vad kallar ni er.. bonusmamma, styvmamma, extramamma, för ert namn eller??

Hemma blir jag kallad vid namn, ute för att förklara vem jag är extra eller bonus mamma, alla i våran omgivning vet ju hur vår familj ser ut men om jag träffar nån utomstående så säger varken jag eller bonusen emot om dom antar att jag är mamma till honom och i vissa fall har jag till och med presenterat mig som mamma till honom när jag tycker att personen inte ska få höra hela historien, min bonus bor med mig 24/7 och vi vet alla att jag inte kommer bli hans mamma på nått sätt men jag märker att det är en titel han gett mig för att det ska vara enkelt för folk att förstå och det är fine by me!

Jag är hans mamma
jag har tyckt så med men så har det blivit.

Hade gärna sett vem han är med när han är där.

Jag hade inte ändrat sonen, det är väl utmärkt om han känner sådant förtroende och respekt för sin pappas tjej/sambo att han vill kalla henne extramamma. Det är EGO att säga att hennes namn räcker, du sätter dina känslor före hans vilket i detta fallet, i mina ögon, bara är dumt.

Min son kallas sin pappas sambo för bonusmamma. De träffas sällan så någon "mamma" för honom är hon ju egentligen inte. Men i hans öron låter det positivt och det är så han  vill benämna henne 

Har bara läst TS.

Jag kallas, och vill kallas, för mitt namn av andra, mitt egna barn säger naturligtvis mamma till mig.

Gällande din situation så tror jag att det är bäst att du släpper tanken på att du är den enda vuxna kvinna som uppenbarligen har en mammaroll i familjen för ditt barn, när han är hemma hos sin pappa så finns ju hans kvinna där och inte du.

Förlåt, läste jättefel Men du och pappans nya... Vill inte pappan att du ska träffa den nya då?

Åh det gör inget.. jag för stod att du läste lite baklänges..

alltså..  jag vet inte.
en gång så var hon med när han lämnade sonen men hon klev inte ens ur bilen och sa hej....

så han vill nog inte att vi ska träffas..  de brukar prata illa om mig hemma hos pappan.
Sonen kommer hem jätteledsen och tom gråter åt det.
Han tycker om dem men vill verkligen inte höra deras åsikter. Han älskar ju mig.

Det är ju det som känns fel för mig.. jag anser att en "bonusmamma" ska vara snäll som en extramamma.. inte prata illa om hans riktiga mamma.
Det har gått så långt att sonen nu nästan inte vill åka dit alls.. han pratar om att inte vara på fritids när pappa kommer utan  "rymma" hem till mig och vara onåbar.
Han vill inte längre ringa sin pappa som han gjorde förut, förut kunde han ringa pappa fler gånger i veckan trots att hans pappa aldrig ringde till han självmant.

De brukar ha förhör med han.. fråga saker som vad jag gör när jag blir arg, och skapa en typ av rädsla hos han.  Påstår att han aldrig saknar mig... fast jag är nöjd att jag tillgodoser hans behov av mig så bra att han inte behöver sakna mig så.

Ja massa mer.. jag har svårt att tänka mig detta som en bonusmamma för i min värld är man snäll även som bonusmamma, även mot riktiga mamman, precis som den riktiga mamman är snäll mot bonusmamman i ord. Man talar inte illa om varandra.

Låter lite konstigt att han använder ord som "extramamma" till en han är rädd för och är dum.
Låter som han vänder kappan efter vinden litegrann.

Det har även hänt saker på en månad...

men visst vänder han kappan efter vinden.
Han säger helt klart lite av vad han tror att vi vill höra.

Fast han är inte rädd för dem.. pappan försöker få sonen rädd för mig.
Han vill inte åka dit för att det är jobbigt att de talar illa öpet om mig.

Bra att han inte är rädd för dem

Jag har ingen aning om vare sig jargong eller sagda ord inom den familjen men ajg är fortfarande lite skeptisk...

Förstår att det inte är roligt för ett barn att höra att andra inte (mina ord) "tycker om mamma för att hon gör/är si eller så" men att det samtalsämnet skulle dominera i hemmet såpass att det skulle vara enda anledningen att han inte vill vara där?
Njae...

Finns nog fler anledningar om inte helt andra.

Tror jag, men vad vet jag?
Jag spekulerar bara.

Kanske vore en bra idé att faktiskt skapa en relation med "extramamman"?
På ett sätt är hon ju delaktig i din familj hur hon än beter sig, aknske bättre att skapa dig en egen uppfattning så ditt barn inte blir någon slags mellanhand som väljer sina ord och vinklar lite till sin egen fördel om/när det händer något?

Mitt barn är 3 snart 4 och kom hem från pappa och sa: -Pappa och X (hans nya) säger att jag har 2st mammor. Jag sa: -Man kan inte ha 2st mammor, X kan inte vara din mamma.

Barnet var ledsen för att dom hade sagt så och grät och frågade men varför säger dom att jag har två stycken mammor? Förklarade varför man inte kan ha två mammor på barnets nivå och förklarade att när barnet blir större så kanske du kommer att tycka att X är som en extra mamma till dig. Det förstod barnet inte alls eftersom denna är för liten.

Behöver jag tillägga att jag blev hyfsat sne? Jag kommer ALDRIG att säga att min nya är pappa, bonuspappa, plastpappa eller nåt annat han kommer bara att vara X, mammas nya inget annat. Pappa är pappa och mamma är mamma. Sen vad barnet själv känner eller tycker när det blir tillräckligt gammalt är upp till den. Självfallet förstår man att en person man växer upp med och som man tycker om känns som en extra mamma eller pappa. Men man ska inte lägga det blanda in dom benämningarna tycker jag. Ingen kan föda ut mitt barn eller bära det i magen i 9mån igen. Barnet har mina gener alltså är jag mamma. Ingen annan.