Inlägg från: Frida och Pricken |Visa alla inlägg
  • Frida och Pricken

    Förlossningsdepression

    Idag har jag bloggat om hur det kan bli när bebislyckan uteblir, när det inte blir som man tänkt sig... Jag drabbades nämligen av en förlossningsdepression. Jag delar gärna med mig av mina erfarnheter i hopp om att kunna hjälpa andra!

    fridaochpricken.blogspot.com/

    Finns även i känsliga rummet för er som vill skriva anonyma inlägg.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-09-12 16:13
    Nu har det fyllts på med inlägg i min blogg, så för att ni ska hitta inlägget om ovanstående så har ni länken till just det inlägget här:
    fridaochpricken.blogspot.com/2008/09/nr-bebislyckan-uteblir.html

  • Svar på tråden Förlossningsdepression
  • Frida och Pricken

    Klart jag läser! Tack för dina fina ord!

    Det glädjer mig att du mår bättre idag, hoppas det känns lite som en lättnad nu när du äntligen fått skriva av dig lite, för mig är det en del av bearbetningen.

    Det som du upplevde är det som de allra flesta upplever, inte konstigt att det tar ett tag för känslorna att komma efter en förlossning, jag vad är större och mer omvävlade än en förlossning? Ja, det skulle va hela grejen med att bli förälder i så fall...
    Att amma verkar så lätt och underbart, bara att lägga intill bebis till bröstet vid första målet och så kommer den där magiska mamma-barn-känslan som du talar om, yeah right! Det verkar som att det är mer som en bonus OM man lyckas få amningen att funka, många, många måste kämpa sig igenom tårar, ångest och såriga bröstvårtor.

    Men det är ju tvärr så att man sällan hör någon prata om det här. Man har nån sorts illusion om hur det "ska" va att bli mamma/pappa och vilka känslor man "ska" ha, när det sedan inte blir så så tror man att man är konstig eller en dålig förälder som inte älskar sitt barn, därför väljer tyvärr många att hålla detta inom sig.

    Jag menar absolut inte att man ska skrämma upp alla förstföderskor men att få höra lite mer om hur det är på riktigt tror jag faktiskt hjälper mer än det stjälper.

    Jag tycker du är jättestark som nu vågar berätta! Kram

  • Frida och Pricken
    Svar på #4
    kajsaliten skrev 2008-09-06 18:56:03 följande:
    tack för denna tråd - jag har precis blivit mamma, vår flicka är 8 dgr gammal idag o vi har varit hemma från bb i 6. jag mår väldigt dåligt...ingen mammakänsla, ingen kärlekskänsla. bara en känsla av att vilja fly bort bort bort!!! hon är vaken nattetid från 23-03, gråter eller bara tittar - o jag får panik o gråter jag också. dagtid är hon vaken i perioder, vill bli aktiverad men jag känner bara att det är jobbigt. börjar inse att jag nu är bunden...kommer inte härifrån, eller från denna situation!min underbara sambo börjar jobba nästa måndag efter sina tio dagars ledighet, jag får total panik när jag tänker på det. det innebär att jag är ensam med henne hela dagarna! att jag är tvungen att bära omkring henne, stimulera o aktivera henne! gud, det låter fruktansvärt när jag skriver allt detta...som om jag hatar henne. det gör jag inte. men jag känner bara panik. o jag vill BORT härifrån!!!
    Du ska veta att du är helt NORMAL, tillåt dessa känslor! Det är helt normalt och tillåtet att vilja fly och sakna och sörja sitt gamla liv, det kommer ju faktiskt aldrig tillbaka. Dina tankar och känslor är inte så ovanliga som du kanske tror, det är bara det att ingen vågar tala om det. Du har ju blivit mamma, allt är helt nytt, du vet ingenting, hur skulle du kunna veta det - du har ju aldrig varit mamma förut! Det tar tid att vänja sig, du har hand om en liten varelse som inte kan tala för sig, det tar tid att lära sig förstå sig på henne. Det är inte som alla säger att man så fort navelsträngen klipps kan tyda sitt barn och skilja på dess olika skrik. Men det låter ju fint... Tillåt dina tankar och känslor, skäms inte utan tala med din sambo, era föräldrar, vänner, BVC - du är långt ifrån ensam, jag lovar!

    Var inte rädd att söka hjälp om du känner att du skulle börja må allt för dåligt, ju tidigare man får hjälp desto fortare kan börja må bra igen.

    Du får mer än gärna inboxa mig, eller skriva i min blogg!
    Styrkekramar
  • Frida och Pricken
    Svar på #6
    Rödräv skrev 2008-09-10 14:56:55 följande:
    Är det ingen av er förlossningsdeprimerade mammor som kommit på tanken att ni kanske inte är lämpade för att ta hand om småbarn? Lösningen är ju i sådana fall enkel. Låt pappan vara hemma istället.
    Jag vet inte vad du vill med ditt inlägg, om det är att provocera kanske... Men klart är i alla fall att du inte har en aning vad en förlossningsdepression/depression är och innebär, avsaknad av empati och ödmjukhet verkar du däremot ha. Att drabbas av en förlossningsdepression har inget att göra med hur pass lämpad man är att ta hand om småbarn.

    Min man var hemma i över två månader efter min dotters födelse, som svar på din fråga.
  • Frida och Pricken

    kajsaliten:
    Du kommer ABSOLUT att kunna älska din dotter, det är jag säker på! Just nu tror jag att du är stressad och rädd för att din sambo ska börja jobba på måndag, eller? Prata med din sambo om det och ring till BVC redan i morgon och tala med din BVC-kontakt. Att känna denna ångest och rädsla när man för första gången ska vara ensam med sitt barn är inte konstigt, det gör vi nog alla mer eller mindre.

    Jag känner igen det där med att vara räd för att hon ska vakna, när jag var dålig kunde jag tycka att min dotter var vackrast i världen och helt underbar, när hon sedan rörde på sig så räckte det för att jag skulle få en klump en klump i halsen och hjärtat började slå snabbare...

  • Frida och Pricken
    Svar på #11
    Rödräv skrev 2008-09-11 10:55:36 följande:
    Jag menar inte att förolämpa någon. Jag bara spekulerar i huruvida orsaken till förlossningsdepression kan vara den stora omställning som det innebär att få barn. Jag inbillar mig att livet blir ganska annorlunda. Vilket inom psykologin brukar sägas vara en huvudorsak till depressioner. Anledningen att jag överhuvudtaget tar upp detta var att jag för ett tag sedan läste en artikel om att fäder också drabbas av förlossningsdepression. Vilket ju ganska tydligt visar att det inte är förlossningen som är orsaken utan snarare själva omställningen i livet. Vilket i sin tur ledde mig till spekulationen att en snabb lösning på problemet kunde vara att minska omställningen, dvs fortsätta jobba som vanligt och låta någon annan, som kanske klarar omställningen bättre, ta huvudansvaret för barnet.
    Om även fäder drabbas av förlossningsdep så torde det ju inte spela nån roll om man jobbar eller inte, förändringen kommer ju ändå. Nu talar jag för mig själv men jag skulle ha svårt att genomgå en hel graviditet och en förlossning och sen bara gå tillbaka till jobbet som om inget hade hänt, man vill ju vara hemma och ta hand om sitt barn. En depression går ju inte att förutspå så det är klart att man planerar att va hemma och att mannen ska jobba. Nej, jag tror helt enkelt INTE på den lösningen...
  • Frida och Pricken
    Svar på #18
    Jag vågar nästan påstå att jag VET att du kommer att älska henne, men det kan ta lite tid och hon är inte gammal än, din lilla flicka. Just nu är omställning i livet överväldigande och då måste man tillåta att låta känslorna för barnet vänta på sig lite, dom kommer! Jag vet hur frustrerande det är, man VILL ju älska och känna alla de där känslorna som man "SKA" och som man hade trott att man skulle känna...

    Liksom Snobben79 så var jag också sjukskriven, min man kunde således också va hemma med mig och vår flicka på föräldrapenning. Vår flicka föddes 19 nov -07 och Claes började jobba igen 1 feb -08.
  • Frida och Pricken
    Svar på #21
    Ellie skrev 2008-09-12 12:44:49 följande:
    Känner att jag vill skriva några rader i den här tråden, jättebra att ämnet ventileras och att fler vågar dela med sig. 

    När vår dotter föddes i april 2006 drabbades jag av en förlossningsdepression och jag känner så väl igen mig i bland annat det du kajsaliten skriver om att känna ångest för att hela tiden vara behövd, att ingen annan kan trösta, amma och "ta över". Min räddning var bland annat att jag slutade amma. I den situationen jag befann mig då fanns inget annat alternativ. När jag inte längre behövde känna mig så bunden kunde jag sakta men säkert må bättre igen! Att jag dessutom fick hjälp av en psykolog och en massa avlastning och stöd av nära och kära var såklart också bidragande till att jag faktiskt kunde säga att jag mådde bra igen efter en månad. Nu kan jag inte ens förstå att jag kände som jag gjorde, det känns som att det handlar om en annan människa!

    Vad som orsakade min depression vet jag egentligen inte, men gissningsvis var det en jobbig förlossning i kombination med den otroliga omställning det är att få barn. 

    Nu är jag gravid igen med BF på nyårsafton. Jag och min sambo går på regelbundna samtal hos en mvc-psykolog för att i möjligaste mån förebygga att hamna i samma situation igen. Men jag känner inom mig att det är annorlunda den här gången, jag är ju redan mamma med allt vad det innebär. Samtidigt finns rädslan alltid där, att jag ska må dåligt igen...
    Jag känner igen mig till 100% i det du skriver. Jag slutade också amma och att även Claes kunde mata ta nätter hjälpte mycket. Härligt att höra att du väntar smått igen!
  • Frida och Pricken
    Svar på #22

    Arne Anka skrev 2008-09-12 12:54:03 följande:
    Hej på erÄr en blivande pappa (v 37) som tittar runt lite för att lära mig så mycket som möjligt om hur saker går till. Jag snubblade över denna tråd, och läste den och blev först skrämd, samtidigt som oerhört tacksam att ni tagit mod till er och ändå beskriva detta som nog kan anses vara kontroversiellt. Jag bad även min sambo läsa tråden och efter det diskuterade vi en hel del.Min fråga till er;hur kan jag som sambo/pappa på bästa sätt stötta min sambo om hon drabbas av detta? Jag läste att någon hade haft lite duster med sin partner som inte var så förstående, hur ärliga var ni?Skulle ni förstå en partners oro om ni berättat precis det ni skrivit ovan, eller skulle jag om jag sa det förstöra mer än jag "lagade"Återigen tack för er uppriktighet
    Bara att både du och din sambo har läst denna tråd tror jag kommer hjälpa er jättemycket. Det är stort att få barn och många känslor är inblandade, både hos kvinnan och mannen. Det viktigaste är att vara lyhörd och ge varandra stöttning. Våga tala om era känslor för varann och för barnet, som du säkert läst så kan känslorna för barnet utebli i början och det är viktigt inte bli rädd för detta utan att veta att det är normalt. Många gånger är man inte förberedd på det. Att få barn är bland det störta man går igenom och omställningen i livet blir stor. Man får låta processen ta sin tid och inte skynda på. Som nybliven mamma idag ska man hellst kunna säga dagen efter förlossningen att det här gör vi igen nu på en gång, man ska hålla hemmet rent och städat, man ska visa upp bebis och va glad och hellst ska man också kunna springa ett maraton, det är inte så!

    Tänk på att ge varandra avlasting och egentid, det kan räcka med att få duscha i lugn och ro eller att gå på toa med stängd dörr, kanske gå till närbutiken själv och handla lite godis till kvällen. Du ska absolut inte va orlig för att din sambo ska drabbas av förlossningsdepression, men som sagt du och hon är medvetna nu. Sen mår ALLA (tror i alla fall jag) mer eller mindre dåligt när man får barn men du ska veta att det är ju långt ifrån alla som drabbas av en depression. Och jag vet inte om du har läst mitt blogginlägg, men att behandlas med ECT är extremt ovanligt.
  • Frida och Pricken
    Svar på #26
    Ligan skrev 2008-09-12 15:42:41 följande:
    Hej! Skönt att läsa om andra som kännt/känner såhär, som jag gör!Även om det är tragiskt för jag vet hur svårt det är! Har nu blivit sjukskriven, och min kille är hemma med mig och min son. Jag hade en tung graviditet av olika anledningar, fick havandeskapsförgiftning, svår förlossning och sonen har haft kolikartade besvär. Kanske inte konstigt att jag mår dåligt, men trodde aldrig att jag skulle drabbas av en depression. Jag har inte haft sådana besvär tidigare i livet, men det finns i mins släkt..Jag vet inte hur mycket som är hormonellt och vad som är baserat på tidigare upplevelser i livet...Jag har börjat äta medecin och har nu slutat amma för det har krånglat från början (sonen är 3 månader)...jag känner kärlek till honom och tar hand om honom, men samttidigt mår jag mycket dåligt...Jag har pratat med min BVC kontakt, och han har försökt få en samtalskontakt till mig, men det går trögt! Jag träffade en kurator via vårdcentralen, men hon var verkligen inte bra, och jag hade ändå inga höga förväntningar...nu har jag bokat tid privat, hoppas på att det ska vara bra, men det är ju så dyrt! Jag gör vad som helst för att bli bra nu bara, vill ju bara njuta av min familj! Som tur är så är min kille riktigt stark och bra med sonen...Jag tror inte att medecinen har börjat verka än, det tar ju ett tag...Någon mer som känner igen sig i det här, vad har du gjort för att bli bättre i så fall?
    Det finns många som känner och mår som du, du är inte ensam. Jättebra att din sambo kan va hemma och att du sökt hjälp, förhoppningsvis kommer du snart märka av tabletterna också. Du behöver bara ge det lite tid: hjälp, ev medicinering, stöd och tid är det som behövs.
    Styrkekramar till dig från mig som vet hur det känns
  • Frida och Pricken
    Svar på #48
    kajsaliten skrev 2008-09-15 21:09:37 följande:
    /---/ tror ni jag är på rätt spår?
    Jag tror absolut att du är på rätt spår! Du anar inte vad det glädjer mig, blir alldeles varm innombords. Kram
  • Frida och Pricken
    Svar på #102
    kajsaliten skrev 2008-09-19 13:33:15 följande:
    /---/ jag kom hem från mitt möte med psykologen, är helt slut...det var jättebra iallafall. vi pratade, jag fick veta att det jag känner är helt normalt o att det finnshjälp att få och ATT JAG KOMMER BLI HELT BRA!!! psykologen ringde psykiatrin när jag var där, sa att jag måste få medicin o ett möte med en psykiater för bedömning om vilken medicin. fick ett telnr dit jag kan ringa hela helgen om det krisar, annars ska jag ringa mån morg kl 8 o få en tid samma dag eller tisdag hos psykiater. blir troligen sjukskriven, o får medicin o samtalshjälp.min sambo ska följa med på det mötet; jag sa att jag mår dåligt också pga att han inte förstår o att jag har så mkt skamkänslor inför honom...jag känner mej faktiskt lite stolt över mej själv; att jag vågade söka hjälp! patetiskt...men jag är stolt över att jag har visat mej svag. det är så pinsamt detta med förlossningsdepression ju; att inte kunna älska sitt barn utan istället få ångest av henne!!!
    Jag nästan börjar gråta när jag läser detta, kajsaliten, jag blir så rörd av din styrka och ditt mod! Att söka hjälp är det svåra och största steget och det har du tagit nu, nu kommer det att rulla på mot det bättre och om ett tag kommer du att kunna älska din dotter så som du hade föreställt dig innan hon föddes!

    Jättebra att din sambo också kommer med! Det är svårt för ens partner att kunna förstå, så här i efterhand kan jag inte klandra min man för att han inte förstod förrens jag fick en diagnos och professionell hjälp. Det var jättejobbigt då men nu i efterhand förstår jag hans agerande och frustration, jag menar jag förstod ju knappt själv vad det var med mig och jag tror ingen som inte har upplevt det kan förstå. Men att han hela tiden var vid min sida och var delaktig gjorde att han snart kunde bli ett stort stöd.
    Jättebra om du kan bli sjukskriven så att han kan va hemma med dig och lill-flickan!

    Du har all anledning att vara STOLT över dig själv så sträck ordentligt på dig, tjejen!
  • Frida och Pricken
    Svar på #109
    kajsaliten skrev 2008-09-19 20:40:28 följande:
    frida o pricken o tjejen81: TACK!!! jag känner mej ännu mer stolt över mej själv när jag läser det ni skriver! ett speciellt tack till dej frida...det var ju du som startade den här tråden; vet inte vad jag skulle göra utan den!/---/
    Jag blir så otroligt varm i hjärtat när jag läser att ni är några som finner tröst i denna tråd, det var det som var meningen!
  • Frida och Pricken
    Svar på #220
    kajsaliten skrev 2008-10-02 19:43:23 följande:
    hur mår ni allihop? det känns som om vi känner varandra på sätt o vis, trots att vi aldrig mötts...eller ens vet vad vi heter! det är så skönt att denna tråd finns, jag brukar läsa den ofta ofta, gå tillbaka flera dgr i tiden o läsa t om.mår rätt ok idag! fattar ingenting; men har känt mej lugn o harmonisk faktiskt! o kunnat umgås med dottern, suttit o pratat med henne utan att bli stressad ellerkänt att jag spelar ett spel!!! var hos min kurator igår på fm samt bvc på em, o tror att de besöken gjorde att jag mår bättre idag - samt att jag förstås aldrig är ensam just nu. det kommer nog vara så ett tag framåt, jag måste få vila från det tyngsta ansvaret o låta mej själv landa som mamma o allt vad det innebär. bvc-sköterskan är helt underbar! hon sa igår att denna period är så kort i mitt liv, att jag mår dåligt alltså under mitt barns första tid,o att det är helt ok att tillåta sej själv vara svag o beroende av andra. det kändes så skönt...min sambo var med, tror hennes ord sjönk in i honom också. så idag har varit en bra dag - kanske har också medicinen börjat verka, hoppas det...imorgon är en ny dag, vet inte hur den blir. men jag ska försöka minnas idag o ta fram det minnet när ångesten griper tag i mej igen!
    Ååå, vad glad jag blir när jag läser detta, Kajsaliten!

    Kram på er allihop!!!
  • Frida och Pricken

    Ni är verkligen jättebra allihopa! Ni ska va stolta över er själva för hur bra och tappert ni kämpar! Kram på er!

  • Frida och Pricken
    Svar på #324
    Kajsaliten: Ååå, vad glad jag blir att läsa detta! Ha inte för stora krav på dig själv bara, när ångesten och rädslan kommer så tillåt det, du vet ju att du KAN känna kärlek och att det så småningom är det du kommer att känna mest av.

    Krav är orimliga för ALLA i din situation, tala med din sambo och förklara att bara för att du har en ljus stund just nu betyder inte det att du mår överhängande bra och klarar dig utan honom ännu. Han måste finnas tills DU känner att du VILL och klarar av att va själv med henne. Den dagen kommer, jag lovar för jag vet av egen erfarenhet, men det kan ta ett tag.

    När jag hade skrivits ut ifrån sjukhuset så bodde min mamma här hos oss ett tag, hon fanns för mig och Claes tog huvudansvaret för Selma. Man måste tillåta sig att vara beroende av andra utan att få dåligt samvete och känna sig som en börda.

    Kram på er!
    fridaochpricken.blogspot.com
  • Frida och Pricken
    Svar på #328
    Du älskar din dotter, men just nu tar andra känslor överhanden. Dessa känslor är en plåga men måste tyvärr tas i tu med först, dom inte att förtränga.

    Försök att inte känna dig dålig som mamma/människa för det är du INTE, att kämpa som du gör, och många andra också gör, som jag gjorde, är en bedrift!

    Tänk inte på hur du ska klara att va ensam med henne, ta en dag i taget. Jag vet att det är jättesvårt och jag ville slå alla på käften som sa att jag var duktig och att allt skulle bra, men att inte skynda är otroligt viktigt!

    Jag vet inte hur era möjligheter ser ut men att Claes kunde va hemma (föräldraledig) och att jag fick vara sjukskriven så länge jag själv kände att jag behövde var en enorm trygghet som jag tror hjälpte mig.

    Som sagt, man måste tillåta sig att vara beroende av andra utan att känna skuld. Det är under en kort period av livet (jag vet att det inte känns så) och det är för en god sak. Jag tycker inte att ska du va ensam med din dotter överhuvudtaget just nu, du behöver läka själv först. Det kan lätt bli bakslag. Jag var inte ensam med min dotter förrens i slutet på januari tror jag. Dagen då du känner dig redo kommer, var så säker!

    KRAM
    kajsaliten skrev 2008-10-14 13:57:20 följande:
    tack så jättemycket för ditt inlägg igår frida och pricken - jag ska låta min sambo läsa det! jag känner mej så misslyckad för tillfället...deppig, låg o helt enkelt dålig som mamma. misslyckad som människa också:(. varför? jag har ju mått så bra , känt mej så trygg o så...min mamma ärhär ju nästan jämt eller min sambo. o min flicka hade nästan slutat gråta...trodde jag iallafall. igår o idag har hon gnällt igen, hela dagen nästan. o jag tänker på hur det ska bli när jag väl ska vara ensam med henne...hur sjutton ska jag klara det??? att hela tiden ha henne hos mej, så nära - denna symbios gör mej livrädd!!! o jag blir så besviken på mej själv, jag älskar ju min dotter (tror jag iallafall) o jag borde ju vilja vara med henne...jag vill klara detta NU !
  • Frida och Pricken
    Svar på #355
    Yohanna1985 skrev 2008-11-11 15:25:25 följande:
    Jag mår 7 resor bättre äntligen. Fick diagnosen "amningsdepression"/traumareaktion och min deppighet försvinner i takt med att mjölken sinar. Men visst är vissa dagar tuffare. Vilken omställning det är att bli mamma!!!var ingen som talade om att man KUNDE må så dåligt efter en förlossning ELLER av amning heller för den delen!
    I min blogg(under förlossningdepression och föräldraskap) har jag skrivit lite om hur det kan va att bli förälder, läs gärna så kommer du än en gång märka att du inte är ensam. Det är sorglig att detta ämne är något vi talar så lite om, att det är så tabu, det skulle göra oss alla gott om vi bara var mer ärliga mot oss själva och andra.
  • Frida och Pricken

    Jag har deltagit i en studie om förlossningsdepression som ska fungera som underlag till en uppsats. Uppsatsskrivaren (eller vad det heter?) är intresserad av att komma i kontakt med fler kvinnor som drabbats och som kan tänka sig att svara på frågor, naturligtvis helt anonymt! Även män som hamnat i en anhörigsituation vid diagnosen förlossningsdeppresion är av stort intresse. Så vill du delta eller känner du någon som vill, hör gärna av dig: fridaochpricken@live.se

    Frågorna lyder som följer:

    Först några allmänna frågor om dig:
    Ålder:
    Ort:

    Frågor om själva förlossningsdepressionen:
    När började du märka av depressionen?
    Varför tror du att du drabbades?
    Upplevde du några komplikationer eller svårigheter vid förlossningen?
    Hur tog sig depressionen uttryck?
    Hur påverkades din partner av depressionen?
    Var detta något du/ni talade öppet om?
    Hur påverkades din närmaste familj och dina/era vänner?
    Hur påverkades din närmaste övriga omgivning (grannar, arbetskamrater m fl)?
    Upplever du att du fick stöd från din omgivningen eller möttes du av oförståelse och okunskap?

    Nu följer några frågor om vårdsituationen:
    Hur såg vårdsituationen ut för dig?
    Hur uppfattade du bemötandet från vårdpersonalen?
    Möttes du av oförståelse och okunskap från vården?
    Vad fick du för behandling och hur upplevde du den?
    Vad är din åsikt om behandling med ECT?
    Följdes ditt fall upp av vården på ett för dig tillfredsställande sätt?
    Tror du att man inom vården bemöter dessa situationer annorlunda nu än för 15-20 år sen?
    Var det något inom vårdsituationen du skulle vilja ändra på?

Svar på tråden Förlossningsdepression