Roliga förlossningshistorier?

Bidrag #1: När jag väntade tredje barnet var jag LIVRÄDD för att föda hemma. Bakgrund: Vårt första barn föddes svårt hjärtsjuk i v33+1 (urakut snitt) och blev bara 6 veckor gammal. Vårt andra barn föddes efter en relativt snabb förlossning, som dock höll på att sluta i katastrof. Vattnet gick vid 10-tiden på förmiddagen, Vid 13-tiden blev jag inskriven på förlossningen, och barn #2 föds 18:38. Själva förloppet var snabbt (ja inte långdraget iaf) och okomplicerat, fram tills krystvärkarna. Då störtdök hjärtljuden, och de misstänkte navelsträng om halsen, så vips så var salen full av folk som slet, drog, tryckte, klippte - och barnet fastnade på vägen ut. Två gånger. Hade jag fött hemma hade det inte slutat lyckligt.

Iaf. Hela graviditeten nojar jag över att, statistiskt sett, risken att nästa förlossning går snabbare är överhängande. Hua. Min BM tyckte att jag var lite paranoid. *snabbspolning*

04:40, BF-3, vaknar jag av att jag är kissnödig. På väg till toan kommer en VÄÄÄÄÄRK, en SÅN värk. Har ni försökt att kissa, utan att ramla av toaletten, när värkarna är en enda lång värk med toppar varannan minut? Jag förtjänar ett DIPLOM.. Iaf så ringer jag Förlossningen så fort jag har kissat klart, och uttrycker min oro över att inte hinna in. Damen i andra änden undrar var jag bor, och jag meddelar detta, en bilresa på ca 20 minuter. "Haha, det hinner du nog!" småskrattar damen käckt. Jag lägger på, väcker maken, beordrar honom att ringa sina föräldrar (de bor ca 7 km bort) så att de kan komma och vakta den blivande storebrodern. Själv hoppar jag in i duschen, och får hänga i kabinkarmen när värkarna/värken är som värst.

Maken stoppar in huvudet och undrar "Ska jag göra lite smörgåsar och kaffe först?" WTF?! Vi ska FÖDA BARN - vi HINNER INTE! Jag sa det inte så, inte riktigt, men bra nära. Maken skickas ut att packa bilen, och jag försöker att klä på mig. Upptäcker att jag har fått en liten blödning när jag satt ner efter duschen. Tänker att vi måste skynda oss. Kliver i jeansklänningen, och blir akut illamående. Genom mitt huvud far ordet "spinae" - blir man inte illamående om barnets huvud är på väg ner...? Äsch, vi ska åka nu.

Ut i hallen, kliver i skorna, öppnar dörren, flänger ena foten över tröskeln - då kommer första krystvärken. Jag vrålar till maken (grannkommunen hörde nog också) att "Jag har ju för fan KRYSTVÄRKAR, ring en ambulans!!" - lite som att det är hans fel alltihop. Vilket det egentligen är, inte sant? Jag backar iaf in, drar upp kjolen, drar ner trosorna. och försöker att andas, andas, bara följa med, och lyssna på min kropp. Det fanns inte så många vettiga alternativ - plus att jag var tvungen att lugna gubben också.

Han ringer SOS Alarm, de pratar lite med honom, ber honom ställa frågor till mig (telefonsladden räckte inte riktigt, och jag kände INTE för att resa på mig) och jag förvissar mig om att ambulansen har lustgas. Efter ett tag hör jag billjud, och vrålar åt maken att "Kan du.. kolla om det är.. ambu.. lansen.. eller dina för.. föräldrar.. för om det är.. dina föräldrar.. så vill jag ha.. en HANDDUK!!!" Det visar sig att det är mina svärföräldrar, som kliver in i hallen, och möts av mig, ståendes på alla fyra. Med rumpan i vädret, och en handduk över tidigare nämnda rumpa. "Ja, välkomna då.."

Min svärmor blev förkrossad, började be om ursäkt för att de hade dröjt - som om hon borde ha vetat bättre och kommit innan vi ringde. *skakar på huvudet* Ambulansen kom 2 minuter senare, och ett par minuter efter det är lillebror född i farstun.

Bidrag #2: Pga det snabba förloppert med barn #3 var jag - milt uttryckt - nojig över ytterligare en snabb förlossning. Graviditeten blev lååååång, med lite strövärkar/förvärkar från vecka 37 eller så. BF+9 hade jag nån strövärk, och jag ringde till Förlossningen och meddelade dem att jag tänkte åka in på en kontroll. Jag ville veta ifall jag höll på att öppna mig i smyg (igen) och när de tyckte att det inte behövdes så tyckte jag att de skulle läsa min journal. Då tyckte de helt plötsligt att jag visst kunde åka in.

Det var ingen brådska, jag skulle ju bara på en kontroll, så 11:20 hämtade jag de andra barnen på dagis. Maken jobbade, svärföräldrarna skulle komma och vakta barn - men ingen brådska, gott folk, jag ska bara på en kontroll. De tänkte släppa det de höll på med och springa hem till oss, men eftersom det inte var någon panik så tyckte jag att de kunde göra färdigt och inte stressa. Maken stuvade om i schemat och kom hem för att kunna skjutsa in mig.

Jag hade någon mer strövärk, men inget som tydde på något särskilt.

Vi ringer på på Förlossningen kl 13:15, presenterar oss, och får ett intagningsrum. Eftersom det inte var på G - bara en kontroll - så skulle vi strax bli tilldelade en BM. Jag ber maken fota eftersom vi ändå har kameran med. Han knäpper av några biler i följd, och under tiden får jag en VÄÄÄÄRK. Men jag fattar inte. Den klingar inte av något vidare, och till sist inser vi att vi nog ska ringa på klockan? Då är klockan 13:17, och samma BM som släppte in oss kommer in i rummet med "Va? Varför vill ni något redan??" skrivet i ansiktet.

Jag förklarar att jag nog har värkar, och de vill att jag ska lägga mig på britsen för en CTG-kurva. Jag tar ett steg mot britsen, och konstaterar att det är ingen idé, så de leder iväg oss till ett förlossningsrum. Jag hamnar knästående framför sängen (de vill HEMSKT gärna att jag ska kliva upp i den, men det kan de GLÖMMA) och någon börjar pilla på knapparna i sidan på min jeansklänning. WTF!? LÅT BLI!! Jag fräser ifrån flera gånger, det är oerhört irriterande att ha någon pillandes på magen under pågående värkarbete - och extra irriterande när de knapparna inte har nånting att göra med att få av klänningen. Och jag fattar inte varför det var så viktigt att få av den - det går ju alldeles utmärkt att föda barn i den

Jag har alltså en enda lång värk, med skarpare toppar med cirka 70-90 sekunders mellanrum. Största anledningen till att jag inte ger ljud ifrån mig hela tiden är att jag faktiskt måste ANDAS IN också. Under en inandning frågar en BM "Nu har du ingen värk va?" eller något liknande, och jag vrålar tillbaka att "Nu krystar jag!"

Klockan 13:28 föds barn #4, och nästan hela förlossningen är filmad. Vi hann vara på Förlossningen i 13 minuter - och förlossningen tog 11 minuter. Jag vet inte riktigt vem som blev mest chockad av att det gick så snabbt, vi eller personalen. 

Jag ser att jag glömde skriva att barn #3 föddes kl 05:36, vi vet tiden exakt eftersom svärföräldrarna sysselsatte sig med att titta på mikroklockan i köket tills det var klart. Eftersom vi har kök-hall-vardagsrum i ett svep, med kyl/frys i mitten, så hade de svårt att gömma sig. Så 56 minuter tog det.