Vilja att bli fader som ung?

Oj så härligt! Grattis :) de ja försöker få min karl att förstå. men icke!

Mmm för mig var det att precis så som du ville jag bli en ung pappa och inte en tråkigt och jobbigt pappa som inte orkade springa efter barnet eller dela på samma intresse, däremot sen jag blev 15 år har jag klarat mig alldeles själv, gick in i marinkåren i mitt hemland och därmed mognade otroligt snabbt i 4 års tid träffade jag min familj en enda gång under två veckor därefter flyttade jag till Sverige ensam, året därefter blev jag pappa, min son föddes 2 dagar före min 22 årsdagen, utan släkt i Sverige fick jag klara mig själv och självklart gjorde jag det, 2 dagar efter min 25 årsdagen blev jag pappa för andra gången och även den här gången har jag klarat mig trots många läkarbesök med min yngste barn pga hjärntumör men Gud finns och han har hjälp oss att klara oss, nu väntar vi var tredje barn till aug- sept om du/ni anade hur lyckligt jag är, livet är inte enkelt men alla motgångar har en lösning, ALLA! Ge inte upp dina drömmar och kämpa för att uppnå dem. Barn är det enda spår vi lämnar efter oss spåret som visar att vi en gång i tiden fanns här.
Lycka till i framtiden.

Tänk på vad ni gör. Själv vill jag aldrig skaffa barn. Tänk så låsta ni blir. Jag kan ligga och fundera på en rolig resa och om jag vill, åka dagen efter. Nej,aldrig barn. Dom är för jobbiga. Tänk istället att livet är kort och inga andra ska hindra vad jag gör med det.

Har tänkt på barn sen jag var typ 6. Putade ut med magen och sa att jag var gravid. Nu 14 år senare efter att ha varit tillsammans med min pojkvän i nästan 3 år (nästan om 1 månad) så har vi under minst 1,5 år pratat om förlovning, giftemål och barn. Jag har under senaste året drömt om att jag var gravid eller hatade barn massa gånger. Min pojkvän och sambo är nästan 7 år äldre än mig. Men beroende på jobb situationen så kommer vi förhoppningsvis skaffa inom 3 år

Jag är 19 år och min sambo är gravid i vecka 13 känns helt underbart

Ps min sambos fl sida:)

Min kille (antar att jag borde säga fästman då vi planerar bröllop) är 21år och jag är 22. Vi har varit tillsammans i 5 år och hela vårat liv handlar i stortsett om att förbereda inför barn.

Sen ungefär två år fick framförallt jag stor barnlängtan och han började förändra stora delar av sitt liv för att vi skulle närma oss möjligheten att skaffa barn.
Vi studerar båda två och jag har med flit valt en utbildning som i stort sett garanterar ett säkert jobb och en okej lön.
Häromdagen kom han på att han kände att om jag skulle blivit (oplanerat) gravid nu så skulle han bli glad, inte orolig eller ångestfylld. Vi planerar att vänta tills jag jobbat 2år innan barn men så som vi har det nu så skulle vi klara oss och det mesta i vårt gemensamma liv handlar om att ta ansvar för framtiden. Sen vill vi gärna köpa hus efter mina avslutade studier men får se hur det går då huset efter hans dementa släkting som vi "siktat in oss på" kanske säljs tidigare av hans släkt än vad vi hinner ha råd med...

Så länge det inte bara handlar om att det är gulligt med bebisar utan man längtar efter att vara en familj och leva det livet så är åldern på föräldern bara en siffra!

(Nu är jag tjej men berättar om min make)

Min man är 18, han hinner precis bli 19 när ungen kommer och han tog helt ärligt graviditeten bättre än mig. Han är dessutom den som absolut vill uppfostra barnet och vara 100% delaktig, men han har också sagt att han önskar att vi väntade. (Nu var detta inte alls en planerad graviditet).

Så hans tips, vänta!

Jag har haft ett riktigt rövarliv sen jag var runt 15, gjort de mesta man ska och inte ska göra i tonåren.

Hade i hela mitt liv tänkt att jag aldrig vill ha barn men när jag fyllde 21 så förnedrades allt, helt plötsligt ville jag ha barn och vara gift har ingen aning vart det kom ifrån.

Men åkte ändå ut för att resa världen och leva livet. Utbildade mig till divemaster på en liten ö utanför bali i indonesien. Åkte till bali för att fixa med visum och träffade (min nuvarande fru där) vi hade några trevliga nätter tillsammans. Sen åkte jag tillbaka till ön för att fira nyår och jul med mina vänner. Men saknade henne för mycket så åkte tillbaka efter bara en vecka.

Sen tog det bara någon vecka till tills vi märkte att hon var gravid. Så nu är jag 22 år gammal gift och har en en månad gammal bäbis och har aldrig varit lyckligare.

Va jag kan säga och tänker är att ja visst 20-30 är säker jätte rolig att vara singel och festa på, men festa kan man ju ändå göra fast man har barn? Kanske inte varje helg och när man vill som om man skulle vara singel och barnlös. Men tänk på alla roliga saker du kan göra med ditt barn istället? Man är fortfarande i form att göra alla olika sorters extremsporter när barnen blir stora nog. Samt när barnet är 18 är jag 40 och och då är man fortfarande pigg och glad.

Själv tycker jag det bara är fördelar med att ha barn tidigt. Har väldigt många vänner strax över 40 som jag träffat som är ute och reser och dyker, surfar och gör allt möjligt samt även har barn. Men som nu är vuxna och är antingen med dem eller i hemlandet och jobbar och startar deras egna liv.