Vi som förlorat ena tvillingen, del 11

Jag fick veta igår att jag förlorat min ena tvilling. Nu i v. 29. Allt har sett bra ut, både på RUL, hos barnmorskan osv. BM har lyssnat på hjärtljuden och sagt att hon kunnat höra 2 olika hjärtljud varje gång, senast i förrgår. Magmåttet har varit litet för att vara tvillinggraviditet men hon har inte sagt något om det, de kunde ligga långt ner... Så igår var jag på TUL och den ena tvillingen är död sedan 8-9 veckor tillbaka. Den andra är prefekt vikt/storlek, hade bra flöde till navelsträngen och sparkar för fullt. När jag tänker efter så fanns tecknen innan, magmåttet som stod still senaste 4 veckorna, min egen viktuppgång som stannat av, inte kännt sparkar alls på vänster sida (de har sagt att det är för att moderkakan ligger där), jag har till och med anat att höger sida av magen putat mer än vänster...
Blev chockad igår, ledsen... Orolig för den som lever, blir lugnad varje gång den sparkar. Alla förväntningarna inför tvillingar, pratat med kompisar och kollegor om tvillingar, skaffat 2 av allt, skulle varit två flickor (min dröm). Känner skuld över att sörja, vill inte att min son ska drabbas, eller flickan som är i magen. Känns ok att ha den döda kvar i magen, vill bara ge så bra förutsättningar som möjligt för henne som lever. Kommer sorgen hinna gå över innan förlossningen? Vill jag se det döda fostret? Som kommer vara välutvecklat, men säkert skrumpnat? Ska vi obducera fostret? Nu får vi sälja den extra babysittern, hade köpt en tvillingvagn (bugaboo donkey). Ska jag bara ha en korg i vagnen nu? Så sorligt.. Kommer påminna mig om den som inte finns.. Vågar jag göra iordning för henne som lever? Bädda säng, köpa mer bebiskläder? Hoppas hon klarar sig bra! Hur ska jag kunna berätta för folk utan att börja gråta? Tänker att det var meningen, fostret var säkert sjukt eller något, men moderskänslorna kommer ju ändå. Så maktlöst att inte kunna göra något.