Förlossningsdepression

Frida och Pricken:

Denna kommentar skrev jag på din blogg. Men jag skriver den även här på familjeliv så att nyblivna mammors (och pappors) verklighet beskrivs lite mer nyanserat. Jag hade velat veta att det är OKEJ att känna så här och att många andra också gör det! Jag kände mig så oerhört ensam och olycklig, och skämdes så djupt.

Hej!
Jag känner stor beundran inför dig att du vågade "tala" ut om detta, att blotta dig. Min son är nu 7,5 mån och jag älskar honom och tycker ofta att livet med barnet är kul. Så var det inte från början. Jag hade enorm ångest på BB och första tiden (läs månader) hemma med sonen, jag tyckte att jag inte alls älskade honom, allt var jättejobbigt och hemskt. Jag försökte leta efter glädjestunderna (och hittade dem ibland, om än forcerat) och intalade mig varje dag att det är KLART att jag älskar honom! Jag skämdes så otroligt mycket för alla mina mörka tankar, jag kunde ju inte vara normal, "alla andra" tyckte ju att livet med en nyfödd var den underbaraste presenten man kunde få. Jag sjönk inte lika djupt som du, men jag mådde inte heller bra. Jag vågade inte be om hjälp och har sakteligen tagit mig ur det värsta. Jag kan dock fortfarande känna att det är jobbigt att ha blivit mamma, men jag är övervägande glad idag. Stor kram till dig och din familj. Så skönt (missförstå mig rätt) att läsa om hur det var för dig. Veta att man inte är själv om att vara konstig!

Tjejan83

Äldre 16 Sep 12:05

#57

kajsaliten skrev 2008-09-11 20:14:13 följande:

vad skönt det är att höra att man inte är ensam - detkänns mycket lättare då faktiskt.vår dotter har haft nätter då hon sovit, men även nätter som igår då hon var vaken nästan hela tiden. lite skrikig, men mest bara aktiv. andra mammor hade klarat det...men jag mår bara dåligt. får sån ångest...ångest av att känna hur hon krafsar på mej med sina händer o fötter, ville bara gå härifrån inatt vid 2-tiden. sambon tror det har blivit bättre...o det hade det ju, litegrann. men så, efter en sån där natt då hon behöver mej så mycket så rasar allt!jag känner ingen kärlek till henne alls. hon är som en främling för mej. jag ger henne mat, jag försöker gulla med henne - men hela tiden har jag paniken där inom mej. när hon sover går jag på helspänn o väntar på att hon ska vakna...berättade för bvc -tanten om detta i tisdags när hon var här på hembesök, hon tog mej på allvar o sa att det finns hjälp om jag behöver det; att jag o min sambo ska vara vaksamma. jag sa ikväll att jag tänker ringa bvc i morgon eller efter helgen o be om hjälp - min älskade pojkvän blev förvånad; han tror jag mår bättre! hans ex hade psykiska problem, hon blev inlagd under ett halvår, o jag vet att det var jättesvårt för honom. o nu har han mej; lika galen jag!förlåt detta brev o mina förvirrade rader ni som läser - jag är bara så olycklig, så ledsen. känner mej så jävla dålig.ångesten river inom mej...jag kommer aldrig att kunna älska min dotter!

Det kommer att bli lättare! Det är svårt att tro nu, men det kommer det. Jag kan fortfarande känna som du beskriver, men inte alls lika ofta som förut och jag ser till att få avlastning när jag känner att jag närmar mig brytpunkten. Du är INTE galen. Vet dock hur du känner, så tänker jag också om mig själv ibland. Stor kram till dig.

Tjejan83

Äldre 16 Sep 12:06

#58

Frida och Pricken skrev 2008-09-11 20:37:51 följande:

Jag känner igen det där med att vara räd för att hon ska vakna, när jag var dålig kunde jag tycka att min dotter var vackrast i världen och helt underbar, när hon sedan rörde på sig så räckte det för att jag skulle få en klump en klump i halsen och hjärtat började slå snabbare...

ÅH vad jag känner igen mig själv!!!!! Vilken hjälp att läsa andra som vågar sätta ord på känslorna och skriva och dela med sig!

Tjejan83

Äldre 16 Sep 12:20

#59

Arne Anka skrev 2008-09-12 12:54:03 följande:

Hej på erÄr en blivande pappa (v 37) som tittar runt lite för att lära mig så mycket som möjligt om hur saker går till. Jag snubblade över denna tråd, och läste den och blev först skrämd, samtidigt som oerhört tacksam att ni tagit mod till er och ändå beskriva detta som nog kan anses vara kontroversiellt. Jag bad även min sambo läsa tråden och efter det diskuterade vi en hel del.Min fråga till er;hur kan jag som sambo/pappa på bästa sätt stötta min sambo om hon drabbas av detta? Jag läste att någon hade haft lite duster med sin partner som inte var så förstående, hur ärliga var ni?Skulle ni förstå en partners oro om ni berättat precis det ni skrivit ovan, eller skulle jag om jag sa det förstöra mer än jag "lagade"Återigen tack för er uppriktighet

Vilket fint initiativ! Min man var mycket stöttande. Först skämdes jag och vågade inte riktigt berätta hur jag kände, inte ens för honom, ville inte att han skulle bli rädd eller tro att han var gift med ett pucko eller att vår son hade en hemsk mamma. Men när jag väl vågade berätta för min man så var han väldigt förstående och gav mig så enormt mycket stöd, och det bara genom att säga att det var okej att jag kände som jag gjorde, att jag var helt normal och att många andra säkert kände likadant, han mötte mina känslor genom att säga att han också var lite rädd och att han då kunde förstå hur det kändes för mig (som ammade och var "bunden"), han avlastade genom att vagga runt med sonen flera timmar i sträck och lät mig sova utan dåligt samvete (han klagade aldrig trots att han skulle jobba och fick mig att känna att det väl är självklart att han också gjorde/gör sin del).

Så, se till att prata mycket med din sambo, stötta henne, tyck inte att hon är konstig eller hemsk, och skulle hon må jättedåligt så hjälp henne att ta kontakt med psykolog.

Tjejan83

Äldre 17 Sep 11:51

#70

kajsaliten:

Min ångest var också som värst när jag var ensam, särskilt kombinationen ensam+kväll! De första veckorna innan sonen lärt sig natt/dag så var nätterna en riktig pina och så fort kvällen närmade sig så fick jag nästan panik och fruktade hur det skulle gå. De nätter då sonen sov gott, låg jag ofta vaken med ångest och bara väntade fasande på att han skulle vakna, sen när han väl vaknade så var jag så jäkla trött att jag bara ville sova.
jag hade ingen särskild strategi att komma över det, utan ju mer tiden gick och ju "bättre och lättare" min son blev, desto mer kunde jag slappna av och ångesten släppte mer och mer.

Förlossningsdepression

INNEHÅLL