Vi som förlorat ena tvillingen, del 11

Jag känner så väl igen mig i många av känslorna ni beskriver. Får tårar i ögonen och tänker på er alla. Min resa har inte heller varit lätt. Många års kamp för att bli gravid och efter flera missfall och utomkvedshavandeskap kom beskedet - tvillinggraviditet. Efter vecka 14 då allt såg bra ut kom glädjen, även om det fortfarande fanns viss oro då tidigare graviditeter slutat så illa. I vecka 21 kom beskedet att den ene lille tvillingen inte längre levde. Hade då varit lite orolig eftersom fladdret i magen minskat avsevärt. Fruktansvärt jobbigt när man ser på barnmorskorna att något är fel och den lille ligger helt stilla i livmodern. Läkare kallades in och han bekräftade vad barnmorskorna sett. Direkt efter UL var det väldigt mixade känslor - sorg över lillgrabben som inte fick leva vidare, oro för hur det skulle gå för hans lilla tvillingsyster, men också glädje över att hon fortfarande levde. Har gått in i vecka 30+ och glädjen har f.n. övertaget om känslorna, även om oron och sorgen också finns där.

Massor av tapperhetskramar till er alla därute som kämpar! Håller tummarna för er! Håll tummarna för  mig!