Sfinkterruptur tråd. ni som råkat ut för det titta in o disskutera
Hoppar in här jag med. Fick en total sfinkterruptur vid min första förlossning dec 06. Men jag fick väldigt bra info efteråt, dagen efter förlossningen kom dessutom bm till mig och pratade igenom förlossningen. Det var fruktansvärt direkt efter och jag bara grät och skakade när de skulle sy så de sövde mig helt på op eftersom jag var ganska hysterisk. Hade ångest och trodde aldrig det skulle bli bra igen i ca 3 månader efteråt, men sen var det nästan helt bra och efter 6 månader var allt tipptopp. Sex hade vi efter två veckor, men de första 2 gångerna gick det inte alls. På efterkontrollen på spec mvc sa de att jag läkt jättebra. Fick också gå till en specialist och lära mig knipa helt rätt. Fast psykiskt måste jag erkänna att jag innan min andra förlossning kunde börja gråta om jag pratade om förlossningen och blev typ avundsjuk på alla mammor på "barnmorskorna" på tv eftersom de ju hade det hur lätt som helst. Vet såklart att de inte hade det, men det kändes så. Kunde också börja gråta av att se förlossningar på tv, film öht.
I somras födde jag vårt andra barn vaginalt utan att gå sönder öht, inte ett stygn! Ville absolut inte snittas. Var noga med att berätta allt för bm redan på mvc och fick en remiss till spec mvc i slutet för ev. tillväxt ul och för att få klartecken än en gång för vaginal födsel. Bedömningen gjordes att jag inte behövde tillväxt ul och skulle föda vaginalt och fick en tid till 7/7 (bf 10/7) för extra koll igen. Men bm på spec sa att hon nog inte trodde att jag skulle komma då eftersom min första kom ett par dagar tidigt och det fick hon rätt i för skrutten kom 30/6. Konstigt nog var jag inte så nojig under graviditeten, men direkt efter att lillen kommit ut fick jag ett hysteriskt gråtanfall och bara skakade, bm fick inte ens titta om jag gått sönder. Visste ju rent intellektuellt att jag inte gått sönder som med första eftersom bm sa att så mycket hade hon sett på en gång, men det spelade liksom ingen roll, ville typ dö. Tror att det var mitt kroppsminne efter förra förlossningen, ett stort trauma som släppte liksom. Jag betraktar mig som helt återställd, men ärligt talat tror jag inte att jag någonsin blivit psykiskt återställd om jag inte fått föda vaginalt denna andra gång. Efter första kände jag mig så misslyckad och trodde typ att jag inte var gjord för att föda barn, att det var fel på mig. Fastän det berodde på att han låg med armbågen upp vid huvudet. Vill inte på något sätt säga att man inte blir återställd om man inte genomgår en vaginal förlossning efteråt, men jag tror faktiskt inte att jag hade blivit det.