Sfinkterruptur tråd. ni som råkat ut för det titta in o disskutera
Hej!
Här är en till som, tyvärr, råkat ut för sfinkterruptur. Min dotter skulle då absolut komma ut med ena handen först och snittade upp mig på utvägen...tack för den! I min journal står det "djup vaginalruptur kl 5 & 7, perinealruptur grad 3, total sfinkterruptur".
Den första tiden efteråt var jag mest bara rädd och ledsen. Trodde att livet var slut. Kanske låter drastiskt men...ja, så var det iallafall. Hade så ont, stygnen lossnade inte som dom skulle så jag fick infektioner, kunde varken sitta och knappt gå.
Det som gör mig mest ledsen när jag tänker tillbaka är att jag inte fick njuta av min fina nyfödda bebis! Allt överspeglades av smärtan. Idag, nästan fem månader senare, så mår jag mycket bättre även fast jag fortfarande har ont vid toabesök och tycker det kan vara svårt att torka helt rent ibland (sorry alla känsliga läsare!).
Det har varit en väldigt jobbig upplevelse och jag vill absolut INTE föda barn vaginalt igen. Förbereder redan ett "övertalningstal" jag ska hålla för att få beviljat ett snitt (till nästa barn, som inte ens är planerat ännu...).
Usch, precis som många här har jag stött på sjukt okunnig personal! Bla sköterskan på BB som irriterad snäste "men du måste ju kunna sitta! ALLA kan sitta!" två dagar efter förlossningen när jag grät av smärta när jag försökte sitta på rumpan.
Min största fasa är att jag ska möta samma okunskap inför nästa graviditet och då inte bli beviljad snitt! Någon som har erfarenhet av det, måste man vara hård och övertala?