Roliga förlossningshistorier?

Bidrag #1: När jag väntade tredje barnet var jag LIVRÄDD för att föda hemma. Bakgrund: Vårt första barn föddes svårt hjärtsjuk i v33+1 (urakut snitt) och blev bara 6 veckor gammal. Vårt andra barn föddes efter en relativt snabb förlossning, som dock höll på att sluta i katastrof. Vattnet gick vid 10-tiden på förmiddagen, Vid 13-tiden blev jag inskriven på förlossningen, och barn #2 föds 18:38. Själva förloppet var snabbt (ja inte långdraget iaf) och okomplicerat, fram tills krystvärkarna. Då störtdök hjärtljuden, och de misstänkte navelsträng om halsen, så vips så var salen full av folk som slet, drog, tryckte, klippte - och barnet fastnade på vägen ut. Två gånger. Hade jag fött hemma hade det inte slutat lyckligt.

Iaf. Hela graviditeten nojar jag över att, statistiskt sett, risken att nästa förlossning går snabbare är överhängande. Hua. Min BM tyckte att jag var lite paranoid. *snabbspolning*

04:40, BF-3, vaknar jag av att jag är kissnödig. På väg till toan kommer en VÄÄÄÄÄRK, en SÅN värk. Har ni försökt att kissa, utan att ramla av toaletten, när värkarna är en enda lång värk med toppar varannan minut? Jag förtjänar ett DIPLOM.. Iaf så ringer jag Förlossningen så fort jag har kissat klart, och uttrycker min oro över att inte hinna in. Damen i andra änden undrar var jag bor, och jag meddelar detta, en bilresa på ca 20 minuter. "Haha, det hinner du nog!" småskrattar damen käckt. Jag lägger på, väcker maken, beordrar honom att ringa sina föräldrar (de bor ca 7 km bort) så att de kan komma och vakta den blivande storebrodern. Själv hoppar jag in i duschen, och får hänga i kabinkarmen när värkarna/värken är som värst.

Maken stoppar in huvudet och undrar "Ska jag göra lite smörgåsar och kaffe först?" WTF?! Vi ska FÖDA BARN - vi HINNER INTE! Jag sa det inte så, inte riktigt, men bra nära. Maken skickas ut att packa bilen, och jag försöker att klä på mig. Upptäcker att jag har fått en liten blödning när jag satt ner efter duschen. Tänker att vi måste skynda oss. Kliver i jeansklänningen, och blir akut illamående. Genom mitt huvud far ordet "spinae" - blir man inte illamående om barnets huvud är på väg ner...? Äsch, vi ska åka nu.

Ut i hallen, kliver i skorna, öppnar dörren, flänger ena foten över tröskeln - då kommer första krystvärken. Jag vrålar till maken (grannkommunen hörde nog också) att "Jag har ju för fan KRYSTVÄRKAR, ring en ambulans!!" - lite som att det är hans fel alltihop. Vilket det egentligen är, inte sant? Jag backar iaf in, drar upp kjolen, drar ner trosorna. och försöker att andas, andas, bara följa med, och lyssna på min kropp. Det fanns inte så många vettiga alternativ - plus att jag var tvungen att lugna gubben också.

Han ringer SOS Alarm, de pratar lite med honom, ber honom ställa frågor till mig (telefonsladden räckte inte riktigt, och jag kände INTE för att resa på mig) och jag förvissar mig om att ambulansen har lustgas. Efter ett tag hör jag billjud, och vrålar åt maken att "Kan du.. kolla om det är.. ambu.. lansen.. eller dina för.. föräldrar.. för om det är.. dina föräldrar.. så vill jag ha.. en HANDDUK!!!" Det visar sig att det är mina svärföräldrar, som kliver in i hallen, och möts av mig, ståendes på alla fyra. Med rumpan i vädret, och en handduk över tidigare nämnda rumpa. "Ja, välkomna då.."

Min svärmor blev förkrossad, började be om ursäkt för att de hade dröjt - som om hon borde ha vetat bättre och kommit innan vi ringde. *skakar på huvudet* Ambulansen kom 2 minuter senare, och ett par minuter efter det är lillebror född i farstun.

 Vi åkte in i lugn och ro till sjukhuset sen, och där möttes vi av barnmorskor som undrade vart kvinnan som hade så bråttom hade tagit vägen?