Roliga förlossningshistorier?

När jag skulle föda min första son så var jag helt väck efteråt, precis efter han kommit ut. Jag låg och flämtade och sa allt jag tyckte behövde göras. Typ "pappa ska klippa navelsträngen" och allt sånt. Jag minns hur jag tänkte för mig själv; "Vilken TUR att jag finns här för att vägleda alla!" jo tjena....!

När min andra son skulle komma och det stod klart att ambulansen som skulle hämta oss inte tänkte åka utan vänta tills sonen var född i soffan så vet jag inte om jag gjorde så mycket skoj. Men nu i efterhand finner jag det komiskt att jag hade denna tankevurpa med mig själv;
"Det gör så ONT! Och jag kan inte få smärtlindring. Kan jag inte bas be dem (sjukvårdarna+make) att slå mig medvetslös så sköter kroppen resten själv! Nej, jag skippar nog det. Jag kommer inte på tillräckligt bra argument för att de skulle slå mig....."

Sen när sonen kommer överraskande i en krystvärk (kände inte huvudet förrän det ploppade ut), så föder jag honom i nästa värk och tittar ner. Min första tanke var; " Ja just det ja, de har ju hår!"

Sen kan jag tillägga att när vattnet går och krystvärkarna startar direkt med andra sonen så väcker jag maken och säger att
bebisen är på väg. "Javisst, jag ska bara gå och hämta skeden", svarar mannen. Vaket där:)

Ja det var ju en riktigt vaken stund för mannen. Det lustiga är också att HAN är den som kommer ihåg att han sagt det till mig. Jag har inget minne av att jag hörde det, och tur är nog det. Jag hade nog gått i taket direkt:P

Födde tredje pojken den 9e. Vi visste att det kunde gå fort så vi fick smärre panik när vattnet gick. Som en karatespark har jag beskrivit det, och jag får mer eller mindre skrika på maken att vattnet gått. Han tittar yrvaket upp (klockan var 7.30) och säger "Okej, vad ska jag göra?"

Jag minns att jag fylls av en sådan irritation, så jag snäser; "Ja.... mitt vatten går ju just nu så en handduk vore bra...!!!" Och inte förrän ett badlakan kommer flygande till mig hör jag att maken faktiskt fattar vad som sker och börja rusa runt och ringa och ha sig.

Förlossningen gick fort, 5,5 timmar från det att vattnet gick tills dess att han var ute och jag var allt annat än med från 5 cm öppen. Jag skrek, domderade och försökte be alla runt omkring mig att hjälpa mig/få det att sluta...

Det enda jag minns som kunde vara sådär lite småroligt var att narkosläkaren satt bakom mig för att lägga epiduralen, men han blev sökt på personsökaren hela tiden och ville inte börja på något om han var tvungen att springa iväg. Så hör jag "Nej, det var inte akut", och så ringer den jävla sökaren igen och då hör jag; "Det var hemifrån". Och jag minns att jag tänker i mitt stilla sinne; "Vem i HELVETE personsöker sin man, narkosläkaren på sin jobbsökare när JAG ska få epidural? JAG FÖDER HÄR!"

Tack och lov att jag inte sa något.

Vad jag däremot sa var; "Snääääällaaaaa! SKYYYYYNDAAA!" Sådär bedjande när de började lägga epiduralen. Och det skrattade barnmorskan gott åt. Sedan började jag bara gråta och be om påfyllning när jag märkte att epiduralen började försvinna, men det var dels för tidigt för påfyllning och försent då sonen kom inte ens två timmar efter den lagts:)