tjolahopp81

Äldre 12 Sep 20:29

379 svar

Förlossningsdepression

Hej Frida och Pricken och alla andra!

För ett år sedan födde jag min älskade och ljuvliga dotter.

De fyra första månaderna känns som bortrövade, jag vill inte, vågar inte och orkar inte minnas/tänka på dem. Tårar, såriga och variga bröstvårtor, tårar, besök på psykakuten, dostinex för att avsluta mjölkproduktionen, tårar, oro, ångest, rädsla, tårar, oro, spädbarnsteamet, anti-depr. medicin...Ja, listan kan göras lång.

Under resans gång har jag sååå saknat några som er att få prata av mig hos! Jag tror nämligen att samtal med andra i liknande situation är en stor befrielse, i alla fall skulle det ha varit det för mig. Någon mer än jag som känner behov av fortsatt kontakt???

Idag går jag fortfarande på medicin, men har nu jobbat i snart en månad. Jag var så enormt trött innan jag började jobba och jag trodde att tröttheten och depressionen skulle bli värre när jag började jobba, men faktum är att jag mår om möjligt ännu bättre nu. Mitt behov av att prata med andra är ändå lika stort, känns som ett tomrum någonstans inom mig.

(Just nu vågar jag inte tänka på fler barn, vill inte spricka så mycket och vill inte drabbas av ännu en förlossningsdepression.)

Tips!: www.bokus.com/b/9789172320727.html

Kram på er!

tjolahopp81

Äldre 13 Sep 20:17

#34

Svar på #33

kajsaliten skrev 2008-09-13 11:24:08 följande:

det är verkligen underbart att denna tråd finns! jag pratade med bvc igår, hon tog mej verkligen på allvar o på måndag ska jag ringa psykologen på bvc! min bvc-sköterska var helt odramatisk, sa att jag inte är den sista eller den första mamman som känner såhär, o att det KOMMER BLI BRA! hon sa det helt övertygande! knäppt egentligen att jag är så beroende av att höra det från människor; att få en försäkran om just att det kommer att ordna upp sej...vår lilla tjej är helt oregelbunden i sov-vanor, helt normalt har jag förstått. varje kväll fasar jag för natten, om hon ska vara vaken... o för varje dag blir hon mer o mer aktiv. så skönt det skulle vara om hon vore som första dagen på bb; sov hela tiden! o så skönt det är med denna tråd där jag kan skriva det; det låter så hemskt att vilja att ens bebis ska sova hela tiden ju - men här kan jag skriva just det!

Vad skönt att du fått bra hjälp! Starkt av dig att "krypa till korset" och be om det! Jag kände precis som du, att när dottern sov då lugnade jag ner mig. Bävade inför när hon skulle vakna, hur skulle jag då veta vad hon ville ha? Mat? Närhet? Ny blöja? Ont i magen? Varför kunde inte jag läsa av mitt barns signaler så tryggt och säkert som alla andra kunde göra? Ibland fick jag känslor som att dottern förstod mer än mig.

Minns att jag, sambon och lilla dottern var ute på promenad en kväll. Vi gick förbi ett hus där en familj satt och åt med levande ljus på bordet. Tänkte att detta inte skulle kunna gå på flera år och att livet var förstört, men tji fick jag för dottern är drygt 12 månader och vi har redan tänt många ljus...

Skulle även vilja påpeka att visst ligger det största ansvaret hos en själv att bli frisk, men ibland klarar inte kroppen av att arbeta på egen hand, i mitt fall hade denna process tagit enormt mycket längre tid utan medicinering. Frågan är om jag hade klarat av att vänta... jag var så pessimistisk och negativt inställd mot mig själv och världen runt omkring och jag tror detta skulle blivit värre då.

tjolahopp81

Äldre 14 Sep 19:18

#38

Ligan: Vilken medicin tar du?

Smultron81: Nej, en förlossn.depr måste inte komma på en gång. Den kan dyka upp någon gång under första året som mamma. Men det allra vanligaste är trots allt under de första månaderna.

natalie25: Hur du kan hjälpa henne...beror ju på hur depr yttrar sig hos din syster. Är hon ledsen? Trött? Orolig? Rädd för att vara ensam? Svårt med amningen? För mig hjälpte det otroligt mycket att ha någon hos mig hela tiden, någon som stod mig nära (o då spelade inte små barn någon roll alls!). Jag hade och har fortfarande stort behov att prata om min oro och alla rädslor, behövde lugnande ord och någon som visade mig igenom allt som skulle göras. Försök få henne att vila och, om du kan, ta hand om hennes bebis under tiden (du som redan har två ). Det är jätteviktigt att få vila och sova när man är deprimerad!

tjolahopp81

Äldre 14 Sep 20:39

#40

Svar på #39

Ligan skrev 2008-09-14 20:22:16 följande:

tjejen 81, en medicin som heter citalopram, tog du också den? Jag tycker jag märker en förbättring som sagt, men den kommer gradvis...ingen omedelbar verkan..tänker jag tillbaka hur jag mådde innan så hjälper den helt klart!

Först tog jag Sertralin, men den hjälpte inte fullt ut så då fick jag byta till Efexor depot. Efexor påverkar både adrenalin och noradrenalin.

tjolahopp81

Äldre 15 Sep 20:57

#46

Svar på #41

natalie25 skrev 2008-09-14 21:47:50 följande:

Svar på #38
ja hon e jätte trött, får panik ångest precis innan hon ska somna, hon ligger bara o tänker på att lilltjejen inte får vakna. hon vill bara sova. hon äter dåligt så hon e vimsig o snurrig, hon e rädd att hon ska tappa lillan eftersom hon e svag.orolig för allt. känner sig misslyckad för att hon inte kan ta hand om tjejen.hon e tillbaka på bb nu, har fått medicin för att sluta amma( hon orkar inte)nåt o sova på. jag hoppas det blir bättre. hennes kille kommer vara hemma ett tag.men ska man bara åka dit fast hon tycker hon koncentrerar sig bättre ensam?vet liksom inte hur mycket jag vågar tvinga mig på.jag tänkte också ta flickan lite, gå på promenad, handla lite laga lite mat.sen vill jag inte köra över killen, men han behöver ju också stötning o vila kan jag tycka.tack så hemskt mycket för tipsen

Åh, vad bra att din syster får hjälp nu! När jag väl samlat mod till mig att sluta amma, trots allas peppningar om att fortsätta (min sambo m.fl. förstod inte hur mycket amning kan påverka psyket...) kände jag mig mycket bättre till mods samtidigt som jag fortfarande kan få enorma skuldkänslor för att min lilla tjej inte blivit ammad och fått bröstmjölken som alla talar så gott om. Det gör ont att höra sådana diskussioner när man hade velat men inte orkar eller kan! Jag känner igen mig i så gott som allt du skriver om din syster. Jag tror hon kommer uppskatta allt du gör och kommer göra för henne, men hon kommer kanske inte orka vara så tacksam eftersom hon har så mycket att grubbla och oroa sig för själv. När hon sedan mår bättre (för det kommer hon göra med eller utan medicin) då inser hon hur mycket din hjälp har betytt, jag lovar! Jag tycker inte hon ska tveka att ta anti-depr om hon blir erbjuden, speciellt eftersom hon inte behöver tänka på att något går över till bebisen. Det tar några veckor innan medicinen börjar hjälpa, men sedan kommer hon och bebisens pappa mer och mer kunna släppa all oro och börja njuta av att ha en liten i hemmet!

tjolahopp81

Äldre 15 Sep 21:03

#47

Svar på #42

Hugo Boss skrev 2008-09-14 22:08:03 följande:

Underbar tråd, med alla som delar med sig.jag fick en son för fyra månader sen...i början levde jag i ngn slags vakuumbubbla, men den bubblan sprack rätt snabbt. Men jag var rätt lycklig när jag levde i den där bubblan..Nu vet jag inte vart jag ska ta vägen. Vågar inte prata med min sambo, vågar inte ta upp det med bvc, vågar inte vända mig till psykakuten eller vårdcentralen.Jag är livrädd för mig själv..livrädd att det ska hända min son något. Framförallt att jag ska tappa kontrollen och göra honom illa!jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till!!!Är ständigt trött, gråter mig till sömns (går alltid och lägger mig innan mannen), orkar inget..känns som om hemmet förfaller..Jag bli som apatisk när sonen gråter otröstligt..vet inte vad jag ska göra..(har gått på antidepp innan graviditeten..ångestdämpande osv..men slutade när vi bestämde oss för att skaffa barn)

Svårt och jobbigt läge för dig... Vad är det som gör att du inte vågar ta upp det med din sambo? Han kanske ändå märker att något är på tok fast han inte säger något till dig. Försök tänka på lillkillens bästa och om du inte orkar prata med din sambo kanske du kan ropa på honom till sängen när du gråter. Då ser han ju att du inte mår som du faktiskt är värd att göra... Finns det någon vän du orkar ta upp det med eller någon kontaktperson inom vården? Allt kommer kännas så mycket skönare för dig (och resten av familjen) om ni får rätsida på det här. Jag skulle så gärna vilja hjälpa dig, Hugo Boss!

tjolahopp81

Äldre 15 Sep 21:12

#49

Svar på #43

kajsaliten skrev 2008-09-15 09:22:43 följande:

tragiskt, men det hjälper att läsa om att andra mår lika dåligt som jag:(...eller det kännslättare iallafall.natten har varit hemsk. lilltjejen var vaken från 24-06...skrek när hon inte blev buren, kinkade, smågrinade hela tiden. meningen att jag skulle ta natten (min sambo har gjort det hittills, vår bebis är vaken varenda natt!)för sambon börjar jobba idag men jag fick panik kl 1, bara lämnade henne i sängen gallskrikande o gick ut på tomten. ville dö...hoppa i sjön. men här är jag, trött så in i döden. o ensam...hon sover nu, hörde henne precis så hon vaknar väl snart. kl 12 ska jag ringa psykologen på bvc, hoppas jag får tag på henne. min mamma kommer kl 11 för att hjälpa mej med avlastning...hur kan det vara normalt för en 2 1/2 v gammal bebis att vara vaken i 6 timmar på natten???? vad ska jag göra för att få tyst på henne? inte ens amning hjälpte, hon låg o krafsade som en galning...

Stackars dig! Vad starkt av dig att lämna över till sambon i natt! Det är ju också ett sätt att säga ifrån. Har du fått tag i BVC? Är du orolig för dottern när hon gråter eller blir du bara galen och frustrerad? Vad tror du om att komma ifrån allt för en stund? Gå till ett fik med en vän eller ensam, biblioteket, gå på stan... Kämpa på!

tjolahopp81

Äldre 15 Sep 21:34

#50

Svar på #48

kajsaliten skrev 2008-09-15 21:09:37 följande:

jag vill bara säga tack till er alla som skriver här...både till er som vill muntra upp o till er andra som mår lika dåligt som jag gör. vi måste hjälpa varandra o försöka stötta varandra - denna tråd är min livlina just nu! o till dej natalie25 - din syster är lycklig som har dej! tänk så fina människor det finns ändå...imorgon bitti kl 8 har jag lång teltid med min blivande samtalskontakt. känns jätteskönt! jag o min sambo har pratat också, han sa att han fr o m nu tar nätterna fram till 3-4 = den jobbigaste o svåraste tiden för mej. det känns som en stor lättnad det också..allt det praktiska känner jag måste lösas för att jag ska kunna börja knyta an o bli mamma. tror ni jag är på rätt spår?

Såg inte detta inlägg förrän jag skrivit det andra till dig! Jag tycker du fattat kloka beslut om samtalshjälp och om att din sambo tar nätterna. Jag är jätteglad att jag fann denna tråd och jag vill inte lämna er på ett bra tag! Tillsammans blir vi starka supermorsor

Ha nu en bra natt och tänk på att er bebis är just er bebis så ha inte dåligt samvete för att sambon tar största delen av natten. Min sambo fick ta hela nätterna och största delen av dagarna, jag bara sov och sov och grät och grät. Och idag är lilltjejen mammig som sjutton!

tjolahopp81

Äldre 15 Sep 22:22

#52

Svar på #51

Dinkanesh skrev 2008-09-15 21:55:48 följande:

Jättebra med såna här trådar! Önskar jag hade hittat en liknande när jag drabbades för 3½ år sedan. Det tog nästan ett år med medicin och samtal innan jag mådde bra igen.Något som hade hjälpt mig oerhört var om någon jag litade på, min faster i mitt fall, hade kunnat vara hos oss dygnet runt när det var som jobbigast. Någon som hade kunnat vagga lillan när hon vaknade när man stod i duschen, någon som hade kunnat fixa lite mat åt en och bara vara där när man bröt ihop. Jag hade visserligen min sambo hemma, men han hade diskbråck och låg på en madrass i vardagsrummet. Kunde inte sitta, inte stå och verkligen inte bära. Operationen skjöts upp och upp i några månader, men han fick inte bära tösen efteråt heller. Sen hade vi en stor hund som behövde sysselsättas, vilket jag inte pallade. Och att dottern bara skrek och inte sov mer än 15-20 minuter x3 på en hel dag fick en inte mer utvilad. För 11 månader sedan föddes vår son, vårt andra barn, och jag var övertygad om att åka ner i hålet igen. Men det hände aldrig.Dock var det jobbigt de första månaderna när han sov länge på dagarna men var vaken hela nätterna till 6-7 på morgonen.Nu i efterhand kan vi se att det hade varit bäst om sambon tagit helt föräldraledigt från jobbet för att vara hemma med oss, för att orka med överhuvudtaget. Ger er alla som behöver en jättestor kram!!

Vad kul att det verkat gå så bra efter sista graviditeten! Skönt att höra att att man faktiskt inte behöver hamna i fällan igen..

tjolahopp81

Äldre 16 Sep 20:04

#62

Svar på #61

Ellinor Doolittle skrev 2008-09-16 13:22:50 följande:

Här har ni en till *räcker upp handen*.....Fick en fantastisk dotter för 2,5 år sedan och mådde skit i ett helt år.Kraftig ångest dag som natt. Kände mig otillräcklig och otacksam. Ful och meningslös. Orkeslös. Hade ingen lust med något. Rädd för allt. Framförallt var jag fixerad vid döden, att jag skulle dö, att lillan skulle dö. Fick sömtabletter utskrivna när hon var 6 månader. Propavan. Då sov jag dygnet runt. Sambon var hemma med dottern.Gick ner i vikt, från 70 kg till 55 på ett år. Kunde inte behålla något pga ständiga diareér (magkatarr) och urinvägsinfektioner.Avverkade 2 psykologer under detta året.Sedan hände något på sommaren.... jag började liksom leva igen. Började släppa dödsångesten och tänka positivt. Började planera framåt...Jag blev frisk igen. Jag blev mig själv! Problemet är att jag är gravid i v 34 nu och känner av samma tankar som tidigare, fast nu redan innan förlossningen....Kommer jag åka dit igen? Tack för denna tråden! Jag kommer nog "hänga" här en del!

Om du inte redan gjort det så tycker jag absolut att du ska ta upp dina känslor med din barnmorska! De finns där för dig...

Förlossningsdepression

INNEHÅLL