE, att kämpa som du gör, och många andra också gör, som jag gjorde, är en bedrift!

Tänk inte på hur du ska klara att va ensam med henne, ta en dag i taget. Jag vet att det är jättesvårt och jag ville slå alla på käften som sa att jag var duktig och att allt skulle bra, men att inte skynda är otroligt viktigt!

Jag vet inte hur era möjligheter ser ut men att Claes kunde va hemma (föräldraledig) och att jag fick vara sjukskriven så länge jag själv kände att jag behövde var en enorm trygghet som jag tror hjälpte mig.

Som sagt, man måste tillåta sig att vara beroende av andra utan att känna skuld. Det är under en kort period av livet (jag vet att det inte känns så) och det är för en god sak. Jag tycker inte att ska du va ensam med din dotter överhuvudtaget just nu, du behöver läka själv först. Det kan lätt bli bakslag. Jag var inte ensam med min dotter förrens i slutet på januari tror jag. Dagen då du känner dig redo kommer, var så säker!

KRAM

Å, vad skönt att höra att det går åt rätt håll! Skynda långsamt bara

I min blogg(under förlossningdepression och föräldraskap) har jag skrivit lite om hur det kan va att bli förälder, läs gärna så kommer du än en gång märka att du inte är ensam. Det är sorglig att detta ämne är något vi talar så lite om, att det är så tabu, det skulle göra oss alla gott om vi bara var mer ärliga mot oss själva och andra.

Jag har deltagit i en studie om förlossningsdepression som ska fungera som underlag till en uppsats. Uppsatsskrivaren (eller vad det heter?) är intresserad av att komma i kontakt med fler kvinnor som drabbats och som kan tänka sig att svara på frågor, naturligtvis helt anonymt! Även män som hamnat i en anhörigsituation vid diagnosen förlossningsdeppresion är av stort intresse. Så vill du delta eller känner du någon som vill, hör gärna av dig: fridaochpricken@live.se

Frågorna lyder som följer:

Först några allmänna frågor om dig:
Ålder:
Ort:

Frågor om själva förlossningsdepressionen:
När började du märka av depressionen?
Varför tror du att du drabbades?
Upplevde du några komplikationer eller svårigheter vid förlossningen?
Hur tog sig depressionen uttryck?
Hur påverkades din partner av depressionen?
Var detta något du/ni talade öppet om?
Hur påverkades din närmaste familj och dina/era vänner?
Hur påverkades din närmaste övriga omgivning (grannar, arbetskamrater m fl)?
Upplever du att du fick stöd från din omgivningen eller möttes du av oförståelse och okunskap?

Nu följer några frågor om vårdsituationen:
Hur såg vårdsituationen ut för dig?
Hur uppfattade du bemötandet från vårdpersonalen?
Möttes du av oförståelse och okunskap från vården?
Vad fick du för behandling och hur upplevde du den?
Vad är din åsikt om behandling med ECT?
Följdes ditt fall upp av vården på ett för dig tillfredsställande sätt?
Tror du att man inom vården bemöter dessa situationer annorlunda nu än för 15-20 år sen?
Var det något inom vårdsituationen du skulle vilja ändra på?