Barn som dött tillföljd av sjukdom
Här har ni en till änglamamma. Den 13:e maj skulle våran tjejja fylla 4 år. Det firade vi på kyrkogården med massa ljus och blommor. I regel brukar vi skicka en heliumballong till henne men i år blev det inte av. (Vi blev rånad. =/ )
Natasha fick cancer när hon var tre månader gammal. Det tog en månad för läkarna att komma fram till diagnosen och hon började få cytostatika. Det första cytostatika-schemat fungerade inte, utan cancern blev bara värre. Läkarna var motvilliga att testa ett annat schema men fick fram ett till och då fick man bort tumörerna. Precis när vi skulle vänta på att få underhållsbehandling (lättare cytostatika som man tar i tablettform) visade sig att cancern hade spridit sig i lillhjärnan. Man satte in cellgifter direkt in i benmärgen men det gick inte längre. 070809 nannade Nattisen bort. 24 timmar och en kvart efter att hon blev döpt. Hon blev knapp 15 månader gammal.
scharlotta skrev 2010-02-26 11:43:06 följande:
Jag känner igen mig i det du skriver, att längtan efter ett barn är större än rädslan... Min sambo känner däremot inte så, han är verkligen livrädd! Han är inte redo heller, han vill inte ersätta Theo med ett "nytt" barn. Även om han förstår att det inte kommer att vara så, så är han rädd för de känslorna. Han har inte heller samma längtan som jag, när han tänker på barn så vill han bara ha Theo -ingen annan. Och självklart vill jag också bara ha Theo, men jag vill också ha ett syskon till Theo. Det överväger. Hoppas verkligen att allt går bra för er den här gången också! Kram!Det är så otroligt många gripande livsöden i den här tråden. Ingen ska någonsin behöva överleva sitt barn. Folk frågar ofta om hur man överlever något sånt och säger att dom hade själv aldrig klara av det. Som någon har nämnt innan i tråden- det är inte så att man har mycket till val. Hade jag gett upp bara så hade det känts respektlöst mot min dotter på något sätt. Hon var en kämpe, då måste man kämpa i hennes ära. Hela krisen med dottern har gjort att nu läser jag till undersköterska och ska fortsätta till sjuksköterska. Har man levt i den världen förstår man hur viktigt bemötande är och vad det kan ha för konsekvenser.