Förlossningsdepression

Hej! Skönt att läsa om andra som kännt/känner såhär, som jag gör!Även om det är tragiskt för jag vet hur svårt det är! Har nu blivit sjukskriven, och min kille är hemma med mig och min son. Jag hade en tung graviditet av olika anledningar, fick havandeskapsförgiftning, svår förlossning och sonen har haft kolikartade besvär. Kanske inte konstigt att jag mår dåligt, men trodde aldrig att jag skulle drabbas av en depression. Jag har inte haft sådana besvär tidigare i livet, men det finns i mins släkt..Jag vet inte hur mycket som är hormonellt och vad som är baserat på tidigare upplevelser i livet...Jag har börjat äta medecin och har nu slutat amma för det har krånglat från början (sonen är 3 månader)...jag känner kärlek till honom och tar hand om honom, men samttidigt mår jag mycket dåligt...Jag har pratat med min BVC kontakt, och han har försökt få en samtalskontakt till mig, men det går trögt! Jag träffade en kurator via vårdcentralen, men hon var verkligen inte bra, och jag hade ändå inga höga förväntningar...nu har jag bokat tid privat, hoppas på att det ska vara bra, men det är ju så dyrt! Jag gör vad som helst för att bli bra nu bara, vill ju bara njuta av min familj! Som tur är så är min kille riktigt stark och bra med sonen...Jag tror inte att medecinen har börjat verka än, det tar ju ett tag...Någon mer som känner igen sig i det här, vad har du gjort för att bli bättre i så fall?

skönt att andra delar med sig!!! jag kan känna mig så konstig som har så svårt med denna omställning att bli mamma, kärleken finns där, men all osäkerhet kommer emellan....och det är inte den självklara kärlek som jag hade förväntat mig, snarare en slags beskyddarinstinkt för mig, det går inte att bara "rycka upp sig" heller, det är verkligen en dag i taget...jag tror att samtal och medicin är bra, men någonstans inser jag ju att jag själv måste göra största jobbet för att bli bra...och att försöka sänka prestationskraven, fan vad svårt jag tycker det är när det känns som "alla andra" runtomkring klarar av omställningen till föräldrarlivet så perfekt...även om jag logiskt förstår att det inte är så...det här med att kärleken växer fram tycker jag är svårt att acceptera, jag trodde den skulle vara omedelbar på ett helt annat sätt...mer självklar och direkt...önskar också att man hade pratat mer om det här på föräldrarutbildningen osv...att man kan känna såhär, att inget blir som man tänkt sig riktigt...det tar hårt på stoltheten och självkänslan detta!

Nu har jag ätit medicin i snart tre veckor och tycker det börjar hjälpa, mycket av depressionen kan ju vara hormonell?, jag har ganska svår pms i vanliga fall..jag har alltid varit rätt skeptisk till antidepressiv medicin men har nu helt tänkt om, för det hjälper verkligen!
Tjejen 81: jag håller med om att man hjälper kroppen med medicin. Det blir lättare att ta tag i allt...

tjejen 81, en medicin som heter citalopram, tog du också den? Jag tycker jag märker en förbättring som sagt, men den kommer gradvis...ingen omedelbar verkan..tänker jag tillbaka hur jag mådde innan så hjälper den helt klart!

En dag i taget får man verkligen ta! Jag känner igen mig i alla som upplever att det blev bättre när de slutade amma, så känner jag också! Jag tycket samtidigt att det var sorgligt, men det har gett mig utrymme att börja må bättre, och min sons pappa har verkligen knutit an till honom nu...kolik är så jobbigt när man själv mår dåligt!

Lite tips: Jag ger ibland en ersättning som heter bifilus som vår BVC kontakt rekommenderade, den får igång magen. Det finns även någonting som heter windi, som man kan beställa på nätet. Det är små rör som hjälper barnet att få ut gaser. Man ska inte göra det för mycket bara, men det hjälper! Det är det enda som fått vår son att sluta gallskrika flera timmar, han blir en helt annan bebis!

Kram till alla!

hej tjejer! Jag har skrivit förut lite i den här tråden om att ja också drabbats av en förlossningsdepression. Jag har fått anti depp medecin, men tyvärr ingen bra att prata med. BVC där jag bor verkar inte riktigt fungera, och de har ingen BVC psykolog nu, typiskt! Min kille har varit hemma med mig, men nu är han tillbaka på jobbet. D känns ovant att vara själv m min son som nu är 4 mån...jag känner igen mig mycket i vad många av er skriver! D är verkligen en dag i taget...

hej igen...ja tycker det är lite svårt på de två föräldraträffar jag tagit mig iväg på, alla de mammorna verkar må bra, men man vet ju inte riktigt.. och alla pratar om babygympa, babysimm osv...hitills har det mest känns pressande, som ett extra "måste", men min förhoppning var att det skulle kännas stödjande. Får se om jag går igen...som det är nu har jag bara hållit en fasad, och det är ju inge vidare, varken för mig eller min son..jag känner att det är så tabu någonstans att prata öppet om att må skit efter en förlossning med andra mammor. Jag vet ju att jag gör vad jag kan för att min son ska må bra ändå...men pressen på oss tjejer är så enorm på många sätt tycker jag. Jag önskar det blev ännu mer öppet att prata om depression överlag, att man inte väljer att ha det själv...

Hej Kajsaliten! Jag känner igen mig en del i det du skriver, att de strategier jag hade innan min son kom för att hantera livet inte fungerar nu. Jag är själv med sonen nu, men min sambo tar honom varje natt. Det är som om de problem jag hade innan blir förstärkta nu, jag kämpar som du, det är verkligen inte lätt...