Förlossningsdepression
Bra att detta ämne tas upp, det är som sagt fortfarande någotslags tabu-- även om jag upplever att det blivit bättre bara de sista åren. Jag födde mitt första barn 2004, graviditeten var utan problem, förlossningen jättebra men redan när vi kom till BB (efter 2 timmar) kände jag paniken komma krypande. Jag kommer så väl ihåg att jag konstaterade att även om jag kunde komma på hur jag skulle kunna göra mig av med barnet så visste ju alla om att det hade fötts och varit ok!
Jag pratade med BVC redan när de kom på hembesök efter en vecka men hon ville att jag skulle avvakta tills dess barnet var 6 veckor. Om jag fortfarande inte ville ha barnet, inte ville vara ensam med barnet osv efter 6 veckor så skulle jag få hjälp.
Min man började arbeta dagen efter vi kom hem från BB så jag var ensam från tidig morgon till sen kväll (han hade ett nytt jobb). Jag försökte förklara för honom men tyvärr förstod han inte förrän långt efteråt.
Tyvärr var jag iskall både i mina känslor till honom och till barnet- jag kände ingenting utom panik över att behöva vara med barnet. Jag tyckte inte att barnet var gulligt jag kunde titta förvånat på mina vänner i föräldragruppen som satt och gullade med sina små det hade aldrig fallit mig in att göra. Jag såg bara till att slippa vara med barnet så mycket som möjligt- jag gick långa promenader ( vi snackar mil!) och aldrig har väl vår lägenhet varit så välstädad och maten så vällagad och förberedd. Jag delade upp dagen i perioder. Bara jag överlever tills dess jag har måste börja laga lunch (då jag tvingade min make att komma hem och äta), bara jag överlever tills dess jag kan gå på promenad och fördriva tid, bara jag klarar mig tills dess jag kan börja laga middag och tills dess maken satte nyckeln i dörren så att jag kunde lämna över barnet till honom och ta ledigt mellan amningarna.
Efter 10 månader fick jag hjälp av psykolog och jag drog ner rejält på amningen och slutade efter 1 år- då avtog ochså mina problem väldigt snabbt- sen tog det tyvärr lång tid innan känslorna kom till för barnet- de ökade långsamt i styrka.
När jag blev gravid med nr 2 efter nästan 3 år (jag vågade inte prova innan dess eftersom jag var rädd att det skulle bli likadant igen) så pratade jag med MVC och fick komma till psykolog under graviditeten. Men redan under graviditeten kändes det bättre och jag kan säga att det är helt annorlunda denna gång. Jag älskar mitt barn redan efter ett par veckor och vill ligga och gulla och titta i timmar!
jag kan känna mig lurad på min småbarnstid med första barnet eftersom den bara var plågsam och kall. Men samtidigt är jag glad åt att det känns så bra denna gång av flera anledningar- jag kan nämligen konstatera att det verkligen var något fel med mig förra gången. I efterhand har det ibland känts som om jag bara snöade in- att jag borde ha kunna ryckt upp mig- som min make tyckte att jag skulle göra (nu har han förstått att det inte gick).
Nå, lite snurrigt och långt inlägg. Men till Kajsaliten- det blir bättre även om det kan ta tid- stå bara på dig och be att få hjälp. Det går att överleva även om maken är på jobbet och du har ångest över att vara ensam men gör inte som jag och lid i onödan utan se till att få hjälp av BVC eller be släkt och vänner komma och vara med er. BAra en liten stund av sällskap kan underlätta.