oplanerat gravid med barn 3. Abort eller inte.

Jag var i din situation i juli i år. Blev gravid med kopparspiral. Hade då två barn på 2½ år resp 8 månader. Kändes lite sådär. Första tanken var såklart abort, men det kändes inte såå självklart så därför kände jag att jag skulle ångra mig mer om jag gjorde abort. Så jag behöll iallafall.
V.27 nu. Kommer ha en 3½ åring och en 1½ åring när barnet kommer. Men det får gå helt enkelt... :)

Lycka till vad du än bestämmer dig för!

5-6 veckor låter långt, vilken vecka är du i nu?

Jag var i samma situation i våras. Plötsligt var jag gravid trots att vi skyddat oss och vi blev chockade. Velade fram och tillbaka innan vi bestämde oss för att behålla. Vi kunde inte ta bort ett barn som skulle bli lika underbart som de två vi redan har. Var inte en enkel graviditet och det har tärt på tålamod och allt möjligt men nu sitter vi här med en alldeles ny liten guldklimp och det är alldeles underbart.

Jag måste tillägga att skillnaden mellan ett barn till två barn var MYCKET större än skillnaden från två barn till tre barn. Det flyter på väldigt bra här trots att vi väntat oss kaos!

sitter i samma situation nu, har en 2½ åring och en 7 månaders, och mannen vill absolut inte ha, och han lämnar mig om jag behåller. har tid hos kurator i veckan och ska prata igonom det hela.

Har nu bokat tid på spec. mödravården för att ta reda på vilken hjälp vi kan få om graviditeten skulle bli som den förra samt höra oss för om jag kan bli återställd om det blir likadant igen. Två veckor dit. Sen är vi överens om att abort eller inte beror på om kroppen min klarar en graviditet utan bestående men.

Skönt är i alla fall att vi kan prata ut rätt bra om det hela och att vi nog snarare svetsats samman.

Ni som valt att behålla, hur har papporna tagit det?

Min man var minst sagt chockad ett bra tag men han ställde inga krav eller så. Han frågade i början: Vad ska vi göra? och jag antar att han menade om vi skulle behålla eller inte och jag sa bara att jag vill inte göra abort och sen pratade vi inget mer om det. Han har varit förväntansfull under graviditeten (efter att chocken släppte & han började acceptera läget) man skulle nästan kunna tro att bebisen var planerad. Nu har vi ju fått bebisen och han är så sjukt stolt. Precis som med de "planerade barnen".

Jag vet att jag kanske inte har så mycket att säga till om då
jag aldrig varit gravid, även fast jag hoppas att bli det inom en snar framtid..
MEN jag hoppas att du behåller barnet, det är som du känner på dig
en unik liten skrutt, en härlig kombination av din och din andra hälfts gener.
Det kommer att gå bra, det finns en mening med barnet, det är jag 100% säker på.
Det barnet har en uppgift som bara han/hon kan fullfölja, given från ovan.

styrkekramar o mina varmaste lyckoönskningar till dig..

Hej Ts.

Ja, jag blev också oplanerat gravid med mannen. Vi hade pratat om en trea länge, så vi skyddade oss inte speciellt bra. När det visade sig att jag var gravid var första tanken att behålla det (jag funderade t.o.m. på vilken MVC jag skulle välja), men efter några dagar började jag känna att det inte skulle funka. Jag var otroligt trött när jag väntade tvåan och har inte fått tillbaka orken efter det. Vi har haft en jättestressig höst med husförsäljning och köp samt att jag vantrivs enormt på jobbet. Jag fasade för en ny graviditet, förlossning och spädbarnstid. Summa summarum så kom jag fram till att......nä, jag vill inte ha barn just nu. På ett sätt var det ett svårt beslut för jag tänkte att det var meningen att det här barnet skulle komma och på ett sätt skulle det passa bra i ålder med de andra barnen. Men ärligt talat blev jag nästan deprimerad av tanken på att vara gravid, må illa, foglossning, halsbränna och att tvingas stanna kvar på jobbet fram till en ny föräldraledighet. Jag vet att jag hade älskat barnet som hade kommit, men jag vet inte om jag hade orkat resan dit. Så jag/vi tog beslutet om abort. Det kändes helt rätt och det gör det fortfarande två veckor senare. Jag tycker det är så skönt att inte vara gravid och istället kunna satsa på att må bra och få tillbaka min ork. Det enda som var psykiskt jobbigt med aborten var den stunden när det trillade ut en större klump i toaletten. Då grät jag för det kändes som att jag spolade ner mitt barn i toaletten. Men så var det ju inte även om jag nog alltid kommer undra vad det hade blivit för barn. Fast bara för man är gravid är det ju inte säkert att det går hela vägen ändå. Jag hade ju kunnat få missfall. Faktum är att jag önskade mig ett missfall, så jag skulle slippa fatta ett beslut (knäpp önskan va?)
Jag har fortfarande drömmar om en trea, men vet nu att det ligger åtminstone några år framåt i tiden. Om vi ens kommer dit. Annars är vi så nöjda med de två barn vi har och mitt beslut nu gör att jag blir en bättre mamma för dem.

Lycka till med vad du/ni än beslutar er för! Jag skickar styrkekramar för det hade jag behövt när jag satt med mitt beslut.

gjorde abort igår. Jag ville inte göra det men vi har 3 barn äldsta 6 år och  yngsta 2 och en på 4 år. Jag ville behålla barnet men min man ville inte. Han sa inte att jg skulle göra abort men han ville inte ha något barn och han kände ingen glädje och han skulle förstås hjälpa mig men han vill verkligen inte. Alla i min omgivning (min mamma och svärmor framförallt) ville att jag skulle göra abort. Självklart är valet mitt men när alla är emot barnet och pappan inte vill så känndes det väldigt svårt att kämpa på och vara gravid och sköta om 3 barn... jag grät hela tiden jag var på sjukhuset. Under själva skrapningen sov jag men jag grät in i det sista. Jag skyndade mig från sjukhuset. jag skämdes för detta beslut och kommer inte berätta det för någon.  jag hoppas skrapningen gick bra. Det blöder nästan ingenting och jag börjar redan må bättre med mindre illamående och inte lika trött.. hoppas att du kan besluta dig för någonting som är väl förankrat i dig. Jag är inte arg på min man för att han känner som han känner men jag önskar att han någon gång ändrar sig så att vi kan få ett barn till...

Hur gick det för dig TS? Ser att du skrev ditt inlägg redan i början av januari.
Jag misstänker att jag väntar vårt tredje barn. Jag vet att min man drömmer om många barn och han skulle troligtvis inte alls att jag gör abort. Själv har jag länge tänkt att det räcker med våra två små älsklingar och inte önskat fler barn. Men så slarvade vi för ett par veckor sen och nu går jag här och känner efter hela tiden. Det är fortf. för tidigt att testa, men jag tycker att jag har molvärk, huvudvärk och känner mig inte som vanligt.

Jag har gjort abort tidigare (innan jag träffade min man) och har inga betänkligheter mot de som väljer att göra abort, men hur klarar man av att ta bort det som skulle kunna bli ett litet syskon till ens barn?

Om du gick vidare ocgh gjorde abort kanske du kan berätta hur det kändes då och hur det känns nu? Eller om du valde att behålla barnet, vad fick dig att bestämma dig?

Hej! Känner igen mig. Jag är gravid i v 6+2 och han vill inte ha barnet. Han har 2 barn sen tidigare (4 år och 9 månader) jag har inga och detta är min första graviditet. Jag vill absolut inte göra abort men han hotar med att lämna mig... han är 24 år och jag är 19. Vi har vari tillsammans i 7 månader. Jag behöver verkligen hjälp och råd...