Förlossningsdepression

Själv har jag haft en enormt stressig vecka på jobbet och jag märker så lätt av stress efter förl.depr.. Måste nog kontakta min läkare i veckan som kommer och se vad han säger. Känner mig helt slutkörd

Någon mer än jag som är typen som har svårt att säga nej, tar på sig för mycket, vill alla väl, är för ambitiös...?

natti natti mina vänner...jo, för nu känns det som att vi nästan blivit goda vänner här i tråden!

Känns som att ni börjar ta er upp ur det värsta mörkret!

Nu är det återigen måndag kväll... Läser att ni haft jobbigt idag, trist.

Det kommer nog pendla upp och ner är jag rädd, det är tyvärr så det är som småbarnsförälder. Jag känner mig fortfarande otroligt instabil i vissa sammanhang.

Att barnets pappa får ta en aktiv roll första tiden av ert barns uppväxt kan kännas nästintill pinsamt för oss mammor. Varför fixar vi det inte själva? Jag tänkte väldigt ofta så när jag mötte andra mammor med bebisar i samma ålder som min dotter. De satt där och njöt och talade så gullipluttigt om sina små, det var ju sååå underbart att vara hemma... Snacka om att få dåligt samvete. När jag sen tänkte tillbaka på dessa möten kände jag att "vad lycklig min bebis måste vara som har tillgång till både sin mamma och pappa!" Idag kan jag se att min dotter inte gör någon skillnad alls vad gäller mig eller min sambo. Hon är så van vid oss båda eftersom min sambo var hemma de fyra månader jag var sjukskriven. Jag upplevde också att jag var bättre på att "bara vara" med dottern. Kände aldrig behovet av att ut och fika, shoppa eller gå på mamma-barnjympa de första tuffa månaderna. Det tror jag våra små mår mycket bra av!

Kram från mig

www.tv4.se/1.283438&renderingdepartment=2.4032

Det här sändes i förmiddags. Ni måste verkligen ta er tid att lyssna...

www.tv4.se/1.658415/2008/10/06/aldrig_forsent_att_knyta_an

Hoppas länkarna fungerar...!

Tror du han skulle kunna tänka sig att följa med till BVC eller annan som kan förklara, utan att han vet att han ska dit för den sakens skull? Kan ju "lura" med honom genom att säga att det har med barnet att göra...

kajsaliten: Det du känner om det stora ansvaret det är att ha en liten ny varelse som är så beroende av dig kommer att kännas bättre allteftersom dottern växer och blir en egen liten person! Minns att jag tänkte "varför ska kattmamman ha det så lätt och få mer självständiga ungar på bara några veckor...?" Jag tänkte som du med ansvaret när J var liten liten. Ska jag någonsin kunna få ta en sväng på stan själv? Kommer jag aldrig mer kunna gå och träna själv? Ja, du vet säkert vilka funderingar jag menar?! men nu när J hunnit bli 13 månader tänker jag på ett helt annat sätt. Hon kan ta sig fram själv, underhålla sig själv kortare stunder, äta (=kladda) själv m.m. m.m. Det är klart att jag har ett minst lika stort ansvar för henne nu som då, men ansvaret känns inte alls lika betungande nu! Jag tror du kommer säga ungefär likadant om några månader. Stå ut!

Hugo Boss: ge inte upp! jag tycker du ska vara ärlig mot dig själv imorgon och berätta ärligt hur du mår. du vinner på det i längden, jag lovar! då får du ju även den hjälp du behöver och kan förhoppningsvis känna dig nöjd med vården de ger dig!

Frida och Pricken: Jättefint skrivet...inlägget ovan!

Hej! Det var längesedan jag kikade in här... Hoppas det går framåt för er? Jag har nu fått byta medicin efter att ha ätit samma i ett antal månader så det känns som att detta aldrig tar slut Gick med kronisk trötthet pga förra medicinen...
kajsaliten: Jag mår också dåligt över hur min kropp ser ut nu trots att det var typ 15 månader sedan jag födde lilla skruttan. Tycker det är så jobbigt att sambon inte alls verkar förstå att jag faktiskt menar att jag skäms över min kropp och absolut inte trivs i den.
kram på er