Hej, kliver in lite i tråden och berättar att vår yngste son dog hösten 07 och blev 2 år o 9 månader. Han var "frisk" men lite klen och hade svårt att hålla balansen. Epilepsi började visa sig när han var nästan 2,5 år gammal. Han fick en ep-medicin som han efter några veckor fick akut leversvikt av. Han dog 4 veckor senare. Ca 2 veckor innan han dog fick vi veta att läkarna misstänkte en mitokondriell sjukdom. Vid hans dödsbädd fick vi namnet på denna odiagnosticerade grundsjukdom, Alpers syndrom.
Ärftlig och varje graviditet har 25%ig risk.
Hela sjukdomsförloppet blev snabbt, chockartat och fyllt av obegripliga medicinska termer vi aldrig hört talas om. Vad vi vet har inga barn i släkten dött men däremot finns andra svåra sjukdomar med liknande drag, (kusiner o sysslingar).
Om jag minns siffrorna rätt så drabbas 1/250 000 men var 157 person är bärare på ngn av de genetiska fel som kan ge Alpers. (hur man nu kan veta det)
Debutålder är upp till 25 år, och man lever oftast inte mer än 1 år efter diagnos. Snabbt och obarmhärtigt.
Håller med ngn som skrev om att klara av det obegripliga: innan detta hände tänkte jag att jag aldrig skulle kunna överleva om ngt av mina barn dog. Men på ngt sätt går det i alla fall. Det går till och med att skratta o vara glad. Livet blir aldrig som det varit, men det går att leva. Kram till er alla